Den första boken, Karolina Ramqvist, Bonniers

 

Med sin nya roman Den första boken återvänder Karolina Ramqvist till sin debut som romanförfattare, More fire, som kom 2002. Den första boken utspelar sig på samma plats, Jamaica. Året? Det är 2002 när en ung kvinna vistas på ön, i sällskap med Paul. Hon är ung, han något äldre. Den mesta tiden tillbringas i sängen, där de knullar tills madrassen börjar osa. 

 Det är en roman som blickar tillbaka. En äldre, mognare och visare berättare ser på sin ungdomstid. Är det less fire, månne? Det är mycket sex, musik och dans här, men det är något som ligger tillbaka i tiden. Mer har passionen övergått i den eftertankens kranka blekhet, som Shakespeare skaldade (är inte det här ett tillfälle när Hagbergs översättning trumfar originalet, för ”pale cast of thought”är väl lite svagare?).  

Romanens berättare är en skrivande kvinna, som lånar inte så få drag från författaren. Med minutiös omsorg återskapas stunden då hon låg i Pauls famn, då han låg i hennes. Till Jamaica kommer sedan hennes pojkvän Karl. Han är jetlaggad och behöver mest sova, och så fort han börjat slumra söker kvinnan upp Paul för nya herdestunder. Till det minutiösa hör också hur ofta Ramqvist betonar kvinnans hud, och framför allt dess färg. Hon kallas ”den vitaste kvinnan i världen”, och begreppet ”pigmentokrati” introduceras som en förklaringsmodell till den självklarhet med vilken kvinnan tar plats i den här miljön. Inte så sällan väcks också associationer till kolonialism och prostitution.

 För Paul är fattig, i behov av pengar. Kvinnan ser till att ha dem synligt framme, så att han inte behöver rota genom hennes väska. Till den koloniala blicken hör hur kvinnan förutsätter att sex för honom är mer okomplicerat, medan det för henne innehåller inslag av ironi, neuros, och distans. Kort sagt: de knullar och röker, dricker rom, och successivt framträder bilden av hur han har misshandlats och hur hans kropp har ärrats av de hårda erfarenheterna.

 Det skulle kunna sägas att Ramqvist medvetet prickar in klichéerna, att hon vrider vår blick mot objektifiering av mannen, i något som också kunde kallas en omvänd manlig blick, att hon tillämpar något som oriktigt skulle gå under beteckningen ”den kvinnliga blicken” (för den delen är ”the male gaze” ett mer mångtydigt begrepp, eftersom gaze är mer än bara en blick på något). Blir han föremål för exotism? Ja, det stämmer nog, men det verkar vara Ramqvist syfte med boken, att leka med de omvända rollerna. Hon blir en stereotyp med sina pengar, och han med sin fattigdom, och inte hjälper det att hon försöker avlägsna sig från andra kritvita kvinnor – främst äldre – som åker dit för att skaffa sig yngre svarta älskare.

 På så sätt är det en modig roman, som inte entydigt tar ställning i frågor om rätt eller fel, gott eller ont. Ramqvist analyserar frågor kring makt, över- och underordning, utan att för den skull använda romanen för att utöva en trubbig kritik av ett samhällsproblem. Hon nöjer sig med att beskriva förhållandet, och lämnar det till läsaren att avgöra vad som är klandervärt och vad som är skäligt. Det finns ett mönster här, och det kan inte vara en tillfällighet att jag flera gånger tänker på Duras roman Älskaren, inte minst genom de många omtagningarna av samma förlopp.

 Den kritik som framförs sker underförstått, som när vi får veta att Paul fått sitt namn efter en baptistpastor som ledde ett slavuppror på 1800-talet. Fast vi hålls länge på halster om vad kvinnan egentligen känner för Paul, om det är honom hon älskar, eller om det är platsen som hon i första hand älskar. Kanske hon kunde citera Sylvia Plaths ord från ”Mad Girl’s Love Song”: ”I dreamed that you bewitched me into bed / And sung me moon-struck, kissed me quite insane. /(I think I made you up inside my head.)” Fast galen är kvinnan i Ramqvists roman långt ifrån: snarare är hon konstant rationell och analytisk, något som inte ger efter ens när hon ligger med honom.

 Det finns också många stunder där Ramqvist skildrar relationer på ett halsbrytande intelligent sätt. Kvinnans relation till den vite pojkvännen Karl, till exempel: ”Det slog henne att hon måste ha tyckt att det var bekvämt att vara ihop med Karl just för att han aldrig kom nära henne.” Medan relationen till den svarta pojkvännen Paul är desto mer innerlig, som när hon beskriver hur det var när han kom in i henne, då ”hade hon glömt allt annat och känt det som om också han var som ett skydd omkring henne, och så uppfattade hon honom fortfarande, som ett avskilt rum som bara var till för henne, och där ingenting annat kunde nå henne.” Något som gör den här romanen så synnerligen attraktiv är hur Ramqvist pendlar mellan återhållsamhet och förlösning, hur hon ständigt uppfinner nya sätt att återfå ens koncentration under läsningen. Det är meditativt – men också uppiggande.

Det här är en stark roman på många plan, även om jag medger det är ett läsande i uppförsbacke, något som inte alls behöver vara negativt. Nej, det här är en oerhört tät, välskriven och fokuserad roman, och jag måste erkänna att jag har läst den med en andlös spänning som inte riktigt har infunnit sig när jag tidigare läst Ramqvist (i snitt har jag nog läst hälften av hennes utgivning, utan att egentligen bli riktigt begeistrad). Det ter sig trots allt udda att hon hittills aldrig nominerats till Augustpriset. Om några veckor får vi se om den trenden håller i sig; något säger mig att årets jury får svårt att förbise den här boken som en av årets bästa.