Doktor Glas, Hjalmar Söderberg, Bakhåll

 

Den mest givna titeln på de läslistor för gymnasiet som Skolverket och Kulturrådet sjösatte förra veckan var förstås Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det här hade säkerligen förvånat de moraltanter som förfasade sig över romanen när den publicerades för nästan 120 år sedan, i december 1905. Men vi ska inte vara för snara när vi fäller våra domar över dåtidens brist på insikt: vi är förmodligen lika begränsade i hur vi bedömer den estetiska kvaliteten på samtidens konstverk.

 Det var 2011 som det hade gått 70 år sedan Söderbergs död och copyright släpptes fritt, vilket renderade småförlags nyutgåvor av främst novellsamlingen Förvillelser och den mästerliga pjäsen Gertrud. Med andra ord: det är inte längre Bonniers som sitter på rättigheterna. Inte för att det har saknats utgåvor av Doktor Glas, men ändå kan alltså Bakhåll i höst presentera en nyutgåva av just denna synnerligen slitstarka roman.

 

Behövs den? Beror på vem du frågar. Jag har sedan tidigare en gammal sliten pocket som jag plockade upp vid något antikvariat i Umeå på 90-talet, och så förstås en i kartonnage som jag använder i skolan, och en samlingsutgåva där också Hjärtats oro ingår, samt Lind & Co:s vetenskapliga utgåva som kom för tio år sedan, med utförliga kommentarer och notapparat.

Till denna har Bengt Ohlsson skrivit ett tradigt efterord. Det tar sin grundliga tid innan han kommer till saken, utöver att han brukar bläddra i denna roman medan han slevar i sig lunchmaten. Den här hösten är förstås Söderbergs roman dubbelt aktuell, då både Ohlsson och Åsa Nilssone skrivit var sin fan fiction-fortsättning. Vem som lyckades sämst? Beror också det på vem du frågar. Söderberg hade nog inte kunnat föreställa sig efterspelet till sina karaktärer. I vår utkommer dessutom Malin Lindroths roman En annan Doktor Glas.

 Jag brukar läsa om romanen ungefär varje år, då jag har fått som vana att undervisa om den i skolan (i fyraveckorsperioder). När jag började var jag jämnårig med protagonisten Tyko Gabriel Glas (33 år) – nu är jag – ack! – jämnårig med antagonisten, pastor Gregorius (57 år). I romanen tecknas några intrikata kärlekstrianglar: frågan är bara vilka namn du ska sätta i vardera hörn, och hur de förhåller sig till varandra. Exempelvis: är Glas förälskad i Helga?

 En sak som visar sig när jag nu läser om den för cirka tjugonde gången är hur mycket det handlar om sex. Dels i Glas uppenbara fobi och äckel, dels i all diskussion om abort och prostitution – samt Helgas förehavanden med älskaren Klas Recke, och Gregorius våldtäkter på sin hustru … För att inte tala om alla de kyssande paren som Glas svartsjukt – eller äcklat – noterar i stans alla parkbänkar.

 Dessutom mer än antyds det att Glas pappa någon gång förgripit sig på honom. Det här avtäcks i några barndomsminnen som Glas tar upp i sin dagbok: han avskydde att bada tillsammans med pappan och slingrar sig ur hans grepp även om det nästan innebär drunkning, för pojken ”var nästan lika rädd för döden som för beröringen med hans nakna kropp”. Dessutom: ”ännu långt senare var det mig en plåga då jag på resor eller eljest tillfälligtvis måste sova i samma rum som han.”

 Att Söderberg låter Glas en gång i sitt liv själv få vara älskare, om än i mer kysk form – han lägger sin hand över en ung kvinnas bröst en midsommarnatt i sin ungdom – leder symboliskt nog till hennes död i drunkning samma natt. Han föreställer sig att en stålklo körs in i det bröstet när hennes lik draggas fram – en scen som nog fick Margaret Atwood att inbilla sig att Söderberg läst Edgar Allan Poe, i ett förord som hon skrev till en engelsk nyöversättning för tjugotalet år sedan.

 Söderberg tog god tid på sig att skriva Doktor Glas. Fyra år, närmare bestämt. Det var under den tiden han hade en utomäktenskaplig relation med Maria von Platen (förebilden till romanfiguren Lydia i Den allvarsamma leken och Gertrud i den eponyma pjäsen). Hans äktenskap var olyckligt, och humöret inte det bästa. Trots de bistra privata tiderna präglas Doktor Glas av ett sällsynt lättsamt tonfall. Det är en humoristisk roman, mitt i eländet. Få romaner gör mig på så gott humör.