Vi nr 4 2025; Axess NR 3 2025

 

Det här blir kanon, hörde jag någon säga, om Tidöregeringens dekret att instifta en svensk kanon. Lars Trägårdh tillsattes, och i höst ska resultatet presenteras. Det har blivit några avhopp på vägen, en del bråk med intressegrupper, och jag befarar att till och med de som var allra mest positivt inställda vid det här laget har tappat entusiasmen. Det ska bli en generös kanon, har Trägårdh hintat i någon av de otaliga intervjuer han haft tid att medverka i. Kanske det blir dragspelsmusik, smörgåstårta och pyspunka som blir kvar för att definiera det ”svenska”.

I nya numret av Vi är Trägårdh omslagspojke, med rubriken ”Bråkmakaren”. Varje gång någon som är typiskt svensk definieras som ”osvensk” osäkrar jag min revolver; jag undrar därför hur länge det ska dröja innan Trägårdh kallas just ”osvensk”. Svaret lyder: första meningen.

Det sker i Christian Dauns långa – bitvis läsvärda – reportage. Det känns dock som om jag redan har läst den här texten, i någon av morgontidningarna. Eller beror det bara på att den som så gärna vill vara ”provokativ” så lätt får slut på ammunition, att hen måste skjuta allt lösare skott? De arton bilderna på honom visar att jag inte för mitt liv skulle kunna se skillnad på honom och Björn Borg – det säger kanske något? Björn Borg, som kallades ”Ice-Borg”, har eventuellt i en kanon att göra, som företrädare för den del av det svenska kynnet som handlar om att till inget pris i världen visa några känslor.

Det finns förstås mycket annat att läsa i Vi, en kulturtidskrift som jag tvekar att skriva om då jag är partisk (bidrar ibland med recensioner, som i det här numrets text om Isabella Nilssons fantastiska Tomhet och ömhet, samt att jag är med och väljer Vi:s litteraturpristagare). Jag fastnar för en jättefin intervju med Lina Wolff, som ju brukar kallas mer spansk än svensk. Intervjun tar plats i Madrid, och handlar förstås om den kommande boken, Liken vi begravde.

Kanon är i fokus också i Axess senaste nummer, med den självsäkra rubriken ”Vi väljer kanon”. Vad jag tycker om urvalet, som lanseras av elva modiga skribenter, däribland Josefin de Gregorio, Carina Burman, Lukas Moodysson och Anna Victoria Hallberg? Tre plus? Eller med nuvarande betygssystem i skolan: C?

Om det här är en kanon som ska fungera i skolan – redaktören Nina Solomin hävdar i ledaren att det är ett svek mot de unga att vägra dem en kanon – ger jag inte mycket för förslagen att låta dem läsa Verner von Heidenstam, Pär Lagerkvists Bödeln (lita på en som försökt), Emmanuel Swedenborg (quid infernum?) och Åke Hodell. Hur mycket jag än gillar Lars Jakobsson och Lotta Lotass är det nog ett större svek mot majoriteten av eleverna att läsa något som högst en eller två elever per klass kommer att uppskatta. Förlåt om jag blir tråkigt didaktisk här, men en kanon måste vara levande. Tove Jansson, som Johan Tralau föreslår, är mer genomtänkt – och skulle också vara behövligt, eftersom fler känner till hennes Muminmuggar än böckerna hon skrev. Lars Norén, föreslår Anna Victoria Hallberg. I wish, men önskningar är inte alltid genomförbara …

Men Lukas och Clara Moodyssons förslag, att läsa Stina Carlsson, Artur Ståhle och Birgitta Medelius, går inte att ta på allvar. Fint att ni hittade fram till dem (Ståhles bok om Malmö finns i tre exemplar i Sverige), men jag betackar mig dem. Josefin de Gregorio resonerar mer sansat: ”De flesta vet instinktivt vilka verk som hör hemma i en svensk litterär kanon.” Ja, så uppgiften är en överloppsgärning. Tillsätt en grupp för all del, men den kommer bara att peka ut Lagerlöf, Strindberg, Bellman, Boye, Södergran, Lidman, Moberg, Ekelöf, någon eller några Martinson.

En annan doktor Glas, Malin Lindroth, Norstedts

 

I Malin Lindroths nya roman nästlar sig en kvinna in hos Hjalmar Söderberg med syftet att avslöja geniets frånstötande sidor. Uppdraget lyckas bara till hälften, något som också kan sägas om Lindroths roman.

I höstas utkom två romaner som spann vidare från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905, av Bengt Ohlsson och Åsa Nilsonne. Marknaden borda anses mättad vid det här laget? ”Håll mitt stetoskop”, förkunnar Malin Lindroth, som nu ger ut romanen En annan doktor Glas.

Glädjande nog har hon hittat en mer originell infallsvinkel än att plundra de redan existerande karaktärerna. Romanens namnlösa berättare är en kvinna som försörjer sig som ”notisjägare”, det vill säga att hon levererar skvaller och skandaler till dagstidningarna. Efter en incident med en redaktör hamnar hon på Långbro hospital, mentalsjukhuset där hon får kontakt med patienten Märta Söderberg.

Bakgrunden är att författaren – ivrigt sekonderad av Märtas släkt – låste in sin fru på obestämd tid (hon skulle överleva drygt tjugo år i fångenskap). När berättaren släpps ut söker hon upp Söderberg, nästlar sig in och får bo där i ett gästrum som ett pikant inslag på hans fester.

Det är uppenbart att Lindroth vill säga något om villkoren för den som inte infriade det tidiga 1900-talets kvinnonorm – söt, harmlös och foglig. Även om berättaren är oförutsägbar och lynnig saknas nerv i framställningen. Det blir också ett ganska beskedligt porträtt av Hjalmar Söderberg, som här mest framstår som en blyg och tafatt människa med svåra alkoholproblem.

Under 1800-talet skrevs två oförglömliga porträtt av kvinnor som låstes in på grund av att de utmanade den snäva normen för kvinnor: Charlotte Brontës Bertha Mason, den galna kvinnan på vinden i Jane Eyre, och Charlotte Perkins Gilmans namnlösa kvinna i novellen ”Den gula tapeten”. Lindroths berättare delar vissa drag med dessa kvinnor: också hon är självsäkert utagerande och driven av en stark vilja.

Men vad vill hon? Syftet formuleras som att hon ska avslöja geniet, men väl där i Söderbergs våning på Tyskbagargatan 9 blir hon märkligt oföretagsam. De mest spännande inslagen handlar om hur berättaren smyger på ”Pennskaften”, alltså de kvinnliga journalisterna som bröt mark i början av 1900-talet. Här namnges de också: Célie Brunius, Elisabeth Krey-Lange och Ellen Rudelius.

