Två allvarligt sinnade damer, Jane Bowles, översättning Eva Thomson-Roos, Modernista

 

Jane Bowles skriver i sin roman Två allvarligt sinnade damer från 1943 ett underförstått försvar för konstnärens ansvarslöshet. Om det är något vi har lärt oss av metoo är det väl att vi ska dra öronen åt oss när konstnärer tigger om fri lejd för gränslöst beteende, men samtidigt kunde vi väl önska oss att denna ansvarslöshet kanaliserades till konstutövandet i stället.

 

Den som vill studera hur en bra roman ska skrivas finner gott om material i denna Bowles märkligt nog enda roman. Några som har hyllat den som den bästa romanen de läst är dramatikern Tennessee Williams, filmregissören John Waters, samt den irländska romanförfattaren Naoisie Dolan, som skrivit förordet till en engelsk utgåva från häromåret, och hon menade att hon lärde sig skriva sparsmakat av Bowles – bevis 1 är den smått fantastiska debutromanen Exciting Times från 2020.

 

Nu har den här romanen utkommit i nyutgåva på Modernista, med Eva Thomson-Roos översättning från 1967. Om det stämmer att översättningar åldras lika snabbt som människor borde den vara i dåligt skick (jag är född samma år), men jag läser med stort nöje och behag denna excentriska roman som hela tiden verkar byta skepnad och försöka vara något annat än en regelrätt berättad skönlitterär text.

 

Enligt Torbjörn Elenskys förord var Jane Bowles ett vanartat barn och inte direkt populär, en benämning som skulle förfölja henne genom ett äventyrligt liv som avslutades när hon var 56 år (som jag, med andra ord). Redan på första sidan får vi ett skarpskuret porträtt av den ena damen, som ger ”ett intryck av en fanatiker som ser sig själv som en ledargestalt utan att någonsin ha blivit respekterad av en enda mänsklig varelse.” Det är Christina Goering som så här i upptakten verkar vara ett alter ego åt författaren Bowles.

 

Eller ett av dem. Först träffar hon en yngre kvinna, Lucy Gamelon, och tar sig an henne och låter henne bo hos sig. På en fest träffar Christina Frieda Copperfield, en något överspänd men blyg kvinna. Christina enleveras av en tafatt och trånsjuk man, Arnold och dennes mer handlingskraftige pappa och hustyrann Edgar. Sedan splittras romanen i två, där den första delen följer fru Copperfield på resa till Panama tillsammans med sin man, och den andra följer Christina med Lucy och Arnold, med flera mer eller mindre olämpliga bekantskaper. Deras levnadsöden speglar varandra: Frieda förälskar sig i den prostituerade kvinnan Pacifica, och Christina försöker navigera mellan olika kandidater för att driva iväg sin olycka.

 

När de återser varandra har båda lärt sig saker, kanske allra mest Frieda: ”Jag har gått i tusen bitar, och det är något som jag i åratal har längtat efter att göra. Jag vet att jag är så skyldig som jag kan bli, men jag har min lycka som jag vakar över som en hök, och jag har auktoritet nu och ett visst mått djärvhet, och det hade jag aldrig förut”.

 

Bowles prosa är fylld av intelligenta iakttagelser om den mänskliga naturen, om relationer, om under- och överordning. Med andra ord: allt det du vill att en roman ska innehålla 2024! Här finns ett galleri av nyckfulla personer, våldsamma personer, förlupna tonåringar, lättsinniga idioter, själviska fegisar. Även här finns något ytterst modernt i hur Bowles kastar könsrollerna upp i luften för att frammana en upplösning av stereotyper, och hon behandlar sina romanfigurer med en slags ömsint nonchalans, där det inte går att hitta ett par som undkommer att vara dysfunktionellt. Underförstått skriver hon därmed en tvåsamhetens dödsdom.

 

Hur var det nu med ansvarslösheten? Liksom så många andra briljanta författare från 40-talet var Bowles queer, och något av den normlösheten har hon tagit med sig till sitt skrivande. Om det numera finns för många författare som skriver på sparlåga önskar jag att de tog till sig något av den frigörande energi som Bowles har utformat till sina gestalter. Det är en roman som är oavbrutet underhållande, och kaotiskt förtjusande på ett sätt som inbegriper förtvivlans hela register.