Lyrikvännen Nr. 2-3 2024; Ord & Bild Nr 1.24

 

Vad sägs om lite drygt 200 sidor nya kulturtidskrifter så här inför sommaren? Den ena utlovar svalka med sitt poolvattniga omslag (Lyrikvännen), den andra hotar med förgörande eld (Ord & Bild). Både svalkan och elden lär infinna sig i sommar. Gemensamt för båda är generösa sektioner med litteraturkritik, något att tänka på varje gång det blir en ny debatt på kultursidorna om kritikens kris (stup i kvarten, med andra ord).

 

Lyrikvännens andra nummer för i år är ett dubbelnummer och har som bärande tema ”Berättelser & genregränser”, ett brett spektrum som kan sägas kretsa kring lyriken som en arena för det självupplevda och för ett skrivsätt som mer betonar ett narrativ och närmar sig prosans monopol på epik. Det kunde kallas verklighet, och det skärskådas med poetiska exempel (dikter, med andra ord) och med essäer.

 

Där ryms då fängelsedikter från den intagne Henrik Nilsson-Böös, och ett utdrag ur Linus Nordmarks egenutgivna Sjutton dikter från sista året med försörjningsstöd. Att säga att de två bidragen sticker ut är en underdrift, men det blir också en påminnelse om hur snäv den poetiska offentligheten är, och att det är efterlängtat med fler perspektiv. Förhoppningsvis kan förlagen nappa, för på samma sätt är pseudonymen Bella Batistini

med Mata duvorna (it-lit 2019) ett undantag med sin skildring av en fängelsevistelse.

 

Malte Persson experimenterar utifrån ett bryskt möte med dansk passpolis och skildrar den i olika stilarter, för att illustrera det som på ett lite slarvigt sätt kan kallas ”verklighetsdikt”. Hedvig Ljungar resonerar kring ordet ”autenticitet”, en text jag gärna hade läst innan jag läste Saga Cavallins nyutgivna bok i samma ärende. Ylva Gripfelt skriver något som på danska skulle kallas ”skitse til en poetik”, och betonar ett skrivande från höften.

 

Recensionsdelen är iögonfallande och välskriven, men till nästa gång får de gärna variera så att inte drygt hälften av böckerna som anmäls kommer från Bonniers. Fast då ska de förstås recensera förlagets nya böcker av Göran Sonnevi, Malte Persson, Jesper Svenbro, Åsa Maria Kraft och Hanna Rajs. För några år sedan gnällde jag på Bonniers snåla lyrikutgivning, men i år har de sannerligen skärpt sig.

 

Eld är som sagt temat för Ord & Bilds första nummer i år. Först när jag försöker öppna det stöter jag på patrull: de har vänt på layouten, så den ska läsas liggande och inte stående rektangulärt. Onekligen väcker det tankar, och en läsare har året på sig att vänja sig: planen är att de fyra elementen ska få samla var sitt nummer. Bildmaterialet av Simone de Greef och Mats Petersson visar några av eldens konsekvenser i material från Islands vulkanutbrott och skogsbränder: det rör sig från visioner som liknar Gustave Dorés illustrationer till Dantes Inferno till stillsamt sakliga dokumentationer av ordinära skogsbränder, ett inslag vi lär se mer av i sommar.

 

Nino Mick berättar mer om bakgrunden till sin dokumentärroman Vulcan som kom i höstas (och fick alldeles för lite uppmärksamhet). Det blir en skakande rapport från tändsticksfabriken i Tidaholm som brann ned 1875 och där många kvinnor brann inne, en del av dem barn. Ann Ighe skriver en längre och mycket läsvärd essä om oljan och plasten och konsekvenserna av de snabbverkande bränderna i hus och lägenheter på grund av att så mycket av inredningen brinner snabbare nu än förr och med starkare och farligare rökutveckling.

 

Och som sagt, en utförlig kritiksektion (tyvärr med lite väl mycket mörker i den brandgula färgen som bakgrund), som bland annat låter tre kritiker summera prosadebutanterna 2023. Men också Filip Lindbergs oerhört initierade recension av en av de många nya Simone Weil-böckerna som kommit på svenska, samt Sara Abdollahis magnifika recension av Andrzej Tichýs Händelseboken. Hon gör något nytt: låter Tichýs bok bli en språngbräda för en diskussion kring klass och kvalitet, och skriver om sin egna position och upplevelse utan att det blir självupptaget. Och det kan inte nog inskärpas, att det finns arenor för seriös litteraturkritik utanför dagstidningarnas kultursidor.