Nästan-drömmar, Jean-Joseph Rabearivelo, översättning Eric Luth, Vendels

 

Det här är bara en gissning, men nog är Madagaskars litteratur underrepresenterad på svenska? Det här blir nu avhjälpt av oförtröttlige Eric Luth, som med sina översättningar presenterar Jean-Joseph Rabearivelo, (född 1901 eller 1903, död 1937), som ofta kallas nationalpoet. Tips: leta rätt på den svenska wikipedia-sidan, som är avsevärt fylligare än till exempel den engelska motsvarigheten.

 För drygt femtio år sedan kom ett litet urval i översättning av Ingemar och Mikaela Leckius, och även ett par dikter i den något äldre antologin Afrika berättar, redigerad av Per Wästberg (den fanns på min gymnasieskola, men försvann nog i någon utrensning för drygt tio år sedan – det vill säga, då Luth var min elev, och senast det fanns hopp att den svenska skolan fostrade goda läsare). Med andra ord är Nästan-drömmar, som nu utkommer på pigga poesiförlaget Vendels, en välkommen bok, som introducerar denna poet med en fullständig diktsamling, utgiven 1934, och skriven på både franska och malagassiska.

 

Det grundliga förordet ger en välbehövlig presentation av Rabearivelo. Han skriver både med och mot den franska kulturen, med genom att kroka arm med den franskspråkiga kulturen som han beundrar, och mot genom att i starka ordalag ifrågasätta och kritisera kolonialmakten. Det ger dikterna en spänning, en nerv, som tillvaratas bra i översättningen. Till detta intryck hör också en generös kommentarsdel, som ger gott stöd till den (=jag) som behöver orientera sig i kontexten.

 Förhoppningar och besvikelser ledsagar dikterna, som Rabearivelo skrev i två kolumner: en fransk och en malagassisk. Luth kallar det ”[e]n diktsamling genom språken”, och det är något som kommer fram även i översättningen. En av de diktsamlingar poeten planerade innan sin förtidiga död var en Extasens blommor, med tydlig påverkan från Baudelaire. En annan influens var surrealismen (för den delen är Baudelaires inflytande på surrealismen synliggjord i Moderna Museets nuvarande surralism-utställning), och Paul Gaugin, som också får en dikt tillägnad sig. Det visuella styr många av dikterna, med intryck som staplas på varandra.

 Dikterna visar en gränsperson som vistas mellan olika kulturer, ett diktjag som trollar fram

 

Ord, ännu tyngda av alfabetets vaghet,

och som ännu inte kan dansa med vokabulären,

och ännu saknar de givna meningarnas följsamhet,

men som redan sjunger på läpparna

såsom en svärm av blå trollsländor längs flodkanten

hälsar kvällen.

 Tonläget får en att erinra sig Gunnar Ekelöfs mäktiga uttryck: ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma”. Dikterna ger intryck av att både komma från en helt annan tid och vara tillkomna exakt nu. Rabearivelo idealiserar och hyllar ungdomen hos både flickor och pojkar, och ställs i kontrast till tidens obönhörliga gång (poeten var ju bara nyss fyllda trettio när han skrev boken). Tre dikter som är centralt placerade i samlingen verkar också höra ihop tematiskt, genom att skildra dagens förlopp: ”Dagens födelse”, ”Andra dagens födelse”, samt ”Ännu en”. Det är en höjdpunkt, där tiden speglas i dagsrytmen – pulserande, böljande, hetsig.

 En annan höjdpunkt är tre andra dikter som hör ihop, under den samordnande titeln ”Threnos”:

 

Blott sorgen, blott tystnaden

genomsöker dem efter umbärliga tecken

och lämnar därefter kvar sin tomma signatur;

och det är vi, de levande, som kommer att fylla dem med sånger

för att hålla ditt minne vid liv,

du vars mun är förseglad under jorden,

du som inte längre känner blommorna växa runt omkring dig,

du som har blivit ren tystnad

och som blott kommer att sjunga genom våra läppar.

 Kommentarerna inflikar att ”Threnos” är en antik sorgesång. Här kan man tänka på den fiktive författaren i Andrzej Tichýs roman Händelseboken, Zygmunt Pereira, vars verk sammanfattats som ”sombre threnody”, eller Krzysztof Pendereckis verk ”Threnody to the Victims of Hiroshima”.

 Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau – vars initialer Jean-Joseph Rabearivelo med viss hjälp av den medvetna viljan delade (han föddes som Jean-Casimir) – är en annan viktig föregångare. En annan är Rimbaud, med sina bångstyriga och irrationella metaforer. En svensk läsare som har tillägnat sig till exempel Paul Anderssons Elegi över en förlorad sommar eller Erik Lindegrens sällsamt spänstiga dikter kommer inte ha några problem att ta till sig Rabearivelos bildvärld.

 Med andra ord är det här en dikt som är litterärt förankrad. Ja, men det är inget tungt ankare: Rabearivelos dikter är som all genuin litteratur självständiga och självbärande, och det underlättades nog av att han var så ambivalent mot det franska. ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket”, som Tove Janssons Snusmumrik sa: jag inbillar mig att Rabearivelo skulle instämma i den maximen. Det här får hans dikter att bli förunderligt angelägna, får dem att likna reliker eller talismaner, med kraft att jaga bort onda saker i vår samtid. Kort sagt: dikter med beskyddande egenskaper, som frammanar något ursprungligare, värdefullare och vackrare än det vår kultur kedjat fast sig vid.