Sidor

22 okt. 2012

Album, [red] Therese Eriksson & Jenny Maria Nilsson

När Norstedts för två år sedan lanserade sin litterära tidskrift Album var jag till en början starkt positiv, men tyckte väl att resultatet, under Bokhoras redaktion, kunde ha varit mer ambitiöst. Som jag minns det: väldigt många illustrationer, påfallande ofta på bokhororna själva, men också korta texter som återkommande gånger hyllade boken som produkt.

Till nummer två var redaktörskapet mer skarpt utformat, och mer genomtänkt: mer än en tidskrift påminde det om en antologi, med personligt urval. Till årets utgåva av Album har redaktörerna Therese Eriksson och Jenny Maria Nilsson valt att arbeta utifrån samma princip som förra året, att alltså välja ett antal skribenter som utifrån ett lite lagom löst sammanfogat tema – i fjol ett årtionde, i år karaktärer – skriver egenartat och med ganska originella infallsvinklar. Genom att stolt skriva ordet ”karaktärer” på omslaget hoppas jag att ordet äntligen kan förankras som en sanktionerad synonym till figurer, utan att språkpoliser opponerar sig. Eriksson och Nilsson har jag en längre tid följt som två av de mest läsvärda litterära bloggarna i landet.

Deras bidragsgivare har i stort sett varit framgångsrika i sina försök att säga något eget om karaktärer. Allra mest imponeras jag av Håkan Lindgrens text om Dostojevskijs källarmänniska. Lindgren är ytterligare en av de doldisar till bloggare som alltid skriver intelligent och på något sätt helt självrådigt.

Han har en förmåga att lyfta blicken. När jag som här läser en längre text av honom är han alltid nere på ett konkret plan i början, där jag tycker att jag känner mig hemma, att det är lätt att följa hans tankar. Men så – han förskjuter tanken, gör ett sådant där gammaldags tankesprång, och jag blir helt förbluffad över hur korkad jag har varit som inte har sett det han har sett. Jag blir lika avundsjuk som jag blir glad över att få lära mig något nytt: få svenska skribenter lyckas som han få mig att känna mig lite smartare. Men som sagt grämer jag mig till hälften, undrar varför inte jag kan vara lika briljant.

Överlag är essäerna av hög kvalitet, även om de påminner om litterära essäer av traditionellt snitt – ett undantag är Jenny Maria Nilssons längre text, där hon växlar mellan ett biografiskt ärende och en djupgående analys av Bradburys, Tolkiens och Bremers karaktärer – där det biografiska innehållet motiveras, när det speglar och kommenterar de fiktiva gestalterna. Ett annat gott exempel är när Crister Enander lyfter fram Hjalmar Söderbergs orättvist förbisedda mästerverk Hjärtats oro. Jag gläds också åt att formgivningen skett med finess, genomtänkt och smart men fortfarande lekfullt.

Smolket i bägaren är väl Johan Klings loja text, som mest liknar en reklamtext, och Andres Lokkos presentation av Malcolm Lowrys jobbiga Under vulkanen. I de här texterna staplas självklarheter om litterärt skapande som om de vore unika fynd, med ett lillgammalt auktoritärt tonfall som man kanske gör bäst i att le överseende åt. Kling har jag alltid tyckt varit överskattad, och Lokko blir tråkigare för varje gång han skriver – men så blir det väl om man har den gubbige Lowry som förebild.

4 kommentarer:

  1. Det var det mest överväldigande beröm jag fått på ... jag vet inte hur länge!

    För egen del känner jag mig oftast som ett bysnille i en storstad. Efteråt har jag börjat tvivla lite på den där texten; det kan ibland vara svårt att avgöra vad som är värt att beskriva och vad som är självklarheter.

    Skribenterna i Album verkar ha slappnat av och skrivit ogarderat om sådant som verkligen har berört dem, och då blir det bra.

    SvaraRadera
  2. Jo, men jag tror man själv är dålig på att bedöma det man skrivit, att man blir typ sentimental & felbedömer saker i texten, för att de betyder nåt som man inte riktigt kan formulera för andra - kanske. Ibland är det tvärtom så att ingen riktigt fattar, så det är lite jobbigt när andra läser: antingen fattar de för lite eller så fattar de för mycket, ha! Jag tycker det var kul med så olika perspektiv på samma ämne, alltså karaktärer, att det gick att göra så mycket av det. Plus alltså att ordet legitimerades, det ord som en del fortfarande stör sig på ...

    SvaraRadera
  3. Visste att nya Album var på gång, men kul att den har kommit nu. Den lockar verkligen med sin titel.

    SvaraRadera
  4. Ja, snyggt omslag också, och överhuvudtaget fin formgivning genom hela numret!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.