Hur gärna hade jag inte läst en roman där dessa pionjärer fått större utrymme! I stället söker berättaren efter den levande modellen till romanens karaktärer. Men att konstatera att pastorn, med sin äckliga fysionomi, reduceras till att bli en spegling av författarens avsky för sin hustru, eller att den mordiske doktorn är identisk med Söderberg själv – det är att förvanska och förminska romanens estetiska verkan.

I ärlighetens namn nyanseras bilden något: Glas är Söderberg, med viss modifikation. Det var tidsandan som skapade honom, och det är mer övertygande. Det går att läsa Lindroths roman som ett försvarstal för kvinnans självklara rätt att uttrycka sig och bli lyssnad på. Det var en oerhörd tanke för drygt hundra år sedan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/4 2025)

Exfrun, Ursula Parrott, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

 

Får jag inleda med en suck? Har det inte gått inflation i ”återupptäckta” författarskap nu? Hur många gånger kan det grävas fram ännu ett glömt mästerverk? Och är det inte suspekt att nästan alla dessa orättvist förbisedda författare råkar skriva på engelska?

Så hinner jag tänka, innan jag tar mig an amerikanska Ursula Parrotts roman Exfrun från 1929. Hon levde 1899-1957, gav ut ett knippe romaner som nådde en bred läsekrets, men har varit fullständigt raderad från litteraturhistorien fram tills för något år sedan, med återutgivningen av denna debutroman (som dock publicerades anonymt). Författaren var en frånskild småbarnsförälder, som jobbade som copywriter. Senare skulle hon tjäna en ansenlig hacka på att skriva filmmanus. När den här romanen filmades (som The Divorcee) var det nära att Greta Garbo knep huvudrollen.

Men min initiala suck byts snart nog ut mot ett brett leende. För det här är en – förlåt för att jag är så förutsägbar – fantastisk bok. Den är vass, intelligent, fyndig, sexig, rolig – men också med några mörka stråk. Den har också något så ovanligt som en tonartshöjning på slutet, som infinner sig ungefär när man börjat tröttna på de olika turerna och förälskelserna och paraden av olika män som huvudpersonen ligger runt med. Då övergår det som hotats att fastna i farsens garn i en mörk fördjupning av tematiken – det är skickligt gjort av en författare som ändå hunnit briljera med ganska många oneliners och sarkasmer som har mer gemensamt med Dorothy Parker än med F. Scott Fitzgerald.

Romanens huvudperson heter Patricia, som under 1920-talet är i tjugonånting-åldern, gift med Peter. På ytan ett klanderfritt äktenskap – tills hon efter fyra års trivsam samvaro råkar ligga med hans bästa vän. Så mycket för den fria kärleken. Det blir separation, en utdragen skilsmässa, och under tiden roar hon sig med att gå på lönnkrogar och dricka cocktails kalla som glass och skära som nagelbandskräm. Då och då hittar hon en man, åtminstone oftare än att en man hittar henne. Hon tar för sig av livet, med glatt humör för det mesta, även om det också kan innebära en abort.

Vad är det då Parrott tillför den slitna genren ”flicka på glid”? I första hand en energi: det är rappt och flyhänt berättat, men aldrig slarvigt. Det är en prosa som dansar fram – så passande att den svenska utgåvan har valt en samtida målning av Kobayakawa Kiyoshi föreställande en kvinna som dansar lite frisläppt och utsvävande – och lever högt på blänkande formuleringar: ”Att vara civiliserad innebär att man skiljer på det man säger och det man tänker, när så krävs”. Men att leva i den nya frihetens landskap är en villkorad existens, för där ”finns inga stängsel som håller ihop två människor, och väldigt få kuddar som dämpar smällarna.”

Det finns tidsbundna inslag, som att Patricia behöver plocka fram småsedlar för att ge lön åt en iskarl, men på det stora hela är det lätt att glömma bort att vi befinner oss i en tidsepok hundra år bort. Parrott är en så driven författare att hon lyckas gestalta Patricia och vapendragaren Lucia som hörde de hemma i tv-serien Sex and the City. New York-romantiken frodas också här, i Lucias utläggning om att staden ”är ett fängelse där man får livstid när man väl hamnat där; men att det är ett så fint inrett fängelse att det inte gör så mycket.” En av de saker Parrott också gör bättre än typ alla nu levande romanförfattare är hur hon skildrar kläder – både de kläder som bärs av karaktärerna och de kläder som finns i periferin, kläder som ska användas senare.

Det är också en osedvanligt klok och insiktsfull roman. När Patricia uppmanas av Peter att inte sörja honom för länge, formulerar hon i tankarna sorgens dubbla funktion: ”i ett avseende sörjde jag dig bara i sju timmar, men i övrigt kommer jag kanske att sörja dig resten av livet.” Det höga tempot och den vassa dialogen gör ofta halt för sådana lysande slutsatser, sanningar som är så bistra som bara sanningar kan vara. Parrott fångar alla de motstridiga impulser som utgör en människas komplexa inre. I den intelligenta dialogen diskuteras etsningar av Anders Zorn, författaren Marcel Proust och tonsättaren Igor Stravinskij. Vad diskuterar vår tids it-girls? Alice Stenlöf, Margaux Dietz och Hov1.

Som frånskild ges Patricia en ny identitet – hon blir ”exfrun”. Vännen Lucia upplyser om de tre rollerna som traditionellt har erbjudits kvinnan: äktenskapet, klostret eller gatan. Dessa funktioner har bara uppdaterats i deras tid: klostret har ersatts av karriären, och den kvinna som likt Patricia väljer att leva som en man, det vill säga ha sex utom äktenskapet hamnar metaforiskt på gatan, ”där man får betalt i orkidéer och middagsbjudningar i stället för sedlar på sminkbordet.” De bästa dialogerna utspelar sig mellan Patricia och Lucia, där vännen blir något av motsatsen till tropen en foil, alltså en beskedlig och medelmåttig kontrast till huvudpersonens färgstarka personlighet: det här är ett porträtt av två jämnstarka kvinnor, och om jag finge önska något vore det en uppföljande roman med Lucia som huvudperson.

I stället för att läsa romanen som en hopplöst daterad skildring av en kravlös tillvaro som inte går att återskapa är det mer framkomligt att tolka innehållet som helt tidlöst. Det är stuns i replikerna, och Parrott återskapar miljöer och platser med en noggrannhet som aldrig får framställningen att likna ett kostymdrama. Min inledande suck var förhastad – den här gången – för det här är en roman att falla pladask för.

När andra njuter, Quynh Tran, Bonniers

 

Den prisbelönte Quynh Trans andra roman handlar om en mamma och en dotter i Lund. Det är en stillsamt humoristisk och djupt allvarlig berättelse om vanliga människors sökande efter kärlek, skriven med respektfull blick för nyanser.

