Påverkad. En dagdriverskas anteckningar, Stefanie Sargnagel, översättning Ebba Högström, it-lit

 

Som av en händelse verkar alt lit-scenen efter typ sju svåra år äntligen fått ett fäste i det svenska medvetandet. Åtminstone kunde en tro det efter de nyligen publicerade reportagen i Vi läser (Nr 4 2024) och Svenska Dagbladet (27 juli 2024) om den alternativa poesiscenen och dess – citat – ”coola poeter”. Det påminner inte så lite om popens indiescen under tidigt 90-tal, där det viktigaste som fanns var att skivor utkom på rätt skivbolags underetikett och din coolhetsfaktor inte så mycket handlade om vad du lyssnade på utan på vad du absolut inte fick lyssna på. Då som nu var ledtråden små upplagor.

 

Förlaget it-lit har jobbat ihärdigt med att introducera några av dessa coola namn för en svensk läsekrets. Österrikiska Stefanie Sargnagel är en författare som kan sägas skriva i denna anda, som om vi tillåts generalisera en smula ägnar sig åt den medvetet alldagliga dokumentationen av tråkig vardag. Det går också att läsa Påverkad. En dagdriverskas anteckningar, som nu har översatts av Ebba Högström på it-lit, som en uppdaterad bildungsroman.

 

Huvudpersonen Steffi, mitt i tonåren, går på busungens energi, rusig på jointar men också på motstånd och revolt. Tillsammans med kumpanen Sarah och ett större antal utslagna individer sysslar de med att leva dålighetsliv i samhällets utkanter. Där finns excentriska fyllon och utstötta freaks, avvikare och – med ett belastat ord – degenererade. Steffi och Sarah skolkar och vistas hellre i stadens parker, där de enligt egen utsago lär sig mer. Undertitelns anspelning på dagdriveri är en explicit markering mot flanören, en titel som Sargnagel effektivt ersätter med ”skolkare och gräsrökare”. Hon är en slarver, men en driftig sådan.

 

Det här är en roman om dekadensens luggslitna charm. Det är en charm som nog lättare fäster på en yngre och mer okritisk läsare än mig (tes: det är ungefär lika trist att läsa om droger som det är att ta dem). Denna uttalat självbiografiska romans huvudperson heter Stefanie Sargnagel, men kallas Sprengnagel vid ett tillfälle: tyskans ”kistspik” skiftar till ett sprängande ord, vilket är passande för denna dynamitard till författare. Huvudpersonen är bra på att genomskåda sin omgivning, när hon siktar in sig på ett system som är korrupt, och hon gör det innan kritiken har hunnit förankras i en teori eller ett språk. Tänk om ungdomens frustration kunde kopplas till aggregat: då hade vi klarat oss utan kärnkraft.

 

Sargnagel är mångsysslare som också arbetar som serietecknare, konstnär och aktivist, och har skrivit teater (där hon bland annat ställer samman Euripides med uppdateringar på sociala medier). Hon har jämförts med Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek i egenskap av att ingå i en tradition av författare som spyr galla över sitt hemland (en fin tradition som i Sverige väl endast representeras av August Strindberg och Carl-Johan Vallgrens pamflett För herr Bachmanns broschyr).

 

Påverkad är en fladdrig roman, där Sargnagel skriver otuktat och inte alltid med starkt fokus. Någon enstaka gång riskerar hon att ge efter för den ofrånkomliga impulsen att propagera för narkotikans sinnesutvidgande effekter (är det ens möjligt att experimentera med kemikalierna utan att säga något om ”the doors of perception …”?).

 

Det finns en benägenhet att rabbla upp händelser, och jag blir något frustrerad av de många uppräkningarna av tristessens attribut. Ändå finns det träffsäkra iakttagelser när Sargnagel så att säga låter jointen förbli otänd. Då kan hon påpeka hur dum hon var som trodde att hon skulle imponera på killarna genom att vara smartare och roligare än dem: förutsägbart nog blev de bara avskräckta. Genom sitt sätt att vara försöker Sargnagel upprätthålla någon slags värdighet mitt i det solkiga och trasiga.

 

Och även om jag som sagt stör mig på en viss monotoni (å andra sidan, har du läst Bernhard och Jelinek så vet du hur konstnärligt fruktbart monotoni kan vara) är det här inte alls en planlös roman. Den följer en ganska given och konventionell dramaturgi. Onekligen har Sargnagel också rustats med en vass humor, och det är förstås en nödvändighet för den som ska överleva i den hårda värld som hon skildrar.