Rilke och filosoferna, [red] Katarina O’Nils Franke, Ellerströms

 

Hur ser din relation till Rilke ut? frågar ingen nuförtiden, medan det åtminstone på 90-talet fortfarande fanns många som läste och pratade om poeten Rilke. Det var också på 90-talet Cocteau Twins släppte låten ”Rilkean Heart”, men det kanske bara var så att popmusiken generellt har varit mer intellektuell än den är för tillfället.

 

På Ellerströms utkom dock häromåret Malte Perssons urval översättningar Valda dikter, följda av en keps (tyvärr eller lyckligtvis slutsåld), och trestegsraketen avslutas med antologin Rilke och filosoferna, redigerad av Katarina O’Nils Franke, som också har översatt valda delar av författarskapet som introduktion till nio kort hållna essäer som tar avstamp i cirka var sin filosof och hur denne har förhållit sig till Rilkes skrivande.

 

Det är en pigg idé, som till sitt yttre kan påminna om Oxford Universitys serie Studies in Philosophy and Literature, där de låter filosofer i bred mening undersöka författarskap (som Emily Dickinson) eller verk (som Henrik Ibsens Hedda Gabler). Det inleds i Skåne (där ju Rilke tillbringade en kortare tid i början av 1900-talet i sällskap med bland andra Ellen Key) och slutar i … Jacques Lacan-land, kunde en säga. Det är allom bekant att Rilke var väl förtrogen med skandinavisk litteratur, företrädelsevis den danska, så entusiastiskt att han började lära sig danska enkom för att kunna läsa favoritförfattare som J.P. Jacobsen i original.

 

De filosofer som anropas i essäerna heter Kierkegaard, Bergson, Freud, Husserl, Wittgenstein, Nozick och Heidegger, samt då den Lacan som man väl får skohorna in som filosof mer än som psykoanalytisk tungomåltstalare. Essäerna är skrivna av Irina Hron, Jonas Ellerström, Isabelle Ståhl, Sven-Olov Wallenstein, Nicklas Berild Lundblad, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Urlik Franke, Svante Nordin samt Lars Gustafsson. Gustafssons avslutande essä är ett återtryck från 1989, och är den enda som getts tillbörligt utrymme.

 

För det är ibland lite frustrerande korta essäer som mer liknar ansatser än färdigbyggda texter. Därutöver handlar det inte alltid, eller ens oftast, om Rilke i första hand. En del utrymme går åt till att förklara vardera filosofs filosofi, något som ibland är motiverat men ibland stjäl spotlighten från den stackars poeten. Flera av de tyskspråkiga citaten lämnas oöversatta, ibland men långt ifrån alltid översatta i fotnoterna som man ivrigt får bläddra fram mot bokens slut.

 

Fast visst, Bergsons tidsbegrepp är spännande och relevant och aktuellt, något Ellerström visar med sin radikala omtolkning av Herakleitos berömda liknelse att vi inte kan stiga ned i samma flod två gånger: det beror mindre på flodens egenskaper och mer på att människans sammansättning har hunnit förändra sig. Det skulle gå att koppla med Mark Twains berömda ord om Mississippi-floden: ”the ever-changing, never-changing waters”.

 

Och Ståhl sätter något på spel i sin text om Freud, efter att ha jämfört surpuppan Freud med den gladare lärkan Rilke och lyckats förklara dynamiken mellan dem. Sedan tillämpar hon denna polemik på sig själv, och menar att den yngre skribenten var mer riskbenägen och att hon nu söker tryggheten: ”Psyket framstår som ett sårbart kapital man måste bevara. Jag kan ofta sakna känslan av att inte vilja stanna upp, som jag hade som yngre; att lita på att jag håller och låta stormen rasa genom mig.”

 

Underförstått: leva mer som Rilke. På hans tid stod ju dessutom konsten och filosofin nära varandra, på samma sätt som filosofin och naturvetenskapen stod nära varandra (för lästips, se ett par av essäerna i den nyutgivna Bildningsboxens tredje låda). Men i Wallensteins snåriga text om Husserl tar det esoteriska språkbruket över innehållet för att täcka över truismer om Sokrates idé om daimonion som vår inre vägledande röst. Däremot gör han finfina tolkningar av Rilkes tingdikter.

 

Eftersom de flesta bidragsgivarna inte är litteraturvetare i första hand ger de andra perspektiv än de gängse, och det ska inte förnekas att det åstadkoms en del spännande kommentarer lite här och där. Den aspektblindhet som Berild Lundblad hittar hos Wittgenstein kan förstås också tillämpas på diktläsningen, utifrån filosofens bilder som kan avkodas på två olika sätt, och att de aldrig går ihop. Du har förmodligen sett dem: är det en gammal eller ung kvinna? Är det en hare eller en and?

 

Frankes bidrag betonar också Aristoteles uppfordrande fråga, om vi ska satsa på det vi är bra på eller öva mer på det vi är sämre på för att uppnå jämvikt. Det svar som essän ger landar i en sifferexercis av svåröverskådligt slag. Nordin i sin tur reder ut Heideggers inte helt välkomnande attityd till Rilke (född i Prag, död i Schweiz, med österrikisk nationalitet), där han föredrog Hölderlin och försokratikerna. Rilke var för samtida med Heidegger för att han skulle uppskatta honom, tror Nordin.

 

Kanske är det så. Gustafsson har inte heller Rilke riktigt på kornet i sin ändå läsvärda essä som tar omvägen över H.G. Wells fantastiska spegelmetaforer för att resonera kring Lacans spegelstadier. Förgäves söker jag efter spår av Rilke, men om Gustafsson med Lacan menar att om vi blickar tillräckligt länge i spegeln blickar den (likt Nietzsches abyss) tillbaka så är jag inte lika benägen att säga att det är Rilke som blickar tillbaka när jag blickar in i Gustafssons textspegel.