I sin debut Skugga och svalka skildrade Quynh Tran med osedvanlig precision hur det är att vara mitt i det som sker, men ändå känna sig utanför. Det här är en ovärderlig egenskap för en romanförfattare: förmågan att skildra en verklighet bortom polariseringar och svartvita förenklingar.

När andra njuter, Trans andra roman, handlar om en mamma och en tonårsdotter, bosatta i Lund. Maggie, mamman, har sitt ursprung i Vietnam. Hon gifte sig och hamnade i Sverige, men mannen är sedan länge ute ur bilden. Lana, dottern, har aldrig känt sin pappa. Hon har knivskurit en kille som tafsade på henne, och sedan dess vägrar hon bli ihop med någon.

Maggie jobbar på en japansk salong som ”värnar om stillhetens tradition”. Av beskrivningen att döma är det ett slags spa-anläggning (jag har aldrig satt min fot på en sådan, så jag har ingen aning). Hon har fått korn på en större lägenhet för henne och dottern, men de ska ha fyra månaders hyra i deposition, pengar hon saknar. Högerpolitiker som förespråkar att alla kan unna sig en buffert på ett par månadslöner brukar inte få gehör när de möter ensamstående mammor med lika låg inkomst som Maggie.

Tran växlar berättarperspektiv mellan mamman och dottern, ett grepp som varieras genom att det inte följer den gängse mallen att ge dem vartannat kapitel som huvudperson. Det är med förbluffande pricksäkerhet han tillägnar sig idiomen hos både mamman och den sextonåriga dottern, med extra plus för att ha kanaliserat en tonårings musiksmak (Sabrina Carpenter, Olivia Rodrigo och Alice Boman). Med fin språklig känsla och stillsam humor som inte söker bekräftande gapflabb ges vi ett dubbelporträtt av skör längtan.

Det som förenar de två huvudpersonerna är deras dröm om något större, och hur svårt det är att infria dessa drömmar utan att det får negativa konsekvenser. Hos Maggie handlar det inte bara om att få tillträde till en större lägenhet – hon längtar efter kärlek, liksom dottern gör det. Men båda har skadats på skilda sätt, och hos Lana finns våldet hela tiden latent, som ett uttryck för en frustration som vägrar verbaliseras.

För några år sedan handlade kulturdebatten mycket om identitetspolitik, där det ansågs ofint att gestalta det man inte hade omedelbar erfarenhet av. Det ansågs ”problematiskt” att exempelvis en man skrev utifrån en kvinnas perspektiv. Lyckligtvis har Quynh Tran inga problem alls att göra både Maggie och Lana till två trovärdiga karaktärer.

Det är också befriande att få ta del av två oansenliga individers öden. Kanske ser vi en återkomst för ”den vanliga människan” i den svenska samtidsromanen. Åtminstone har i vår Elin Persson med Pizzeria Roma och Hans Gunnarsson med Den smala lyckan demonstrerat att det är fullt möjligt att skriva extraordinära romaner om ordinära protagonister. Nu också Quynh Tran, med lika oförglömliga porträtt av de vanliga Maggie och Lana.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2025)

Tomhet och ömhet, Isabella Nilsson, Ellerströms

 

Att kunna se saker från olika perspektiv är en önskvärd egenskap, men inte alldeles lätt att uppnå. Vilken tur då att litteraturen finns – och i synnerhet poesin, kanske. För där kan det oväntade ske: mystiska samband uppstår när oförenliga företeelser sammanförs. Kärleken och hatet. Livsviljan och dödslängtan. Ledan och extasen.

Ja, eller Tomhet och ömhet, som är titeln på Isabella Nilssons nya bok, som likt föregångarna befinner sig i gränslandet mellan poesi och prosa, och där nonsens och allvar ges identisk dignitet. I hundra texter av varierande längd utforskar hon kärlekens lycksalighet och förkrosselse. Merparten av boken är en redogörelse för en affär med en gift litteraturkritiker: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser”, som texten lite lagomt gåtfullt upplyser.

Hur var det Stendhal beskrev det i Om kärleken? ”Kärleken är en ljuvlig blomma, men man måste våga gå och plocka den vid randen av en fasaväckande avgrund.” Nilsson bedriver en subtil form av litteraturkritik genom att låta sin kärlekshistoria speglas i böcker av Marguerite Duras, Knut Hamsun, Clarice Lispector, och använder författarna som språngbrädor för sina originella påhitt, alstrade av en blixtrande intelligens och en beundransvärd språkkänsla.

Inte heller räds hon de sublima farorna som Stendhal antyder. I kärleken till mannen formas en besatthet som ekar av mästerverk som Elizabeth Smarts Vid Grand Central Station där satt jag och grät, hon som skildrade kärlekens lovsång med dessa ord: ”högre än bomber eller skrik eller ångerns tickande i bröstet.” Det krävs mer än en gnutta hybris för den som ger sig på att skriva ett klassiskt triangeldrama, men Nilsson har tidigare – med sin Nietzsche-pastisch En bok för ingen – visat att hon inte räds modet att mäta sig med de bästa.

Och därmed är vi läsare bara att gratulera. För Nilsson är en författare som höjer insatsen för varje bok hon skriver. Tidigare har jag läst henne och ofta skrattat rätt ut i luften – kanske för att hon vågar möta svåra och jobbiga ämnen på ett så dråpligt och drastiskt sätt. Den här boken saknar inte heller mörker, men jag märker att jag flera gånger ofrivilligt drar efter andan, i någon slags bekräftelse på hur oerhört pricksäkra hennes iakttagelser kring kärlek och åtrå är. Jag läser och upplever en fysisk reaktion: jag flämtar till, överrumplad av det enkla faktumet hur bra den här boken är.

För att bli extra tydlig: det här är en magnifik bok som tveklöst går att ställa i paritet med Stendhal och Smart, men också med Roland Barthes, vars Kärlekens samtal är en av de böcker Nilsson nämner. En av de kortare dikterna får illustrera: ”Snön faller / på sin egen orimlighet. / Jag faller på din.” Alla invändningar blåser bort av sådant, och jag kan inte annat än falla handlöst för den här häpnadsväckande boken.

Nilsson rannsakar nyktert affären med den gifte mannen, och skriver klarsynt om kärlekens bestraffningar och belöningar, där båda systemen är lika våldsamma och extrema. Inbilla dig inget annat än att det här är en historia som inte väjer för pinsamma detaljer eller skoningslösa avslöjanden. Effekten blir så mycket starkare när de mörka inslagen ibland bäddas in i ett visst mått av poetiskt lull-lull. Men det är en lindans i avsaknad av skyddsnät, där språket är den hårt spända linan som Nilsson dansar på.

Vore det enbart frågan om ekvilibrism skulle jag nog inte gilla det lika mycket, men Nilsson låter sitt språk hacka sönder. Ibland i ordvitsar som kanske inte alltid undkommer fällan att bli ansträngda, men till största del genomför subversiva attentat mot rimlig grammatik och lämpligt ordval. Som hon skriver i en längre text om melankoli och misslyckanden: ”jag är glad och tacksam sålänge jag får vara ledsen och otacksam”.

