Jag dröjer länge vid omslaget till Therese Bohmans nya roman Sanningsberget. Det finns mycket att fördjupa sig i, och främst tre saker förbryllar. Först titeln: vad är ett ”sanningsberg”? Det är en mäktig metafor, som senare visar sig pekar ut platsen där huvudpersonens bror försvinner. Målningen av Alfred Wahlberg, ”Svenskt landskap. Motiv från Kolmården”, verkar vara spegelvänd. Inte nog med det: i mitten en stor svart blaffa med rinnande tusch. Ett attentat? Vad döljs bakom den svarta klumpen?
Hanna är elva år gammal när den lite äldre brodern Erik försvinner en påskhelg. Han syntes senast vid Sanningsberget vid Kolmården. Där finns en grotta med anor från häxprocesserna på 1600-talet. Det sägs att man kan försvinna i den grottan, och det är precis det som händer Erik. Som ett av bokens motton finns den gåtfulla Tintomaras refräng från Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke: ”Mig finner ingen, / ingen jag finner”. Även den utspelar sig delvis i Kolmårdens skog, som sällan tett sig så vild som just där.
Fast vi bör påminna oss om att innan skogen kultiverades var den vildare. Förr var skogen en plats för de fredlösa, för de som levde utanför lagen. Carolyn Merchant berättar i sitt standardverk The Death of Nature (1980) att det latinska ordet för skog, fores, som engelskan adopterade, betyder gräns, och användes ursprungligen för att beteckna de som vistades utanför gränsen. Därmed blev skogen också ett tillhåll för stråtrövare, plundrare, vägpirater och våldtäktsmän, tack vare att det var enklare att fly lagens utsända i den oländiga terrängen.
Varje år försvinner trettio människor för gott i Sverige. Erik är en av dessa. Sanningsberget ges kusliga konnotationer, utan att det blir en renodlad skräckroman. Men den stämning som Bohman bygger upp erinrar om Joan Lindsays mästerverk Utflykt till Hanging Rock (som kom på svenska i fjol), oavsett om det är romanen eller Peter Weirs suggestiva filmatisering. För Bohmans sätt att berätta är både språkligt pregnant och visuellt förföriskt. Här saknas inte noggrannhet i hur detaljer redovisas, till exempel fettfläckar efter långvariga häftmasseansamlingar på 90-talsaffischer av Brett Anderson och Jarvis Cocker. Bohman har fin känsla för allt det gråa i vardagen, i den frysta färdigmaten, bläddrandet i en Expressen, de gråbeiga Arabia-kopparna som föräldrarna dricker kaffet i … Det borgar för en trovärdig form av realism, något som blivit Bohmans signum som författare.
Hon berättar sin roman i tre delar. Hanna och barndomskompisen Marcus är länge oskiljaktiga, men när han börjar sina doktorandstudier i teologi tappar de kontakten. Hanna får sin första skönhetsupplevelse framför Madonnas video ”Like a Prayer” (förståeligt). Hon söker sig mot skönhetens uttryck i konsten, och blir sedermera en etablerad durkdriven konstnär. Där finns mycket av den här romanens styrka, i hur Bohman diskuterar skönheten som en transcendental kraft, som något livsavgörande. Det må vara otidsenligt, men det är befriande med en författare som vågar tro på konstens möjlighet att påverka och förändra oss på djupet. Därmed blir det en roman som närmast är utopisk i sina anspråk på att vi kan förvänta oss mer av tillvaron.
Marcus är den populära killen i skolan, och Bohman visar exakt vad som gör honom så åtråvärd i andras ögon på högstadiet: ”Allt med honom signalerade ett närmast utstuderat ointresse för vad andra gjorde, och eftersom människor alltid vill ha det de inte kan få fick det honom att framstå som oändligt attraktiv.” I den här romanen finns det gott om sådana intelligenta, insiktsfulla och ofta oväntade slutsatser. Dessa kopplas till Hannas tänkande, och visar hennes utveckling från godtroget barn till genomskådande vuxen, trött på andras dåliga förmåga att navigera genom livet. Samtidigt saknar hon inte självkritik, och det är en annan av styrkorna med den här romanen, hur den vågar ompröva tidigare sanningar.
I sina tidigare romaner har Bohman många gånger visat god kännedom i olika människors psyken, genom att subtilt kommentera våra livsval och handlingar. Hon för diskussioner kring våra impulser, och hur vår vilja samverkar med slumpen eller ödet. När Hanna funderar kring sitt val av motiv väljer hon bort sin tidigare preferens, molnen, till förmån för berget, som hon tidigare förbisett, genom att hitta en parallell till människorna:
många charmerande människor är precis som moln. De kommer att lösas upp med tiden. Ju mer man lär känna dem, desto tydligare inser man att de saknar substans. Människor är som urberg däremot. Dem ska man hålla fast vid. Och hoppas att de ska hålla fast vid en också.
Det är imponerande hur Bohman i denna korta roman ändå låter oss ta del av Hanns utveckling. Det är en typisk, igenkännbar stil, som nästan hämningslöst tigger om jämförelser med äldre ideal. Hjalmar Söderberg är en given referenspunkt, men om det tidigare varit nästan för likt har Bohman här en mer självständig röst.
I grunden till denna roman finns vilsenheten och det oavslutade sorgearbetet som Hanna sköter tillsammans med sina föräldrar. Den gemensamma saknaden efter Erik för dem ändå inte samman, utan håller dem mer separata i sina hermetiska tystnader. Det blir en roman om allt det som går förlorat i våra liv, inte enbart manifesterat i Eriks försvinnande, utan också i vänskap som upphör, människor som vi stått nära men som driver bort, av allehanda anledningar eller – hu! – av ingen anledning alls.
Som konstnär får Hanna uppgiften att jobba med sitt sår, och det gagnar henne förstås som konstnär. Underförstått förstår vi att framgången har ett pris. Det är kanske en truism, men det kostar på att hålla såret öppet, och låt gå för att det är en enkel slutsats när det framförs så konstfärdigt som i den här romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.