Promenader i natten, Lina Wolff, Bonniers

 

Lina Wolffs nya bok är till ytan en bagatell, men hon låter de prosaiska redovisningarna av drömmar veckla ut sig till gränslösa betraktelser kring skrivande och vansinne. Det är en bok som är rolig och mörk, och en kursändring hos en av våra mest färgstarka och spännande författare.

 Den stoiske filosofen Marcus Aurelius hemsöker Lina Wolff i hennes nya bok Promenader i natten. Han ger henne uppdraget att göra sig kvitt fåfänga, egoism och oförmåga, och skriva ned sina drömmar i fyrtio nätter.

 

Först suckar jag. Drömmar: finns det något tråkigare? Men då har jag underskattat författaren Lina Wolff, som givetvis tar chansen att söka upp fantasins yttersta och mörkaste gränser. Därmed blir hennes prosastycken uppvisningar i oförutsägbara skeenden.

 Efter sin förra bok, thrillern ”Djävulsgreppet”, som var en kursändring i Wolffs annars polyfona författarskap, visar hon nu prov på ännu en sida. Den samspelar med de tidigare, men är mer ogarderad. Här finns bevarat lekfullheten och den sexuella utlevelsen, liksom karikatyrerna av en viss form av (manlig) dumhet. För att inte tala om destruktiviteten, här redovisad i några gruvliga mordfantasier.

 I drömmarna finns Aurelius som en ledsagare, men också figurer som den hemlöse mannen Farid, en elak kritiker, apor, döda författare och levande förläggare, en port till helvetet … De korta texterna behandlar ämnen som galenskap, astrologi, misslyckanden, ensamhet. Över alltihop hovrar ”guden”, med sina krav på stringens och kontinuitet – saker Wolff ofta ignorerar. Hos henne betyder skrivande att tappa kontrollen och i förlängningen vansinne.

 Den som vill ha nycklar till Wolffs författarskap får så många att det blir en nyckelknippa  värdig en vaktmästare. Varje nyckel leder till en dörr vars rum öppnar nya dörrar ut mot det oändliga, som när hon utbrister: ”Så dumt av mig att ge mig på en baklängesvolt, jag har ju aldrig sysslat med simhopp, bara med skrivande, vilket ju i och för sig kanske kan sägas vara ett slags baklängesvolt ut i tomma intet.”

 Det som gör det här till något mer än en mellanbok är Wolffs unika blick på människan. Den är lika skarp som den är förstående. Och vi kanske inte ska begära mer av skönlitteraturen än detta: en förståelse för det mänskliga predikamentet. Wolffs mikronoveller förmår rubba ens begreppsvärld, ge dem konturer av något förvrängt men fortfarande bekant.

 Det absurda skapar mening med helt egna bestämmelser. Flera av novellerna får mig att tänka på Lydia Davis, kortprosans okrönta drottning, eller Franz Kafka – vars noveller oförtjänt hamnat i skuggan av hans överskattade romaner. Liksom Davis och Kafka skriver Wolff om den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, och liksom dem är hon ofta infernaliskt rolig.

 De framkallar ett skratt som har slipats av avgrundens verktyg. Den här boken är varken essä eller fiktion, eller renodlad självbiografi. Det är mer än något annat ett kärleksbrev till fantasin, och det bästa av allt är att Wolffs förälskelse i fantasin är fullständigt besvarad. Vi kan bara visa tacksamhet för att hon vågar ta sitt skrivande i så många olika riktningar.  

 (Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/11 2024)