Som författare står Isabella Nilsson för något helt nytt och helt eget, men det är bara en del av storheten i hennes författarskap. Hon erbjuder en respit från allt jobbigt och ger nya perspektiv, genom att våga experimentera med så allvarliga saker. Hon visar att i ömheten finns dess bundsförvant våldet, och att vi inte kan få det ena utan det andra. Alternativet är tomheten, och den är vi inte betjänta av.

(Också publicerad i Vi, 4/2025)

Jag hjälper dig inte, Lina Rydén Reynols, Ellerströms

 

Det finns ett före och ett efter avseende ganska många saker. I framtiden tror jag att den svenska poesins historieskrivning kommer att tala om ett före och ett efter Lina Rydén Reynols häpnadsväckande entré. Debuten Läs mina läppar, som utgavs av Nirstedt/Litteratur 2019, var ett radikalt verk: mångsidigt och utmanande, men framför allt var det en poesi som kom till liv vid högläsning. Nu utkommer på Ellerströms en diktsamling som – efter en halvtvär gir med allegoriska ”poesiromanen” Använd dem som du vill – fortsätter i debutens anda.

Det är en förbryllande bok, förbannat svår att kategorisera som annat än ”experimentell diktsamling”. Den är helt uppburen av styrkan som uppstår av vissheten att det är exakt så här dikterna ska skrivas. I korthet handlar det om våld, om den oroliga samtiden, men det är också en manual till ett liv som inte betraktar döden som dess antites. Dess ingång lyder: ”Stumt är ingenting som lever / Men vad lever”.

Omslagets låter titeln speglas och ställas upp och ned. Även det är genomtänkt och kongenialt med bokens innehåll. Poesi ska skrivas på tvären (alla sanningar ska sägas snett, som Emily Dickinson visste). Rydén Reynols poesi är inte heller inställsam. Att läsa henne påminner om det omslaget försöker demonstrera: bokstäverna förflyttar sig, orden går itu, språket blöder sönder, men ny mening (åter)uppstår. Det är dikter som uppvaktar ens vilja att läsa dem fram- och baklänges. Diktjaget lever, men är också dött – något annat sätt att förhålla sig till omvärlden går inte att uppbåda.

Det är en dikt som hela tiden får läsaren att sätta sig på helspänn: ”Var inte ledsen / Vad vore du / om inte jag / kunde dö”, som det lyder i några av de gåtfullt absorberande raderna. Genom samlingen finns en sammanhängande berättelse, som visar hur våldet sysselsätter sig. Dikten uppmanas att se sig själv i spegeln: allt som sägs inte bara kan utan ska vändas mot dig.

Två inslag sticker ut: dels avsnitt med en intervjuare, dels några längre dikter med dubbla trokéer (alltså den tvåstaviga versfoten med betonad-obetonad stavelse):

ingen vila

gå i cirkel

aldrig färdig

sitter inne

det är ljud när

sågen skär i

annan kropp

Dessa dikter är förstås längre än detta utdrag kan göra rättvisa, och effekten påminner om hur det är att läsa Ann Jäderlunds Mörker mörka mörkt kristaller. Även Rydén Reynols skriver en dikt som slår i botten, och upptäcker att också den har en klang, en klang som ibland kan erinra om Gunnar Björlings ordknapphet. Ramsorna har rim men ingen reson, kunde man säga, och de knyter ihop det andra narrativet, intervjuerna som liknar rannsakan eller förhör.

Det finns en inneboende fara i Rydén Reynols poetik, när hon underminerar alla utsagor: när allt kan speglas till sin motsats kan det bädda för relativism. Men hon undviker det, genom vad jag uppfattar som två nödvändiga ingredienser. Dels handlar det om en pigg fantasi som aldrig slumrar, dels handlar det om en språkkänsla av sällsynt slag. Och en sällsam glädje i att utforska abjektet, att närma sig det frånstötande: ”Ett äckligt litet ansikte / som förvrids av allt det vill rymma / Så underbart”. Dikterna väjer inte för det som är fult, vulgärt och kitschigt:

Tryck ansiktet mot jorden för att hitta ett mörker

där det går att se

en önskan

som inte finns

Dessa dikter bekräftar världen så som den ser ut, och tar upp frågor om existensen: har vi glömt villkoren som följer med att vara vid liv, att det alltid sker på bekostnad av andra? Dikterna aktualiserar att vår värld består av så mycket prat, och så lite samtal. När dikterna ges kropp i rummet – när de högläses – uppstår också något förbluffande: en rytm, en dov basgång, en distinkt kadens. Rydén Reynols driver ”en talkör”: varför är jag inte förvånad?

Jag hade läst poesi i tjugo år innan jag började skriva om min läsning på bloggen bernur (2006). Givetvis finns det ett visst mått av kalkylerande när jag väljer vilka böcker jag skriver om: om jag antar att jag har något att säga om boken vill jag gärna läsa och skriva om den. Även om jag varit ett stort fan av Rydén Reynols ända sedan debuten – vi nominerade den till Borås Tidnings debutantpris (poesiåret, när alla böcker var diktsamlingar!) – kunde jag inte föreställa mig hur bra den här boken skulle vara, eller vilken eufori den skulle försätta mig i. För att vara tydlig: en bok som får mig att tänka på Ann Jäderlund och Gunnar Björling är en ohyggligt bra bok!

Man kan fråga sig ibland: vad kan poesin göra? Vad är dess användbarhet? Jag ser ett omedelbart uppdrag för en bok som denna, som jag läser i kölvattnet av den senaste undersökningen som visar att allt färre unga (i åldern 18-29) läser, men att de gärna skulle vilja. Hur ska läsningen göras attraktiv för de som ägnar i snitt sju timmar om dagen åt sina mobiltelefoner?

Jag anbefaller Lina Rydén Reynols bok Jag hjälper dig inte. Inte för att den lanserar någon läsfrämjande programförklaring. Tvärtom är det en bok som skickar sin läsare rakt ut i svindel, men det är en konstruktiv och kreativ plats. När dikten säger: ”Ingen har någonsin funnits i mig”, vad svarar du då som läsare? Du svarar: ”Den här boken finns i mig. I dag och i morgon och för alltid.” Att få en sådan gåva utklassar allt du kan göra på tiktok, instagram, snapchat etc etc …

Onda blommor, Gunnhild Øyehaug, översättning Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur; Samla noveller, Kolon

 

Första gången jag såg författarnamnet Gunnhild Øyehaug var på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Bland de nya titlarna på engelska fanns hennes novellsamling Knots (Knutar). Förgäves letade jag efter den på svenska: märkligt att den i stället fanns på engelska, där den hyllats av James Wood i The New Yorker. Efter ett par år kom på Nirstedt/Litteratur Marie Lundquists översättning av romanen Presens maskin, och strax därpå även Knutar. Och nu hennes senaste novellsamling, Onda blommor, återigen översatt av Lundquist.

