Du är eld och kärlek, Alda Merini, översättning Marie Tonkin & Susanna Mattei, Lejd

 

Det klokaste som uttalats om poesi finns troligen i det första av de brev Rainer Maria Rilke skrev till Franz Kappus, som frågade om han borde skriva poesi, i början av 1900-talet. Rilkes svar: ”Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte.” (Översättning Leo Hallerstam.)

 

En bok är bra om den får mig att tänka på dessa ord från Rilke. Alda Merini (1931-2009) var italiensk poet. Hon debuterade som brådmogen sextonåring, umgicks med Pasolini och Quasimodo (Nobelpristagaren), var gift några gånger, diagnostiserades med det som vi nu kallar bipolaritet och tillbringade många år på mentalsjukhus. Tidigare har vi kunnat läsa bland annat en fin bok om 1200-talshelgonet Franciskus. Det urval som nu utkommer i svensk översättning av Marie Tonkin och Susanna Mattei koncentrerar sig på de böcker som utkom under författarens sista år, under 00-talet. Du är eld och kärlek är en titel som ger en bra varudeklaration över sitt innehåll.

 

Tonkin, som själv i fjol utkom med en av de senaste årens mest fantastiska diktsamlingar (Sulamits bekännelser), är förstås en synnerligen lämpad ciceron till denna poet. Det informativa efterord hon har skrivit tar fasta på den nödvändighet ur vilken dikterna emanerade. Hon tog till vana att ringa sina vänner och diktera sina dikter, och när hon skapade var hon omvittnat nästan okontaktbar, som om hon upprätthöll ett gensvar från gudomlig inspiration. Det må vara ute att tala om sådan ingivelse, men det finns en grundförutsättning från romantikens epok som Merini flitigt anlitar i dikterna.   

 

I den avslutande delen finns några poetiska brev – aldrig sända – till en läkare som hon var förälskad i och som hon skapar en imaginär kärleksrelation åt. Tonkin visar i efterordet att läkaren ersätter några tidigare liknande gestalter med syfte att frälsa Merini: ”Att älska (hos Merini ofta ett intransitivt verb) frigör den kreativa energin.” Kärleken saknar objekt, eftersom det nödvändiga inte är slutmålet utan det som försiggår på vägen dit.

 

Så kan kärleken knytas till den religiösa upplevelsen. I dikterna ter sig den erotiska laddningen mellan jaget och guden inte alls långsökt. En tidigare dikt om Jesus kan illustrera: ”han fyllde mina nätter med fasansfullt larm, / han smekte mitt innersta, / han fick mitt hår att vitna av förundran.” I en annan tar hon rygg på den korsfäste Jesus: ”vi är Guds meteoritnedslag”. I Merinis värld sammansmälter också de två Mariorna i Bibeln, madonnan och horan, till en ur-Maria.

 

Det här är dikter tillkomna som vore de skrivna från en annan värld än vår. Merini skruvar upp intensiteten, och ger oss tillträde till denna sällsamma upplevelse av tillvaron. Där kärleken finns som både nåd och förbannelse:

 

Vad du berättar för mig spelar ingen roll,

ingen lyssnar på den andra

eftersom våra rop har fallit ner i en värld

där bara du och jag lever

i sällskap av en kärlek

som ingen någonsin kommer att gräla om,

ty inte för någon har vi berättat om den.

 

Merini ger oss en rapport från denna värld, där upplevelserna sker med höga insatser (själen sätts i pant). Dikterna vägrar erkänna några gränser mellan det verkliga och det tänkbara. Hon skriver i full tillit till den skapande kraften som hon utlöser. Perspektiv byts, och bildspråket är djärvt och lystet, med änglar som tar en självklar plats i vårt medvetande. I kärleksupplevelsen finns en slags immanent dödslängtan, liksom för att bekräfta att starka upplevelser har en dödskraft i släptåg.

 

Utöver Rilke får Merinis dikter mig att tänka på Marina Tsvetajeva, hon som omtalades som att hon inleder sina dikter i trestrukna C, och sedan höjer hon tonen. Merini skriver om tvivel och förtvivlan, om smärtan och lidandet, men hon gör det med en konstruktiv energi som får dikterna att överskrida de potentiella begränsningarna som kunde få dem att tyngas av sorg och elände:

 

Om bara den gudomliga bitterheten var vår,

de oräkneliga tårarna hos människor

som inte vet hur de ska lösa in

sina smärtor och som klagar över dem

som om smärta vore ett straff,

när det är det yppersta samlaget

med den gudomliga kärleken.

 

Det spelar mindre roll om vi kallar de här dikterna för bön, besvärjelser eller anrop – det som betyder något är att de är, i Rilkes mening, fullkomligt nödvändiga. Merini lyckas bli både dunkelt besynnerlig och helt begriplig. Hon rör sig fritt och gränslöst mellan olika discipliner – den litterära, den religiösa, den psykiatriska – och hittar skönheten där du minst av allt förväntar dig att den ska husera.

 

Som i den lakoniska summeringen: ”Det människor kallar kärlek / är inget annat än förlängningen / av den bibliska kraft som ännu lever / i våra ögonblick av svår ångest.” Min bestämda uppfattning är att det endast är den riktigt stora litteraturen som är nödvändig, och den blir det genom sin rörlighet och sin förmåga att ge liv åt de existentiella tankar som vi alla bär på men som de flesta av oss bedövar med annat. En betydande poet fångar livet i alla dess dimensioner, och det är just där vi ska placera Merini – i centrum av 1900-talets europeiska poesi.