William Burroughs är
en ojämn författare. Ändå är han väl den ende beat-författaren
som är uthärdlig i relativt stora doser. Låt gå för att han som
författare är rätt frikopplad från den rörelsen. I år är det
100 år sedan han föddes, och det finns alltid anledning att läsa
honom. Då återutger Modernista en av hans bästa böcker, Queer,
som han skrev i början av 50-talet men inte publicerade förrän
1985. Drygt trettio år senare: vad ska man göra med den
informationen?
Burroughs hade fyllt
sjuttio, och han hade väl då på 80-talet blivit välkomnad av det
etablissemang som tidigare ratat eller motarbetat honom – nu sågs
han mer som guru än kuf, uppvaktad av stjärnor med smak för
dekadens, som David Bowie (som lite omotiverat gör en cameo på
bokens omslag). Tyvärr skulle Bowie influeras lite väl mycket av
Burroughs passion för intuition och slump, delgett i den cut
up-teknik som gjorde flera av hans 90-talsskivor svårlyssnade. Dock
med brasklappen att de flesta som sökte sig till honom inte verkar
ha gjort det i annat syfte än att ta del av russinen i drogkakan,
eftersom det inte är helt riskfritt eller enkelt att tillägna sig
helheten av de orakeltexter han skriver. Även den här romanen är
svårläst, och i den mån den har sina förtjusande egenskaper är
det något Burroughs inte serverar med större entusiasm.
Boken är tillkommen
i Mexiko, dit Burroughs flytt ett narkotikabrott, tillsammans med
hustrun Joan. Efter att ha druckit en osedvanligt olämplig mix av
vodka och gin siktar han på ett whiskyglas som ställts på hennes
huvud, med en pistol han tidigare försökt sälja då den skjuter
för lågt. Allt detta kan man läsa i Daniel Westerlunds förord,
som följs av Burroughs egna förord, en aning för långt för sitt
eget bästa, även om han säger en och annan sak av intresse, som
det här med hur abstinensen efter drogerna tar död på det
bildberoende som funnits under ruset. Det kan förklara varför Queer
är något mindre beroende av det bildalstrande som kan hittas i
några andra av Burroughs böcker, främst Naked Lunch. Här
är det mer av ett slags traditionellt berättande som driver
handlingen framåt.
Huvudpersonen Lee är
deprimerad mer än förtvivlad, en känsla Burroughs skildrar så
övertygande att det är lätt att bortse från de rikhaltiga
drogskildringarna och bögsnacket. Det hämningslösa är inte
alltid en tillgång, och det må vara en oortodox tanke, men jag
föredrar Burroughs när Burroughs glömmer bort sina provokativa
syften, när han låter sin egen sorg sippra in i Lees upplevelser.
När kaoset stillar sig, när han låter förtvivlan komma ikapp
honom/sig, och sjunka in. Här får provokationerna ibland löpa lite
väl fritt, som när Lee förför några pojkar som inte ens hunnit
fylla tonår, eller när han fräser till en hallick att han vill
ligga med en sexårig tjej.
Tyvärr finns ju
också en del planlösa spår, en del virrighet. Samtidigt som
världen han skildrar är nebulös är den ibland klarvaken och
skildrad utifrån en rättvis analytisk skärpa. Rastlöshet och
indolens har lika mycket existensberättigande, och det är som om
ivern och lugnet får lika mycket att säga till om. Då blir
effekten märklig. Texten är lika smart som den är dum, och det är
ett generellt omdöme om Burroughs, att även hans bästa böcker,
som Naked Lunch, nästan är oläsliga – en egenskap den
delar med en del andra oumbärliga böcker, som Don Quijote
och Ulysses.
Tillsammans med den
någorlunda villige vapendragaren Allerton söker de efter det
telepanthine som kan utvinnas ur växten yage, en mytisk drog med
kapacitet att göra människan telepatisk i alla riktningar. Vi får
höra att främmande makter redan använder det i syfte att
kontroller sin befolkning. ”Varför då?” undrar jag 2014, då
staten knappast vill ha ett ännu mer passiviserat folk.
Lee fascineras av
schack, i ett resonemang om en italiensk mästare som möjligen kan
knytas till hur Burroughs skriver sin roman: ”han var en stor
showman och som alla sådana drog han sig inte alltid för
charlataneri och ibland direkt fusk.” Dessa drag finns också hos
Burroughs, men frågan är hur medveten han var om dem, om det ska
läsas som uttryck för självförakt. Åtminstone måste tillstås
att han inte döljer sina ansträngningar att göra Lee till en
tölpaktig figur.
Einar Heckscher är
en ojämn översättare. Hans översättning av den här boken utkom
1988. Jag har gnällt på honom tidigare, och hade tänkt låta bli
den här gången. Men jag nöjer mig med att konstatera att det
sällan är en god idé att direktöversätta idiomatiska uttryck:
”monkey on your back” låter inte snyggt som ”apa på ryggen”.
Överlag är det en översättning som normaliserar Burroughs queera
prosa, som avväpnar de ifrågasättande dragen, tar bort dess
anspråk på frihet. Ett exempel är när Lee ter sig ”torn by lust
and curiosity”, som ju är en starkare upplevelse än att vara
”gripen av lust och nyfikenhet”. Eller att han har så uppenbara
svårigheter att hitta lämpliga svenska glosor till det frekventa
ordet ”bitch”, som blir allt ifrån ”skit” till ”fruntimmer”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.