På lite drygt 100 sidor återfinns 25 noveller, i ett format som kan få en att tänka på Lydia Davis. Men Øyehaug är en mer originell författare. I det nya gymnasiet som sjösätts i höst ingår kreativt skrivande i svenskämnet. Det går nog att ägna en hel termin på att använda den här bokens inledningsmeningar för att låta eleverna gissa och skriva vidare på novellernas fortsättning:

När jag satt på toan och menstruerade föll en ganska stor bit av min hjärna ner i toaskålen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro när jag kände något dra mig i svansen.

En morgon, helt ur ingenting, föreslog Rut att vi skulle sluta med pistoler.

Vi hade inte ätit något på tre dagar när en död man flöt förbi oss ute i älven.

Den stackars kvinnan som sitter på toa och tappar en avgörande bit av hjärnan är ornitolog och ska disputera, men just den delen av hjärnan som lagrar fåglars klassificering är borta. Liksom i flera andra noveller utgår Øyehaug från en konkret verklighet, som sedan saboteras av mardrömsartade inslag. Tre kvinnor överlever en flygkrasch, och undrar om de har hamnat i en barnbok eller en hypertext, där de kan klickas på och hamna i en annan berättelse: då flyter en död man förbi. Vad ska de ha honom till? De har inte ätit på tre dagar …

I titelnovellen är det en busschaufför som plågas av en babblande passagerare. Hon var tidigare taxichaufför men var impopulär då hon inte gärna pratade med kunderna. Fast så gör novellen ett stopp: huvudpersonen är inte alls någon busschaufför som varit taxichaufför: ”Allt det här är med andra ord uppdiktat. Hade det varit en skog vi hade gått igenom skulle vi nu kommit fram till en glänta: sanningen.” Men huvudpersonen förföljs i stället av en snacksalig man på gymmet, som tålmodigt försöker charma henne med vitsar. Fast i stället handlar det om de onda blommorna, de som hos Baudelaire är bildliga, men i novellen är högst bokstavliga.

Ja, många av novellerna har detta ”i stället” inbyggt i sin konstruktion. Detta gör dem svåra att förklara: allt blir och betyder ”något annat”. Hela tillvaron rämnar, och de förutsättningar och villkor vi vant oss vid upphör att gälla. Världen blir opålitlig, eftersom de tecken som ska tydas är utbytbara. Det här innebär att allt är möjligt – en enorm frihet för en författare, förvisso, men med det följer också ett stort ansvar: vi läsare vill bli förvånade, men vi drar öronen åt oss om vi känner oss lurade, om författaren tar för enkla genvägar. Øyehaug ger sina noveller dråpliga utgångar. Som ”Mationalnuseet”, där tavlorna hänger upp och ned – en idé Rachel Cusk verkar ha snott till den första berättelsen i sin senaste bok Parad.

Ibland är det drömmarna som uppenbarar den mer autentiska verkligheten. Och Øyehaug är en författare som gör vad som faller henne in. På ett sätt sysslar hon med skräck. Novellerna utspelar sig i gränsland, där myt och saga blir naturliga inslag i verkligheten. Det norska ordet för saga – ”eventyr” – passar bättre, och pekar ut det äventyrliga i dessa märkliga texter. För det är ett äventyr att läsa Gunnhild Øyehaug, som prioriterar fantasin och den oförutsägbara föreställningsförmågan. En av novellerna handlar om svårigheterna att som död boka en flygbiljett. En annan om svårigheterna att besöka Virginia Woolfs hem, ”Monk’s House”, om man inte kan vara säker på hur toaletterna fungerar.

Det går alltså aldrig riktigt att lita på sinnesintrycken. Så blir också en del av novellerna utsatta för en slags protest, där ett kollektiv – ”Vi” – opponerar sig på något inslag i den text vi precis har läst. Det är ett postmodernt inslag, som förstärker de absurda inslagen. I stället för att jämföra med Lydia Davis borde en svensk läsare ha närmare till hands att uppsöka Hjalmar Söderbergs lika korta Historietter. I synnerhet en absurd novell som ”Spleen” blir nu i efterhand något som anakronistiskt verkar ha inspirerats av Øyehaug. Ungefär som när Borges skrev om Kafka och hans föregångare, hur det går att hitta spår av Kafka hos exempelvis Gogol.

Och Øyehaug liknar en skandinavisk Borges. Hon debuterade med en diktsamling, och hennes produktion växlar mellan romaner, novellsamlingar och essäböcker. Liksom hos Borges är fiktionen hennes ärende, och båda luckrar upp gränserna mellan det skönlitterära och fackprosan, så att det blir lika mycket ett äventyr att läsa essäerna som det är att läsa novellerna.

Det är en ynkedom att Øyehaug inte har fått ett större genomslag i Sverige. Hon är en av de mest originella författarna jag har läst på senare år. Men det kanske är det som är problemet: hennes böcker går inte att summera på det där smidiga sättet som gör dem lätthanterliga för referat i dagstidningarnas topplistor.

På norska har nyligen, med anledningen av Øyehaugs femtioårsdag i januari, utkommit Samla noveller, där hennes tre reguljära novellsamlingar ingår (svenska läsare har gått miste om Draumeskrivar från 2016). En novell som inte ingått i någon av böckerna handlar om Johanna, en 63-årig kvinna som bor på prärien. Hon har sett en av Jeff Koons pornografiska tavlor och sörjer att hon aldrig hann ha analsex med sin man, Johannesen. I novellen rör sig drömmen och det vakna tillståndet intill varandra.

I ett efterord förklarar James Wood vad som är det speciella med Øyehaugs noveller. Han betonar de många förvandlingsnumren och menar att hon sammanför det filosofiska arbetet med litterär lek: ”Så snart du får grepet om ei Øyehaug-forteljing, så snart du lærer deg å gi deg hen til dei merkelege og deilige forvandlingarna, byrjar det surrealistiske å endre seg framfor auga dine og bli ganske naturleg, ganske normalt, ganske ’ekte’”.

År og dag. Haiku, Joakim Kjørsvik, Kolon

 

Krävs ett viss mått av galenskap för att skriva poesi? Ingen efterfrågar den; marknaden ger den kalla handen. På ett diffust sätt äger poeten fortfarande hög status, men det är fortfarande i omvärldens ögon närmast pinsamt eller suspekt att ägna sig åt att skriva dikter. Och haikun är en svårbemästrad form, som till och med Tomas Tranströmer hade en obesvarad kärlek till.

