Är inte jag en kvinna?, bell hooks, översättning Christian Nilsson, Lil’Lit Förlag

 

Eftersom tiden vi lever i blir allt mer splittrad, polariserad och konfliktfylld kan det finnas anledning att läsa den amerikanska teoretikern bell hooks. Tidigare under 2000-talet kom på förlaget Ordfront mästerverket Allt om kärlek, och för ett par år sedan gav förlaget Lil’Lit ut hennes bok Feministisk teori från marginal till centrum från 1984, som de nu följer upp med Är inte jag en kvinna? från 1981. Hennes skrivande står för det som inkluderar: samsyn, enhet, gemenskap, solidaritet. Med andra ord allt som går på tvären mot den rådande tidsandan.

 

Titeln härrör från den svarta 1800-talsaktivisten Sojourner Truths suveräna svar på en häcklande publik när hon höll ett tal 1851, en publik som på klassiskt gubbmaner ifrågasatte hennes kvinnlighet. Hon – en emanciperad slav – blottade sitt bröst för att demonstrera det absurda i deras påstående. Ain’t I A Woman? är ett av de mest klassiska amerikanska talen, och frasen, som hon upprepade i talet, har förstås levt vidare på samma sätt som Martin Luther Kings anafor ”I have a dream”.

 

I den här boken finns alla förutsättningar för att det nu går att se den som ett pionjärarbete, där hooks samlar de starkaste argumenten för att en diskussion om rättvisa måste innehålla elementen kön, klass och etnicitet för att kunna åstadkomma några ordentliga förändringar. Redan från sin början som skribent har hooks varit tydlig med att skriva förståeligt: ”För att nå ut till en bredare publik måste man skriva på ett sätt som är tydligt och koncist, så att det kan läsas av personer som aldrig studerat på något universitet eller ens gått på gymnasiet.”

 

Ett pionjärarbete, ja, men vad är då relevansen nu, drygt fyrtio år senare? Mer än ganska hög, vill jag säga. I främsta hand sysslar hooks med att hålla rasismen och misogynin åtskilda. Hon påminner att den första rösträttsfrågan handlade om att det var en ynnest som skänktes svarta män och inte kvinnor. I den amerikanska historieskrivningen har ljuset alltid riktats mot de karismatiska svarta manliga ledarna och aktivisterna, medan kvinnorna som utförde samma arbete fått hamna i efterkälken. Kvinnors erfarenheter blev osynliggjorda.

 

Med lågmält patos skriver hooks om att bli dubbelt utestängd som svart kvinna, att bli betraktad som varken svart (reserverat för män) eller kvinna (reserverat för vita). Därmed ser hon sig som normbrytare på två plan, och skriver utifrån den saknade tillhörigheten och frustrationen över att inte ha någon identitet att vila i. Att därifrån skriva om feminism gör saken ännu tydligare, att den vita feminismen inte har gjort sitt jobb för att inkludera svarta kvinnor i sin kamp: ”De har gjort en läpparnas bekännelse till ett ideal om systerskap och solidaritet mellan kvinnor, men samtidigt avvisat svarta kvinnor.” hooks ger fyra namn för den som vill reparera denna försummelse: Alice Walker, Audre Lorde, Barbara Smith, Cellestine Ware, Daisy Bates och Fannie Lou Hamer.

 

Denna genomgång tar avstamp i slaveriet, för att visa hur dessa strukturer fortsatt verka i det amerikanska samhället. I slaveriet frodades både rasismen och sexismen. Exempelvis i det ojämlika att män utförde hårt fysiskt arbete på fälten, men så gjorde även kvinnor, som utöver det även skötte hushållsarbetet och födde barnen, samt blev utsatta för sexuella övergrepp. Angela Davis, som hooks refererar till, har visat att det inte på långa vägar var tillfredsställelsen av sexuella begär som orsakade våldtäkterna, utan att det var en maktdemonstration för att avhumanisera svarta kvinnor. Sedan straffade de vita fruarna slavarna för att de hade frestat deras män till dessa handlingar. Ett exempel: en trettonårig flicka som våldtogs av en man, vars hustru straffade flickan med att misshandla och piska henne i flera veckor.

 

Vad kan man säga om det? Att kolonialism och patriarkat inte är någon lyckad kombination. Motståndet mot slaveri hade inte så mycket med en önskan att bli kvitt rasismen att göra, något som kan förklara varför USA fortsatt vara ett så rasistiskt land. Det vill säga: att avskaffa slaveriet är en sak, men att avskaffa rasismen är avsevärt svårare. hooks skriver även om de sjuka våldsidealen i USA, och hur dessa värderingar förstört uppväxten för både vita och svarta pojkar. (Finns det något annat land än USA där så många pojkar inte växer upp till män? Jag bara frågar.) Hon gör den korrekta analysen att våldskulturen i USA fördärvar både män och kvinnor, både vita och svarta. Men i den debatten har man missat att snedvridningen mot svarta mäns våld har  avlett uppmärksamheten från våld som vita män gjort sig skyldiga till.

 

Konsekvent och metodiskt visar hooks också hur de många böckerna om amerikansk historia lyckats nedvärdera förekomsten av strukturell rasism och förminska det lidande som har uppstått. Kvinnor har blivit bortplockade – nej, korrigering, svarta kvinnor har blivit bortplockade. I många av dessa böcker som utger sig skildra ”den kvinnliga erfarenheten” (© Svenska Akademien) saknas helt sonika exempel från svarta kvinnor. Därav hooks recycling av Sojourner Truths kaxiga titel. 

 

Hur allvarligt är det då att svarta kvinnor inte har fått plats i den amerikanska historieskrivningen? Underförstått menar hooks att det förstärker den internaliserade rasismen. En svart kvinna som gifte sig med en vit man fick utstå trakasserier från både vita och svarta. Och i den mytologisering som gjorts om svarta kvinnor i media har ett hora/madonna-komplex utkristalliserats i den godhjärtade modersgestalten Aunt Jemima och den sirenlika vampen Sapphire. Det motstånd mot feminism som många svarta upplevt, på grund av rasismen, vill hooks inte ska stå i vägen för ”ett engagemang för att omorganisera det amerikanska samhället så att människors egen vilja till utveckling står i centrum snarare än imperialism, ekonomisk tillväxt och materialistiska begär.”

 

Med omslagets turkosa signalfärg och uppfordrande titel är det här en bok som borde locka många läsare. Att den är skriven i irritationens tonart blir tydligt, om än ilskan hålls strikt kontrollerad. Framför allt dominerar inte den vanmakt som annars kan stjälpa en sådan här framställning. Att tre av hennes äldre ögonöppnande böcker (hon dog 2021) har utkommit på svenska är en välgärning. bell hooks skriver sitt namn i gemener för att skifta fokus från sin identitet till sina idéer. Det är förstås en förtjusande inställning, och bernur kan bara instämma.