Regnbågen, Lennart Sjögren, Bonniers

 

Här kommer obligatoriska (och obegripliga) fakta i frågan: den öländska poeten Lennart Sjögren har fyllt 94 år. Han debuterade 1958, samma år som Sveriges herrlandslag fick sin största framgång med ett VM-silver på hemmaplan. Endast en av spelarna i truppen, Owe Ohlsson, är fortfarande i livet. I Älmhult startade Ingvar Kamprad sin första IKEA-affär. Kvinnliga poliser började tjänstgöra på gatorna för första gången. Detta om något ger perspektiv.

 

Sjögren fortsätter ge ut diktsamlingar. Häromåret kom den på många plan starka Det röda äpplet, och nu alltså Regnbågen. Naturen är given som fokus för hans intresse, något som om inte annat märks i boktitlarna: plöjaren, vattenfågeln, grönskan, ormen, fågeljägarna, fårmannen, trädgårdarna, grenverket, havet, skog, lövskogselegier, världskråkan …

 

Dikterna är stillsamma, enkla, meditativa. Det kan låta futtigt, men det är en dikt som är expansiv: med små medel uppnår de sitt syfte. Vilket syfte? Att göra världen större. Anslaget betonar ett serent allvar. I samlingens första dikt: ”vi hörde tidens tanke stanna”. Boken har en berättarbåge som skildrar en resa till ett drömskt land, ett regnbågsland varifrån det går att återvända, men som förändrad.

 

Till viss del handlar det om att bli ett med naturen (om klyschan ursäktas). Sjögren verifierar naturens värde, där djuren ges agens och en vilja. Men vår värld har inte med deras att göra. Han bekräftar också deras annanhet, och han skriver filosofisk dikt utan att erkänna plikten att använda lärda referenser. Det borgar för en avskalad dikt, som kanske just därför övertygar desto mer – helt enkelt för att han skippar behovet att övertyga. Vid hans ålder kanske det går att ignorera läsarens beundran (för ärligt, skriver inte somliga poeter enbart för att få en auktoritets klapp på axeln?). Sjögren hör till de poeter som – äntligen – har lämnat skolsalen, och han skriver inte för att bli betygsatt.

 

Så nej, han känner inte att han behöver imponera på någon. Det hade kunnat bli intetsägande eller tråkig poesi. Men här finns ett kollektivt ”vi” som rör sig i världen och utför resan genom regnbågen, mot ett ”Intet”. Och vad är väl en regnbåge? Det är ett flyktigt tecken, som kanske indikerar det kortvariga livet. Han nämner ”regnets bro”, som blir en lämplig bild för denna upplevelse av tillvaron.

 

Sjögrens poesi talar med små bokstäver, men bär på sin starkt övertygande sorg. I den hittar jag en sorg som ”visste något / vi inte ännu visste”, och ”den stapel av sorg / som till sist knäckte henne”. Ett credo med stark bäring på verkligheten hittar jag också: ”För att älska döden starkt / måste vi älska livet starkare”. Det påminner om vad en deprimerad person sa till mig en gång som svar på hur hen med sina diagnoser ofta gav ett så glatt intryck: om hen inte kunde känna så starkt för saker och bli glad och uppskatta livet skulle hen ha dött för länge sedan av sin depression. Annars skulle vi gå under för den kraft som exempelvis Sylvia Plath skrivit om och varit livrädd för (”detta mörka / som sover i mig”).

 

I dikterna finns också en stillsam kritik över klimatpolitiken, som om det framfördes en protest i det tysta eller knappt uttalade. I någon mån kan jag önska en mer emfatisk missnöjesyttring, men det är upp till den yttre världen att acceptera poesins roll att varna och framföra konstruktiva förslag som inte behöver bli övertydliga. Vi har vänt ryggen åt det vi är satta att ta hand om och vårda. Det finns ingen ursäkt. Vargarna i Sjögrens dikt omsluts av människans skräck och en stad ”smekte oss kattlikt i sina förhoppningar”.

 

Jag uppfattar Regnbågen mer som en installation i något pågående än en fullbordan. Det har att göra med att Lennart Sjögren lämnar precis så mycket (och lite!) som behövs åt läsaren. Det blir aldrig övertydligt mångordigt, men inte heller frustrerande ordknappt. Det kan låta som en truism, men ärligt: läs samtidspoesin, och du ska upptäcka att många ägnar sig åt ofoget att lämna ut antingen för lite eller för mycket. Att återvända till den här boken är en upplevelse av det angenämare slaget.