Norske Joakim Kjørsvik är något så ovanligt som en prosaförfattare som på senare år sadlat om och blivit poet (det brukar vara tvärtom). Tidigare har jag läst Min döde hund och 25. september-dikterne. Hans senaste bok År og dag. Haiku är ett vansinnesprojekt. Under ett års tid skriver han haiku. Den drygt 500-sidiga kolossen innehåller cirka tusen haikudikter. En av dem nämner faktiskt Tranströmer, och ett par gånger även Basho, den japanske 1600-talsmästaren. Det ska genast sägas att Kjørsviks haiku långt ifrån alltid följer den stränga formen som räknar till 5-7-5 stavelser. Ofta liknar det aforismen, om det skrivs om till prosa: ”Ett läckande paraply är värre än att inte ha ett paraply.”

Men jag översätter, och det ska jag inte behöva göra. Enligt Johanna Larsson, som jag hade ett samtal med i mars om den fantastiska diktsamlingen Bokstavstro på Borås debutantgala, är allt översättning – inklusive de frågor jag ställde till henne. Så är också min text om Kjørsviks bok en översättning av mina intryck. Ju fler av hans haiku jag läser, desto bättre tycker jag att de blir: beror det månne på att jag förstår dem bättre? Att min översättning fungerar bättre ju mer norska jag läser?

Allt är förstås inte guld i den här boken, som lider av det Andrew Eldritch skulle kalla ”a slight case of overbombing”, men det verkar inte heller vara meningen. Det är nog inte heller meningen att man som jag ska läsa boken i ett svep: den har nog en starkare verkan om man låter sin läsning ta i anspråk – ett år? Det finns ändå mycket som jag gillar i boken: alla katter, hästar, hundar, fåglar, harar, fjärilar, sniglar, grannar, alla änglar, all snö, all alkohol och en del droger – och månen som återkommer i sina olika skepnader. Här ingår också en begravning och ett fängelsebesök.

Det Kjørsvik bidrar med är en skärpt uppmärksamhet inför omvärlden, där han visar att vår tillvaro består av öden och människor – ett sammanhang att ingå i. Det här blir allt mer nödvändigt i en tid som lider av svår solipsism, där alla står sig själv närmast. Jag blir avundsjuk på hans blick, och läser dikterna som övningar i varseblivning. Så kan ett av poesins uppdrag formuleras: att lära oss observera mer och se bättre. En av de sakerna som ingår: att hata elsparkcyklar.

Dikterna växlar mellan existentiell leda och häpnad inför allt det vackra som omger oss. Här finns också en avväpnande humor: ”Det nye året, / hvitt som en konvolutt. / Sikkert regninger.” De dikter som fungerar bäst åstadkommer något nytt med den slitna formen. Då kan de tre raderna stå ut och bilda något enhetligt och komplett:

Skjerfet i søla,

en bindestrek mellom

vinter og vår.

(En provisorisk översättning som pedantiskt [parodiskt?] nog lyder stavelseräkningens regler: ”Solen: en halsduk / blir ett bindestreck mellan / vintern och våren.”)

Med lite god vilja går det att läsa Kjørsviks dikter som en skandinavisk ”Song of Myself”, alltså Walt Whitmans storverk med kosmiska ambitioner. Diktjaget är också uppfyllt av både det storslagna och det ordinära. I hans dikter inryms både Burzum och hundbajs. Med hjälp av årstidernas växlingar rör sig diktjaget också mellan stadsmiljö och landsbygd, och konstaterar lika stillsamt som uppfordrande: ”Kanskje er alt / forgjeves, men ikke / vinden i gresset.”

De bästa haikudikterna är de som inte går att reducera till rebusar eller infantila ekvationer. I Kjørsviks grundinställning ingår besvikelser och misslyckanden. När han skriver: ”Ungene spør: Er / det treet eller løvet / som slepper taket” är det en existentiell fråga som lär oss att se annorlunda på träden. Det är ingen liten bedrift av en diktsamling.

Året, Gurli Lindén, Ellips

 

Min första åtgärd som kulturminister skulle vara att lagstadga att bokförlagen måste ange vilka typsnitt som de använder till sina böcker. Glädjande nog har några förlag redan fattat vikten av detta – som det i Vasa lokaliserade Ellips. Till Gurli Lindéns nya bok Året har de använt Indigo Antiqua till inlagan – mycket läsvänligt – och en variant av Scrivano till omslagstexten – oerhört snyggt. En petitess, säger du? Då har du ännu inte fattat vad holistisk upplevelse betyder.

Med sin strama formgivning är det en utsökt bok till det yttre. Senast jag läste Lindén – samlingen Port som kom 2022 – betonade jag hur hon rör sig mellan det storslagna och det blygsamma. Det här är en position som poeter verkar hamna i när de har färre år framför sig än bakom sig. Det verkar vara något som ger poesin en förskjutning mot en större angelägenhetsgrad: vi har sett det i sena böcker hos poeter som Ingela Strandberg, Nils-Åke Hasselmark och Lennart Sjögren, likväl som i Kjell Espmarks sista diktsamlingar. En avskalad ton, som ändå inte leder till förenkling.

Här går tiden både för snabbt och för långsamt. Dikterna återger ett års förlopp i ett diktjags liv. Där finns aktuella referenser till Ukraina, men också redovisningar av minnesbilder från andra krig. Lindéns ord om dagens krig ges en sällsam tyngd då hon i en av minnesbilderna framkallar freden 1945. Och så tar sig minnet bakåt i meandriska rörelsemönster: ”Sista penseldraget över / innan mörkret suddar / ut betydelsen”.

Det är gott om sådana starka bilder. De är också starka just genom att förankras i en levd erfarenhet. Den olycksbådande atmosfären blir följden av försöken att upprätthålla en vardag när tiden är ur led och allt är i olag. En cancerbehandling ställs i juxtaposition med det sjuka i världen; strålningens verkan sammanförs med bombernas utfall. Så blir också dagens flyktingar del av tidlösa rörelser, och naturen utsatt för en allt ohyggligare påverkan. Diktjaget svarar med att slå följe med pantern och räven.

Diktsamlingens fyra avsnitt försöker återförtrolla världen. Lindén skriver en historia i fragment. Det är en utopisk dikt, men så ska väl dikt skrivas i dessa tider. Politiken har misslyckats grovt med att ge oss nya utopier – poesin försöker åtminstone:

Du kommer att vara här

tills du lärt dig språkets betydelse

Tills du lärt dig stava de

osynliga ljudlösa meningarna

och av detta byggt en form

som för dig till det vita formlösa

Där du kan skapa dig själv

och ditt namn vara tydligt.

