Fjärran här. Ett anförande om poesin; Den främmande halvsekunden; Någon nämnde ett evigt klister; Metamorfoser. Pamflett #17-20, Herkulesgatans poesiklubb

 

Sedan tidigt i våras har den anonyma Herkulesgatans poesiklubb gett ut pamfletter i Göteborg. Vem som är upphovsperson – eller vilka som är huvudpersoner – är alltså höljt i dunkel. Utgivningen har blivit allt intensivare: jag skrev om de fyra föregående för mindre än en månad sedan, och nu har alltså numren 17, 18, 19 och 20 anlänt i en slags special delivery från mer civiliserade trakter.

 

Är poesin död eller inte? Både och, tycker gerillarörelsen som i den sjuttonde pamfletten, ”Fjärran här”, publicerar ett tal som är både essä, stridsskrift och poetik. I den österrikiske skriftställaren Karl Kraus mening – som verkar delas av Herkulesgatan – finns inte dålig poesi, eftersom dikt antingen lever eller inte lever. En dålig dikt avlägsnar sig från det vi förknippar med poesi.

 

Idealet söks hos poeter som Anna Greta Wide, Charles Baudelaire och Werner Aspenström. Vad de står för? En vägran, ett fruktbart non serviam inför allt som samtiden står för. Det finns hos dem, liksom hos Herkulesgatan, det slyngelaktiga som samverkar med det förstånd som endast visdomen kan generera (jag gissar att upphovspersonernas ålder ligger mellan 11 och 82). Det kunde kallas spontan eftertanke.

 

Vad som saknas och begärs är mer lugn och eftertanke, och mindre brådska och hets. Vi kanske ska sluta försöka vara så stresståliga: hellre bara överge kravet på att vara uppdaterade och informerade av småstruntet som sköljer över oss (hur mår Bianca Ingrosso den här veckan egentligen, har Pernilla Wahlgren nyss gift sig för andra gången eller inte (tredje?), och har Benjamin Ingrosso i dagarna släppt en ny låt som låter farligt likt den förra?).

 

Poesin blir då en fristad från förströelserna och det vulgära och smaklösa, ett kitt som utestänger kitschen (poesin är, för den som vill ha sin värld förenklad, motsatsen till kitsch). En källa att återvända till och bli uppfriskad, då den skänker kunskap och alternativ. Läsarna är inga parasiter; vi befruktar och befruktas. I pamflettformen, i det tal som Herkulesgatan håller, finns kloka iakttagelser om poesins värdelöshet: ”Men just därför är den perfekt – ett självlysande, optimalt vapen byggt på glesa ord bestående av något annat; små nålar riktade mot verklighetens fula, onåbara ballonger.”  

 

Klubben når upp till sina ideal med dikterna i de följande pamfletterna, nummer 18-20. Medan det uttalade syftet ligger i att vara något mer avgörande än en livsstil, alltså en ”existensmetod”, kan dikterna ifrågasätta och krångla till välden och våra världsbilder. Det sker med ambitionen att upptäcka det oväntade. De väljer två motpoler, Aurora och Vespera, som står för optimismen och pessimismen. Vi har båda inom oss, eftersom binära synsätt är förlegade. Därför har både Aurora (poesin lever!) och Vespera (poesin är död!) rätt.

 

Flera tendenser synliggörs i Herkulesgatans dikter. En av tendenserna är att tillgängliggöra poesin, dels genom att göra den lättåtkomlig och dels att göra den lättförståelig, utan att göra avkall på dikternas kvalitet. Bildspråket spänns över horisonten, och i ”Den främmande halvsekunden” finns en djärv nonsensdikt i Aniaras stil, men också glödande rader: ”att gå på lina / mellan överflöd och nödvändighet”. I ”Någon nämnde ett klister” finns akut samhällskommenterande dikter. En rad jag fastnar för: ”när allt är som vanligt, fast vanligare”. En helt träffande beskrivning av det aktuella politiska klimatet.

 

”Metamorfoser” är förstås en titel som lätt leder tanken in på det tidiga 50-talets nyromantiska våg med poeter som Paul Andersson och Petter Bergman. Herkulesgatan framstår som lika mycket romantiker som realist, lika mycket visionär skald som grå vardagsskildrare. De oprövade dikterna har det oslipades charm, och riskerar aldrig att hamna på rutinens brant.

 

Viktigare än vem eller vilka som ligger bakom det här initiativet är det glasklara uppsåtet: att vitalisera det samtida poesiklimatet. Det är för tidigt att summera vad hen eller de har uppnått, men ett råd i all välmening kan jag förmedla: låt för allt i världen inte nummer 17 gå dig förbi. Det är en text som förtjänar fler läsare än som gissningsvis tar del av pamfletterna, som annars riskerar att drunkna i det flöde av information och skvaller som uppstår i mediarapporteringen.