Bildningsboxen 3, Anekdot/Norstedts

 

För två år sedan lanserades Bildningsboxen som ett samarbete mellan sajten Anekdot och förlaget Norstedts. Den enkla idén bestod i att samla fem essäer med olika utgångspunkter i en behändig låda. Att du måste skaffa hela lådan innebär förstås att du inte tillåts plocka russinen ur kakan – en förbannelse – men samtidigt ger det dig chansen att upptäcka något nytt – en välsignelse.

 

I första boxen hade en av mina gamla elever, historikern David Larsson Heidenblad, bidragit med ett häfte om Aktie-SM 1979. Även i år finns en gammal elev representerad: litteraturvetaren Sofia Roberg, som skrivit Undergångspoeterna. Hon gör initierade läsningar av bland annat Harry Martinson rymdepos Aniara och Lord Byrons dikt ”Darkness”. Hon reder ut romantikens besatthet av undergången, ett tema som aktualiserats i vår tid.

 

Att leva i de yttersta av dagar är förstås inte unikt för oss, men medan det tidigare varit en tankelek som betonade individens utplåning har det mer kommit att handla om hela mänsklighetens utplåning. Med Robergs ord: ”Om vi förstår mänskligheten som en enhet som samtidigt är förövrare och offer hamnar vi i en svår position: vi längtar efter vår undergång och samtidigt efter att hindra haven från att sluka hela kulturer.”  

 

Från det bildliga till det bokstavliga, och hur ska poesin då reagera? Ett svar hittar Roberg hos danska poeten Inger Christensen, ett annat hos hennes landsman Theis Ørntoft. Den som lever får se, men min egen take på problemet har med poeternas känsliga sinne för tendenser och förändringar att göra: det vore ett gravt misstag att inte lyssna på deras varningar, utan att bli så avtrubbad att man nynnar med i Björks ”I’m bored of your apocalyptic obsessions” (”Black Lake”).

 

En av de längre essäerna har filosofen Ulrika Björk skrivit. Beauvoir i Amerika är en nästan boklång text om hur Simone de Beauvoir behövde åka till USA på en föreläsningsturné för att upptäcka rasismen. Det är en hårdragen sanning, men mer intressant är att hon också upptäckte vita privilegier. Det här var 1947 – alltså året innan Olof Palme gjorde en liknande resa i USA och upptäckte att han – överklasspojken – var socialist.  

 

Intressant nog visar Björk hur Beauvoir strävade efter ”att säga sanningen utan att säga den.” Det är en god formel för fiktionen och dess förhållande till äkthet. I USA reagerar Beauvoir på överflödet av varor och bristen på mötesplatser. Men att hon saknar den cafékultur som hemstaden Paris samtidigt berömde sig av, är det inte mer frågan om att hon inte kände till koderna? Tack vare vänner med inflytande får hon tillträde till jazzklubbar, och där finns i hennes skrivande flera reflektioner om musiken som det som ger oss insikter i en människas psyke och personlighet.

 

Ännu längre är idéhistorikern Karolina Enquist Källgrens essä Zubiri och kvantfysikens gåta. Mer än något annat gör den mig uppmärksam på fysikens stjärnor, och lyskraften i hennes exempel borde få samtida fysiker att snegla avundsjukt: varför är vi inte lika berömda som inte bara Einstein, utan också Werner Heisenberg, Erwin Schrödinger och Niels Bohr? Det blir en essä om atomer, energi, vågor, frekvens, och Max Plancks kvanta.  

 

Den spanska teologen Xavier Zubiri avsa sig sitt prästämbete när han söker upp filosofen Heidegger och fysikern Schrödinger. Allt det här sker i en tid som kombinerar vetenskap och filosofi, och vägrar det reaktionära och binära tänkandet som låter allt förklaras i relation till sin tänkta motsats. Med Heideggers ord ”sammanflätning” rör sig disciplinerna in i och befruktar varandra för att överbrygga motsatserna för att rasera de vattentäta skotten mellan naturvetenskap och humaniora, oberoende av de nyttoideal som politikerna vill styra universiteten mot nu (något som Enquist Källgren försiktigt antyder).

 

En annan idéhistoriker, Michael Azar, skriver om relationen mellan ödet och slumpen i sin essä Ödets tärningar. Han tecknar ödets kulturhistoria med rötter i det antika Greklands tragedier via Descartes uppfattning om vårt autonoma tänkande som det som definierar oss som människor och fram till Voltaires rationalitetsdogm och vår tids syn på oss som inget mer än maskiner, ivrigt påhejade av Sartres dumheter. Det materiella måste väl samverka med det andliga för att vi ska bli fullständiga som människor (och fullständiga är förstås något annat än utopin ”fulländade”)?

 

Azars tanke är att det är först i efterhand vi kan analysera vårt handlande, men jag är inte säker på att jag håller med. När Ted Hughes i en av dikterna i Brev på födelsedagen mitt i den första kyssen mellan honom och Sylvia Plath hörde, ”As if a sober star had whispered it / Above the revolving, rumbling city: stay clear”, vägrar jag tro att det skulle vara en efterhandskonstruktion. Jag vägrar också tro på viljan som helt kringskuren och betingad, för det gjorde undanflykter och ursäkter acceptabla. Det enda rimliga är att ödet och slumpen samverkar i passivt fiendskap.

 

Boxen sluts med vetenskapshistorikern Erik Isbergs kortare essä Havsarkivet, som går till botten med havsbottnens historia. En historia som inte har så djupa rötter, då det var först under andra hälften av 1800-talet som man började intressera sig för hur havsdjupen kunde ha saker att visa oss för att förstå dels jordens ursprung och dels vilken åverkan vi har på klimatet (antropocen).

 

Jag häpnar inför mycket i Isbergs essä (hur kan han ha ett så passande namn, för den delen?). I tre miljarder år var haven i avsaknad av liv, men för drygt 500 miljoner år sedan uppstod (hur?) krälande ålar. Och sedan vet vi hur det gick, när de utvecklades (återigen, hur?) till fiskar och hajar och sedan tog sig upp på land och blev däggdjur, etc …     

 

Initiativet till Bildningsboxen står i rak motsats till allt i samtidens fixering vid ytlighet och förenkling. Jag läser och känner svindeln inför innehållet. En tänkbar inspiration kan ha funnits i danska serien ”Tænkepauser” från Aarhus universitetsforlag, som sedan 2012 gett ut tio små häften om året. Det är min förhoppning att Bildningsboxen kan fortsätta åtminstone tillräckligt länge för att det ska gå att utvärdera den och se mönster och förhoppningsvis upptäcka att ens egen lärdom har ökats.