Det här är dikter som tillvaratar det oförklarliga som omger oss, de mysterier som vi inte vill eller kan få förklarade. Lindéns dikter är vidöppna mot dessa stunder, och genom den sällsynt lyckade kombination av självsäkerhet och ödmjukhet har hon skrivit en diktsamling som bärs lika mycket av sitt mörker som av sitt ljus. Det är en dikt som borde läsas av alla svensktalande poesiläsare, och inte nöja sig med den läsekrets som hör hemma i Österbotten.

Weird fucks, Lynne Tillman, översättning Helena Fagertun, Weyler

 

Helena Fagertun är översättaren som i viss mån har specialiserat sig på en viss typ av bångstyrig och queer prosa, demonstrerat av exempelvis Isabel Waidners Fjollbjäfs och Ann Quins romaner Berg och Tre. Därför är det inte förvånande att upptäcka att hon nu också har översatt en bok som heter Weird fucks, och är skriven av amerikanska Lynne Tillman.

Nu är kanske inte just den här boken lika bångstyrig som titeln utlovar. Det är en kortroman som i tretton rappt berättade kapitel återger en ganska vanlig story om sex, droger och litteratur. Tillmans namn har alltid haft viss bäring på den främst amerikanska essäromanen – som Chris Kraus I Love Dick. Boken publicerades första gången 1980, och har nog mest varit en undergroundklassiker i perfierin, tills den för cirka tio år sedan fick större cirkulation. I ett förord berättar Sara Martinsson att Tillman brukar kallas ”sad girl-litteraturens gudmor”.

Bra litteratur lyckas ofta vara både tidlös och tidsbunden, och Tillmans roman kan nog härledas till denna gruppering. En jagberättare förtäljer sitt unga livs historia, med resor till Rom, Aten, Kreta, Amsterdam, London – et cetera. Det är inte platserna i sig som är målet – de är anmärkningsvärt anonymt återgivna med undantag för sommar-OS i München 1972 – utan de människor hon möter, människor som kommer och går, utan att lämna några bestående avtryck. Det rör sig främst om män som hon ligger med – nej, som hon knullar med, borde jag förtydliga.

Så det är mycket sex i den här boken? Både ja och nej. Det är mer frågan om att knulla, på ett sätt som är både sorglöst och glädjelöst, monotont och mekaniskt, på det stora hela rutinmässigt. Vi får ett porträtt av den bohemiskt gränslösa ungdomstiden, där det sällan är långt till en låt säga brist på respekt för lag och ordning, men desto närmare till total nihilism. Och coolhet, som kan uppbådas endast genom att nämna en plats, som området Bowery i New York, som ju en gång i tiden huserade 1900-talets två coolaste figurer: Debbie Harry och William S. Burroughs.

Romanen berättar i punktform, och hinner aldrig bli långtråkig; det kortfattade förhållningssättet är både en brist och en tillgång, i sin monumentala avsaknad av fördjupning. Historien är bekant så det förslår – herregud, Lynne Tillman är inte den första som har rest och skrivit om det, och inte heller den första som har levt på droger och sex utan att vare sig fördöma eller försköna dem. Det här gjorde till exempel Birgitta Stenberg ett par årtionden tidigare.

Ändå är det något originellt med Tillmans framställning. Det kan ha att göra med att hon skildrar sin protagonist som en blasé genomskådare av alla heteronormativa matriser: sex är blaha-blaha, relationer är blä. Trauman uppstår, men viftas bort i en bisats: en våldtäkt bara avdunstar, på ett sätt som förstås ger en isande, obehaglig känsla av ett helt annat slag än om det hade utgjort ett eget kapitel. I efterhand ter sig allt lika förödande likgiltigt, och här saknas också ett romantiskt filter eller billig nostalgi. Skickligt manövrerar Tillman sin historia förbi sådana uppenbara och lömska fällor. Hennes protagonist liknar en reporter som girigt registrerar och upplever saker men inte låter dem rubba jämvikten.

Visst kan Tillmans metod i någon mån likna den oredigerade dagboken, men det är i så fall fullt medvetet gjort. Det hennes roman först som sist utforskar är kärleksbristen, och hur glädjelöst livet blir utan det. Avsaknaden av analys kan antingen te sig som en provokation – eller som frigörande, då den lämnar över ansvaret på läsaren. Så här summeras till exempel terrordåden under München-OS 1972: ”Sen blev israelerna mördade, och allt upphörde. Jag förstod inte vad som pågick. Det gjorde ingen.”

Och romanen blommar helt ut med sina sista två meningar, som mycket vackert illustrerar vad Tillman fram till dess försökt uppnå. Det är snyggt gjort, och hellre än att citera dem uppmanar jag dig att läsa boken för att själv nå fram dit.

Rensessansefeminin horror, Runa Borch Skolseg, Kolon

I år spår bokvärlden att ljudboken passerar den tryckta romanen som det dominerande formatet för den som läser (tillägnar sig text?). Jag missunnar ingen att lyssna på böcker, men det vore naivt att inbilla sig att det här inte påverkar hur romaner skrivs i fortsättningen. På samma sätt som Netflix tvingas lägga in dubblering av scener och övertydliga förklaringar (eftersom tittarna ägnar halva tiden åt att scrolla på mobilen) kommer framtidens ljudromaner att släta ut alla subtiliteter och vara förenklade. Genrelitteraturen – deckaren, feelgood, romance etc – kommer att klara sig ypperligt.

Romanen har gjort sitt. Hur står sig en bok som Runa Borch Skolsegs Renessansefeminin horror i ljudbokskonkurrensen? Det är en uppsluppen, myllrande, tygellös roman som bryter med allt vad linjär kronologi heter, och där platsen är ett imaginärt slott, förlagt lika mycket i renässansen som i nutiden. Huvudpersonen heter Ops, för det var vad pappan sa när hon föddes:

Jeg kom til verden ved en ulykke, og olykken har fulgt meg siden. 320 babyer rant ut av min mors fitte den dagen solen gikk i retrograed og månen ble rød. Himmelen var mørk og stormfull da min far bøyde seg ned mellom mors bein og jeg sklei ut på den siste bølgen av blod. Opssss, sa far; Ops, sa min mor, det blir hennes navn.

Ops är berättaren som efter att närapå ha satt fyr på biblioteket degraderats till att skura trapporna i slottet. Hennes avsikt är att skriva en renässansfeminin roman. Vapendragarna är babyfilosofen Charity och musan Carmenta. På slottet finns också en uppsjö andra karaktärer: daddys och modedesigners, gudar och gudinnor, filosofer och poeter, prinsessor och krigsherrar – samt Rory Gilmore. Sannerligen en brokig samling.

Vad är det här för roman egentligen? Det är en roman som påminner en om hur uppfriskande det kunde vara att på 80-talet ta del av Angela Carters fantasifulla romaner, alltså innan postmodernismen blev ett skällsord. Jag väljer den kullen: postmodernismen har för dåligt rykte, och inom litteraturen kan den bli ett utsökt verktyg för att skriva romaner som utmanar rådande ordning. Det är skrivet helt i Kathy Ackers anda (hon nämns i förbifarten av Skolseg), denna sorgligt underskattade författare.

