Brooklyn, Colm Tóibín, översättning Erik Andersson

 

I den engelskspråkiga världen blev Colm Tóibíns roman Brooklyn ett genombrott, och anses vara en av hans bästa romaner. Därför är det förvånande att det har dröjt tills den har översatts till svenska – den kom 2009 – men bättre sent än aldrig som det heter. Nu har Erik Andersson försett den med en utmärkt svensk språkdräkt, och anledningen är förstås att det nyligen kommit en uppföljande roman, Long Island (kommer på svenska redan i höst!).

 

Svenska fans av Vilhelm Mobers epos Utvandrarna kommer att salivera när de läser om fattiga Eilis Lacey som är en ung kvinna i Enniscorthy på irländska landsbygden. Tiden är tidigt 50-tal. Pappan är död, bröderna har åkt till England för att få jobb. Systern Rose tillbringar kvällarna på golfbanan, där hon träffar en präst på hembesök från New York. Prästen erbjuder Eilis anställning som butiksbiträde på en klädaffär i Brooklyn, med löfte om att med tiden jobba sig upp till kontorssysslor, tack vare att hon visat sådan talang för bokföring.  

 

Fast Tóibín är i ärlighetens namn inte ute efter att skildra en kollektiv erfarenhet kring migrationen. Eilis genomför en strapatsrik färd över Atlanten, och hamnar mitt i smeten på Brooklyn, inackorderad hos en irländsk matrona med ett helt gäng kvinnor som är både enerverande och charmiga. Jobbet klarar hon galant – det var ju därför hon blev headhuntad. Eilis är plikttrogen och intelligent på ett försynt sätt, men också ödmjuk. Hennes känslouttryck är återhållsamma.

 

Porträttet av Eilis är djupgående och klart beundransvärt. Ändå är det här inte en roman som söker briljera. Vi inbjuds både till de platser som skildras och till hennes psyke, präglat som det är av vankelmod, oro och bävan. Samtidigt är hon en viljestark och självständig kvinna. Kort sagt: en av de mest älskvärda (och minnesvärda) litterära karaktärerna jag har stött på under 2000-talet. Inom henne förekommer en konflikt mellan den gamla världen – den irländska – och den nya – den amerikanska.

 

Två män har en avgörande roll i Eilis utveckling från tafatt bondjänta till (någorlunda) kaxig citybrud. Dels prästen, fader Flood, dels den italienske fästmannen, den skojfriske rörmokaren Tony. Om prästen yttrar sig hyresvärdinnan mrs Kehoe, när Eilis kommenterar att han är snäll: ”Han är snäll mot dem han är snäll mot”. När Eilis säger att några av de fattiga irländare de ger stout och mat vid juletiden börjar bli fulla kommenterar han stillsamt att under juldagen heter det att de är ”ostadiga”. Det här är några exempel på hur varsamt Tóibíns humor fungerar.

 

Historiska romaner kan ibland bli lite väl ivriga i att redovisa tidsanda och tidsatmosfär. Det hedrar Tóibín att det är så sällan det finns anledning att gäspa sig igenom redogörelser för till exempel klädbruk, vanor och göromål. Det blir annars så lätt en manual till hur man förr bodde, levde, åt och drack, et cetera. Viktigare blir Tóibíns underförstådda uppsåt att återupprätta ”den vanliga människan”, de som lever sina anonyma, underskattade och förbisedda liv. Eilis är oansenlig, men det är likväl ett liv värt att skildra, och det hör till romanens bedrifter hur skickligt han lyckas förmedla detta budskap.

 

Tóibín har skrivit om orten Enniscorthy tidigare (han kan stället bra, är född där), bland annat i romanen Nora Webster, som jag läste för tio år sedan. Och Nora gör en liten cameo här, på samma sätt som Eilis mamma hade en mindre roll i romanen om Nora. Han är bra på att skildra dessa ordentliga, rekorderliga kvinnor. Men också bifigurerna har han lyckats skapa på ett trovärdigt sätt. Det gäller främst mamman och de andra kvinnorna, som mrs Kehoe, men också männen: Tony i Brooklyn och Jim i Enniscorthy.

 

Så står Colm Tóibín för ett gammaldags hantverk, något som varit uppenbart för oss som läst honom ett tag (det här är den nionde boken på svenska, det jag kan sakna är hans essäistik, som är ypperlig). Förvisso kan tempot uppfattas segt eller sävligt, men det saknas inte dramatik, om än av det mer subtila slaget. Och den som saknar spänning: håll ut till de gastkramande avslutande 50 sidorna. Att det kommer en uppföljare – efter femton år – är sensationellt goda nyheter!