Utge sig. Om autenticitetens vara och värde, Saga Cavallin, Norstedts

 

Saga Cavallin har gett ut en bok om äkthet och blandar egna intryck med läsefrukter. Det är ett stort ämne att greppa, men det finns en del att ta fasta på och bli konstruktivt upprörd över.

 

En kan säga mycket om Kurt Vonneguts klokhet när han myntade uttrycket ”Vi är vad vi utger oss vara, så vi måste vara försiktiga i vad vi utger oss vara”. Debatten om äkthet aktiveras med ganska jämna mellanrum, oavsett om det handlar om influencers, autofiktionens vara eller icke vara inom romanen, eller om gangsterrapens krav på kriminellt register.

 

Journalisten Saga Cavallin undersöker äktheten i sin nya bok Utge sig, som försetts  med en något knölig undertitel: ”Om autenticitetens vara och värde” Sent omsider når boken fram till vara och värde, i två kapitel som bränner till och får en att önska att hon omedelbart gett sig in i ämnet från den vinkeln, i stället för att först på ett lite väl omständligt vis berätta om olika aspekter av äkthet inom det kulturella fältet. Uttryckt med andra ord: det blir mer intressant när hon lämnar kulturen för att skärskåda kapitalismen. För pengar är ju kanske den största fiktionen av alla.

 

Vår tid överproducerar verklighet, något som paradoxalt leder till ett underskott av (äkta) verklighet. Cavallin påstår att autenticitet är ett svårfångat begrepp, och det kan stämma, men det har det i så fall gemensamt med det mesta som är värt att granska – det vill säga, att du gärna ger det en egen definition. Pröva resonemanget på begrepp som mod, integritet, ärlighet, ironi, etc, så hamnar du i likartade bryderier.

 

I korthet rör sig essän mellan Rousseau och Ottessa Moshfegh. Det är ingen dålig spännvidd, med exempel däremellan från (Karl) Marx till Maggio (Veronica). Rousseaus uppfattning att det äkta endast finns utanför stadsgränserna tål att undersökas djupare än den här boken tillåter sig, men det blir ofta så, att materialet och begreppsvärlden som Cavallin vill omfamna är för vidsträckt och för omfattande, och trådarna spretar i för många disparata riktningar. Därmed blir det lite svårt att få korn på vilken tes hon vill driva, hur stringent framställningen än är.  

 

I diskussionen om dagboksgenren avhandlas exemplen Linda Skugge och Åsa Linderborg, men här tror jag Cavallin hade fått ut mer av att studera Lars Noréns dagböcker. Inte minst därför att han hela tiden resonerar kring själva skrivakten och i sina dagliga anteckningar är generös med inblickar i redigeringsarbetet, något Cavallin underförstått är inne på och efterlyser hos Linderborg och Skugge.

 

Det är kanske mycket begärt att Cavallin skulle säga något nytt om autofiktionen, men det görs väl inte heller i de låsta positionernas dans i ämnet som förs lite då och då i de regelbundet återkommande debatterna i bland annat hennes egen tidning DN. Låt mig gissa: sista ordet är inte sagt om autofiktionen.

  

Alldeles oavsett finns det rätt mycket att ta fasta på i Cavallins genomgång. Det här är ett försök som för det mesta imponerar. Jag gillar hur hon tar in Walter Benjamin i diskussionen om äkthet och hur hemtamt hon rör sig när hon får linda in sina hållpunkter i teoretisk barlast. Och säg den bok som du håller med om allt – är inte sådana böcker de du lättast glömmer? Här finns det i gengäld så mycket att tjafsa om att jag är övertygad om att jag har att göra åtminstone året ut.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/4 202))