Skolseg visar med sin roman att en annan värld är tänkbar. I DN kunde vi nyligen läsa Sven-Eric Liedmans essä om hur Sverige på slutet av1900-talet gick från ett kunskapssamhälle till ett marknadssamhälle. Det går att läsa Skolsegs besynnerliga roman – i stycken grotesk, makaber, vulgär – som en protest mot ett samhälle som bryr sig allt mindre om bildning, kultur, intelligens, skönhet. Omslaget har en sublim målning av Leonora Carrington, och det här måste en nutida läsare ha koll på, för det står ingenstans i kolofonen vem som målat tavlan. Plus att den som inte har koll på vare sig filosofen Hegel, poeten Friederike Mayröcker, tv-serien Gilmore Girls eller modeskapare som Alexander McQueen och John Galliano står sig slätt. Här handlar det bland annat om kläder som förklädnad och motstånd.

För det här är en eklektisk och blasfemisk roman som på karnevalistiskt vis vänder hierarkier upp och ned:

Kunnskapen sprer seg og gjør alt ondt verre, den vokser i skallen til de enkleste sjeler, og jeg hører folkemassan rope fuck the system til Rihanna som paven, fuck the system da hun kommer vandrende nedover mitgangen arm i arm med Hildegard og Katarina, tre middelalder-meangirls. De går på guds gulv som om de deltok i next top helgen og dette var finalen.

Poängen handlar om kollektivets kraft, styrkan i de gemensamma projekten. I Skolsegs inofficiella kanon går det att läsa in en drömfakultet, ungefär som Sara Stridsberg gjorde i sin roman om Valerie Solanas. Det vill säga: en alternativ historieskrivning, som i högre grad beaktar de utstötta, freaksen och de missanpassade (det var så oerhört passande att Jenny Tunedals kollage till Stridsbergs roman innehöll ett foto från Marilyn Monroes film The Misfits). Ur den här texten emanerar ett stilla jubel, vars ursprung är lyckan i att skriva ambitiöst och utmanande. Ur läsaren stiger också ett jubel, utifrån lyckan att få läsa något som är lika originellt som Selby Wynn Schwartz Efter Sapfo, nyligen översatt till svenska.

Runa Borch Skolseg har tidigare gett ut en diktsamling. I romanen växlar hon mellan prosa, poesi, sångtext, saga, filosofi, politik, trolldom, manifest, mode och dramatik i ett allkonstverk som aldrig blir förutsägbart eller tråkigt. Det vore för mycket sagt att hävda att gräset är grönare i Norge, för nog skrivs det fantasifulla romaner även i Sverige. Men av de norska författarna som översatts till svenska är ingen i närheten av Skolsegs infallsrika och vilda upptåg. Det här är en underström som Sverige inte har råd att negligera. Danmark har häxförfattaren Olga Ravn. Den energi Skolseg uppbådar är lika omstörtande som hos Mare Kandre i hennes tidiga 90-talsböcker.

När jag först såg den här bokens omslag på instagram trodde jag att det var en fackbok, sorry. Men titeln är vilseledande. Och vilseledande är också Skolsegs prosa, precis som man vill att skönlitteratur ska vara. Jag kan inte för mitt liv genrebestämma den här hybridromanen. Fantasy? Radikalfeministisk essä? Romantisk dikt? Det är en roman som ställer sig på tvären mot allt. Jag ser att den finns som ljudbok, men betvivlar att jag skulle uppfatta den på samma sätt eller ha lika stor behållning av den om jag hade lyssnat på den.

Daimon, Per Klingberg, Kraxa

 

Den svenska samtida skräcklitteraturen för en undanskymd tillvaro. Jag förnekar inte dess existens, men med undantag för John Ajvide Lindqvist på det halvstora Ordfront sker utgivningen på mer obskyra förlag. En gång i tiden kom Anders Fager – som sågs som Ajvide Lindqvists kronprins, kanske – ut på Wahlström & Widstrand, men det var för drygt tio år sedan. Medan annan genrelitteratur – feelgood, romance, deckare, thriller – översvämmar utgivningen på Norstedts, Bonniers och W&W, verkar skräcken få husera i skuggorna.

Det kanske är bäst så? Var ska skräcken annars trivas, om inte i mörkret? Förlaget Kraxa ger förvisso ut också romaner, men specialiserar sig på noveller i det format som Novellix har populariserat (tunna häften). Där återfinns Per Klingbergs novell Daimon, som jag läser med höga förväntningar. Klingberg skriver ofta i SvD om just böcker från de små förlagen, exempelvis Hastur, Rand och Kraxa (innan han själv blev utgiven där).

Det är också tydligt att Klingberg har litterära ambitioner av högt ställda slag. Novellen ska ingå i en planerad samling med inspiration från bland andra Borges och Hoffmann. ”Här finns det risk för pastisch”, hinner jag tänka innan jag ens hunnit stifta bekantskap med jagberättaren, som i sann Edgar Allan Poe-anda visar upp sin neuros i all sin naknaste vanställda form. Som sjuåring viskade en demon i hans öra, och sedan dess har hans handhavande med människor lett till döden.

Inledningen är ominös, med ett par i postcoital lättja. Men sex är sällan inledningen på något gott i skräckgenren. Berättaren är opålitlig, men inte på det konventionella litterära sättet, för han är också fullständigt ärlig – om än något omständlig i sin berättelse. Vi som läser anar vartåt det barkar, i takt med att ledtrådar strösslas för att få oss allt större anledningar till farhågor. På väggen har han en teckning av Hill – i sitt inre har han Hell, kunde man säga.

I Sokrates mening var en daimon den inre röst vi har som får oss att avstå från att göra dåliga saker. Med andra ord: en godhjärtad ande. I Klingbergs novell är demonen av mer illvilligt slag. När han är tretton år möter han tack vare en lärarvikaries omsorg Sokrates försvarstal, som ger honom en förklaring till den röst han följer, eller mer korrekt ett begrepp för den förvirring han levt i sedan han var sju.

Klingberg är alltså en författare som också skriver litteraturkritik. Uppenbarligen gör det honom till en noggrann läsare, och tänka sig: det gör underverk med stilen! För det här är en driven författares verk, som bådar gott inför fortsättningen (den planerade novellsamlingen). Jag läser gärna fler noveller utifrån den här tematiken med monstret som förklaringsmodell till det onda som sker i världen – för ärligt, vad annat än metafysiska förklaringar ska vi tillämpa för att förstå vår samtid? Som tidigare bevisats – av Poe, Lovecraft, Borges, Hoffmann, Stephen King – är det ofta hos skräcklitteraturen vi ska vända oss för att världen ska göras inte mindre skrämmande, men mer begriplig.