En viktlös skärva av tid i Gaza. En poetisk antologi till stöd för Palestina, [red] Karin Nilsson & Jakob Kaae, Aska

 

Efter Putins invasion av Ukraina anlände raskt två antologier. Dels Ekström & Garays Poeter mot krig, som stöttade Röda Korset, och dels Korpens En antologi för Ukraina, som stöttade Serhij Zjadans hjälpinsamling i Charkiv. Nu har förlaget Aska åstadkommit något liknande, med den ambitiösa volymen En viktlös skärva av tid i Gaza. En poetisk antologi till stöd för Palestina, där alla intäkter går till sjukvård i Palestina. Den samlar 60 namn, däribland några som var med i den ena eller andra (eller båda) tidigare, som Arazo Arif, Freke Räihä, Pernilla Berglund, Göran Greider, Leif Holmstrand, Daniel Mårs, Charlotte Qvandt, Felicia Stenroth.

 

Det är förstås svårt, kanske omöjligt, att recensera något som i första hand är ett välgörenhetsprojekt. Vad jag påminns om är att stark poesi inte alltid kommer från ett vällovligt syfte. Kanske Adorno hade rätt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. En formulering från Pia Tafdrups diktsamling Drottningporten infinner sig: ”om ångest / kan den som ångest drabbat inte tala”. Men det är två andra strofer från samma dikt som också gör sig påmind:

 

Om kärlek kan betraktas ur fågelperspektiv

är den inte kärlek

utan något annat.

 

Solen faller ett benådat ögonblick in genom fönstret,

jag rör vid ängelns flådda fotsulor,

så länge jag tvättar, skriker jag inte.

 

(Översättning Sven Christer Swahn)

 

Med det här vill jag väl bara ha sagt att den som läser den här nyutkomna antologin för att få tröst eller förståelse kring kriget i Gaza hellre bör rikta sitt sökarljus mot den tidigare skrivna poesin. Inte för att dikter som skrivs som en respons på något inträffat saknar betydelse. Min tes är att poesin måste drabba utan förvarning, vara en ofrivillig reaktion.

 

Siffror som anger antalet döda blir ofattbar statistik, omöjlig att ta in. I maj halverade FN det antal barn som dödats efter 7 oktober i fjol, från drygt 14 000 till drygt 7 000. Det totala dödsantalet hölls intakt, och vi ska också komma ihåg att det är lågt räknat, då tiotusentals fortfarande saknas, och att FN endast räknar identifierade döda.

 

De dikter som gör starkast intryck i den här antologin är de som lämnar det städade tilltalet och vågar närma sig det som går sönder, det som kunde kallas trasighetens poetik. Några tidigare poeter som skrivit i denna tradition är Erik Lindegrens söndersprängda sonetter på 40-talet, Sylvia Plaths kalla kriget-dikter på 60-talet, samt Yahya Hassans dikter på 2010-talet. Det är dikter som inte är resonabla, utan mer uppfordrande.

 

Här skriver Hanna Rajs sin omisskännliga dikt med sårbarhetens styrka som medel. Skrivkollektivet BAM (Burcu Sahin, Athena Farrokhzad, Merima Dizdarevic) kan också nämnas för att de skriver lika uppfordrande, liksom Balsam Karam med en prosaliknande redogörelse, och Leif Holmstrands ”Lågvattenmärken”, och Felicia Stenroth. Naima Chahboun uttrycker förtvivlan utan att det blir reducerat, ineffektivt, futtigt eller otillräckligt: ”Om vi kan lära oss något / av framtiden / är det att priset kommer att vara / för högt”. Ida Lindes elegiska avslutning knyter också ihop boken bra.

 

Här kan också signaturen Seydas två poetiskt laddade illustrationer nämnas. På den ena har en hands fingertoppar ersatts av människofigurer, där ringfingret avrättar lillfingret med ett gevär, medan långfingret håller för ögonen och pekfingret håller för öronen, och tummen ger uttryck åt fasa. På den andra ligger två pistolmynningar skafötter, där mynningarna ersätts av händer som matar det motsvarande patronmagasinet.

 

Frågan är om en del poeter skriver för många ord, eller om det bara blir för mycket att ta in. T.S. Eliot hävdade ju att mänskligheten inte tål för mycket verklighet. Göran Greiders utopiska uppfattning av människan, som han här skildrar i en lång dikt, kan man bli provocerad av – eller uppfatta som nödvändigt optimistisk. Mycket kan sägas om Greider, men blåögd är han inte. Man kan också säga att en antologi som saknar hans bidrag blir en svagare antologi. Han formulerar dilemmat bra:

 

Innerst inne är ingen människa förmögen att tiga.

Men det är som om vi heller inte kan tala.

Vi kan inte tiga och vi kan inte tala.

 

På något sätt känns det osmakligt att läsa poesi i den ombonade kokong som Sverige utgör. Adornos ord vägrar lämna mig. Vad blir då skillnaden jämfört med att ta del av nyhetsrapporteringen? I några fall försumbar. Dikter som nöjer sig med att beskriva händelser åstadkommer inget. Men ska dikter åstadkomma saker, eller är Audens ord sanna: ”Poetry makes nothing happen”? Det är inbilskt att tro att det sker något uppehåll i Israels vedergällningskrig bara för att det skrivs dikter.

 

Å andra sidan lever vi i en djävlig tid. Utöver Putins och Israels krig har vi haft en Covidpandemi, och vi har inflation, flyktingkriser, klimatkriser, chat-GPT och AI, utbredd håglöshet och apati. Världen verkar bara bli sämre. Men låt gå: sorgen tar sig många skilda uttryck. Den är som kärleken. Ingen kan tyda dess lagar, som en sann poet en gång skrev.