Vemod undercover. Boken om Abba, Jan Gradvall, Bonniers

 

Jan Gradvall tar på sig professorsglasögonen när han skriver sin bok om Abba, med den ledande titeln Vemod undercover. Tänk om en hade fått en slant varje gång någon försökt nämna ”det svenska musikundret” med förklaringen att vår inhemska musik är stämd i moll, som om det vore något speciellt med det: är inte all betydande musik i någon mening vemodig? Hans titels ursprung är något en av medlemmarna i Abba, Benny, hasplar ur sig i en av bokens många (men föredömligt korta) intervjuer.

 Det här är en bok där hyperbolerna trängs. Redan i andra stycket spekulerar Gradvall kring det modiga i att Abba 1982 gav ut en singel som inte följde det konventionella formatet på tre minuter: ”Få andra popgrupper skulle ens komma på tanken att ge ut en singel av den dubbla längden”. Men Queen gav väl sju år tidigare ut den lika långa ”Bohemian Rhapsody” som singel, för att ta ett exempel.

 

I den här boken är ingen detalj för liten för att nagelfaras, och Gradvall skriver med pekpinnen fast förankrad i ena handen. Tyvärr uppehåller han sig helst vid perifera saker som bara har vag anknytning till bandet Abba och deras musik. Förvisso finns det goda partier som avhandlar musiken och skivinspelningarna – till exempel en fin text om den underskattade basisten Rutger Gunnarsson – men de dränks av ännu en genomgång av dansbandskulturens klädedräkter och skattereduktioner. Eller annan överflödig information, som att Per Gessle träffade Marie Fredriksson första gången samma sommar som Sex Pistols gjorde några spelningar i Sverige (ingen av dem gick på konserten i Halmstad).

Därför blir boken mer en encyklopedi för kalenderbitare än en genuin biografi som säger något nytt eller intressant om Abba. De är etta där, tvåa här, trea någon annanstans, och de säljer miljontals skivor lite varstans. Vi visste väl redan att Agneta Fältskog innan Björn och Benny kom in i bilden skrev musiken och texten till sina soloskivor. Och när det handlar om, med en återkommande fras, ”det perfekta ljudet”, kan jag inte låta bli att höra Killing-gängets farbror Barbros röst högläsa flosklerna om det nitiska studioarbetet.

 Jo, en sak förvånar mig: i stort sett saknas cymbaler i Abbas låtar. Anledningen, enligt ljudteknikerna: cymbalslagen ”läcker”. Att Agneta vanemässigt häller ett par isbitar i sin Chablis hör till det märkligaste jag någonsin läst. Och kapitlet där Björn Ulvaeus talar om sin oförmåga att minnas detaljer är kopplad till hans låga självkänsla är berörande på riktigt.

 Det är ju annars uppenbart att boken är skriven inte för svenska läsare utan för en internationell marknad (den lär ha översatts till världens alla språk). Därför finns det alldeles för gott om redundanta redogörelser:

 

Bruno Liljefors, född 1860, är en av Sveriges främsta målare genom tiderna, känd för sina avbildningar av svensk natur och djurliv. […] Sverige förbjöd kommersiell television och hade fram till 80-talets slut bara två statliga public service-kanaler vars innehåll valdes ut för att vara folkbildande och moraliskt uppbyggligt. […] [Fridas] idol var Alice Babs, en virtuos svensk jazzsångerska med stor bredd: hon spelade in barnlåtar såväl som samarbetade med Duke Ellington, en av den amerikanska jazzens storheter. […] Det unikt svenska fenomenet dansband började etablera sig under 50-talet. Kringresande orkestrar, ofta med bandnamn konstruerade utifrån grundarens förnamn, åkte landet runt i minibussar och spelade all sorts populärmusik – rock’n’roll, schlager och swingjazz – som gick att pardansa till.

 Det finns något pompöst över den här boken. Ibland blir det bara tramsigt: ”I ett mästerskap om vilket land i världen som älskar Abba djupast står finalen alltid mellan Australien och Storbritannien. Med en australisk vinst på straffar. Brons till Nederländerna.” Det är förstås en bedrift att föra samman Abba med Cormac McCarthy, men låt oss ge Gradvall någon slags belöning för att han försöker: ”’Dancing Queen’ är som scenen i Cormac McCarthys postapokalyptiska och skoningslöst grymma roman Vägen från 2006, när pappan i den askgrå omgivningen hittar en oöppnad och lysande röd burk med Coca-Cola.” Ok, Gradvall.

 Länge uppfattade jag det som en medborgerlig plikt att älska Abba över allt annat, något som förstärktes på 90-talet av samlingsskivor och musikaler. Att Gradvall så många gånger försöker hitta creddiga och – citat – ”coola” artister som gillar Abba blir i längden suspekt. Behövs verkligen dessa auktoriteter? Tror vi fortfarande att 70-talets fatwa mot Abba, förkunnades av undermåliga proggband, gäller?

 Skamlöst snor Gradvall det han behöver, som att The Clashs ”Spanish Bombs” har ”en melodi som, milt uttryckt, lånar väldigt mycket från Benny och Abba” (det sades senast i en BBC-dokumentär om Abba från 2014). Och till sist vill jag inte undanhålla någon min favorithyperbol från boken, när Gradvall skriver om hur han lyssnar på introt till ”When I Kissed the Teacher”: ”När jag var 13 år och hörde detta första gången kände jag att det omöjligen kan bli bättre.” Vilken oerhört sorglig värld om så vore fallet!