The Iliad, Homer[os], translated by Emily Wilson, Norton

 

Efter Emily Wilsons lovordade – men också kritiserade – översättning till engelska av Homeros epos Odysséen var förväntningarna uppskruvade inför hur hon skulle ta sig an också Iliaden, det andra verk som tillskrivs den påtagligt anonyme författaren från ”ungefär 700-talet f.Kr.” som går under arbetsnamnet ”Homeros”. The Iliad är en bok där översättarens namn överglänser författarnamnet, som hamnar längst ned på omslaget.

 

Liksom Wilson är jag ett större fan av just detta verk. Det måste jag intala mig, då jag har läst det i både Erland Lagerlöfs och i Ingvar Björkesons översättningar, medan jag inte kan erinra mig kunna läsa mer än utdrag ur Odysséen utan att falla i sömn. Mycket av den glädje jag förknippar med Iliaden har Wilson lyckats förmedla i sin översättning, som är radikal i vissa avseenden, och traditionell i andra. (Ett av de radikalare greppen är att hon tar in anakronistiska ord som ”tsunami”.)

 

Handlingen är lätt att sammanfatta, men svårare att förstå, på ett sätt. Det är det trojanska kriget som skildras, men endast några avgörande dagar i slutskedet efter nästan tio års belägring av staden. Den som väntar på den trojanska hästen får vänta förgäves – eller allra helst läsa om det i Homeros andra epos. Kriget orsakades av att Paris rövade bort  Helena från Troja, och i slaget strider en allt mer vredgad Akilles mot fienden Hektor, efter att Agamemnon lagt vantarna på Akilles sexslav Briseis. Ja, och så dödar Hektor Akilles mer än vän Patroklos, vilket eldar på hans ilska, och gör honom ”out of his mind with grief”, som det står.

 

(På en lektion nyligen återberättade jag slaget om Troja för eleverna, med betoning på Akilles och Patroklos. ”Det finns en bok om det där”, säger en elev. ”Jag vet!” säger jag, ”Iliaden”. Fast jag förstår att eleven syftar på Madeline Millers Sången om Akilles, känd från tik-tok. ”Nu har du ju spoilat den!” säger eleven besviket, eftersom den låg på tbr-listan. ”Äh”, säger jag, ”det går ju inte att spoila en berättelse som är tre tusen år gammal.”) 

 

Första raden når vi först efter att ha läst ett gediget, för att inte säga bastant förord och översättarens anmärkningar, och kartor … Redan denna berömda inledningsrad betonar Akilles hetlevrade temperament. Lagerlöf: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos peliden Akilles”. Björkeson: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos peliden Achillevs”. Wilson: ”Goddess, sing of the catclysmic wrath / of great Achilles, son of Peleus”. Hon arbetar med den för engelska versmått så favoriserade jambiska pentametern, alltså sex betonade stavelser med versfoten jamb som ges företräde, enligt mönstret ”da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-”.

 

Kataklysmisk vrede! Det är en lovande inledning, minsann, med vreden som liknas vid en naturkatastrof. Att det kommer nya översättningar av Iliaden till engelska hör till vanligheterna: endast under 2000-talet femton stycken. Däribland Alice Oswalds från 2012, så i det här fallet var Wilson endast andra kvinna på den här bollen (Odysséen var hon första kvinnan att översätta till engelska). 

 

Är det inte en överloppsgärning att läsa Iliaden på engelska, när den finns på svenska? Kanske. Annars, när jag läser engelska översättningar har det antingen praktiska orsaker – att boken inte (ännu) finns på svenska – eller bara att jag är besatt av boken i fråga, som Antigone eller Hedda Gabler (jag har läst båda i avsevärt fler översättningar på engelska än på svenska). I fallet Iliaden delar jag Wilsons kärlek för den, en kärlek som hon berättar om i förordet. 

 

Iliaden är en berättelse om krig, om den oåterkalleliga döden, om det som med en grekisk glosa heter ”minunthadios”, kortlivad. Och förvisso dominerar scenerna från slagfältet, men något som tillhör eposets starkaste delar är de flerfaldiga tillfällena då karaktärer sörjer någon som har dött. Det är ett litterärt verk som i hög grad består av dialog, något som eventuellt kan förvåna den som tror att det består av ändlösa beskrivningar. Av denna anledning har Wilson ansträngt sig för att hitta ett muntligt idiom till karaktärerna.

 

Akilles är en psykologiskt intressant karaktär, inte enbart tack vare sin oerhörda vrede. Han liknar ett bortskämt barn, i det att han vill slippa sorg och att han inte tappat tron på en rättvis fördelning av skuld och ansvar. Är inte den krigsdyrkan och den vikt grekerna la vid äran på slagfältet otidsenlig nu? Jo, men det är inte av sådana anledningar Homeros ska läsas nu. Han ska läsas för att han visste saker om människans natur, men också för sin påhittiga förmåga att skildra både människor och företeelser på ett konstrikt sätt.

 

Inte bara Akilles, utan också Zeus, liknar i vissa stunder ett bortskämt barn. ”I never get away with anything”, utbrister han när Hera finner hans beteende misstänksamt, självklart inte utan fog. En av de saker Homeros briljerar med, möjligen med bistånd av Wilson, är allitterationerna. Här blir pappan till Zeus och Hera ”crooked Cronos”, medan vi också får möta ”pathetic Paris” och ”heroic Hector”. Men mer än ära handlar Iliaden om sorg, om det arbete främst kvinnor fick lägga ned i arbetet att ta hand om de sargade och dödade kropparna.

 

Wilsons översättning är en uttrycklig vädjan om högläsning, och gärna för mig. Hennes princip är att det ska vara så lättfattligt att ett barn ska kunna läsa boken – det fanns en tid då det var i tioårsåldern barn stiftade bekantskap med verk som detta, ack – och den principen kan jag gärna stötta. Här saknas svåra ord. I gengäld talar karaktärerna på ett språk som varken blir präglat av nutida slang (något som skulle ha gjort översättningen inaktuell om tio år) eller av ett höglitterärt idiom. Hon har hittat ett mellanläge, och det gör läsningen högst njutbar och smidig.

 

I förordet nämner hon en ledtråd till skillnaden mellan de två översättningarna: ”The Odyssey required a fluid sequence of disguises, supple and strong as an olive branch winding through stone. For The Iliad, I needed a voice of bronze, a voice of wind, a voice of fire.” Det här görs tydligt under läsningen, som i hög grad präglas av elden, av vinden, av bronset, som i skildringen av Lord Idomeneus och Aeneas (känd från Vergilius Aeneiden): ”Each was keen to slice / inte the other’s flesh with cruel bronze”. Men det finns även plats för en och annan feministisk pik, som när hon ratar det som i svenska översättningar blir harnesk och inte hittar en annan glosa än corselet. I andra stunder är Wilsons översättning betydligt blodigare än de svenska, som när elfte sången skildrar slagfältet: ”It would have been a total massacre – carnage”. Så här beskedliga låter de svenska översättningarna: ”Nu var förgörelsen nära, och allt skulle ha varit förlorat” (Lagerlöf) och ”Nu såg det mörkt ut, allt hade nog varit hopplöst förlorat” (Björkeson). 

 

En av farorna för en nutida läsare är väl att förlora sig i labyrinterna av fotnoter och ordförklaringar, för att inte tala om de många tillfällena till jämförelser av översättningar. Så när Akilles tilltalar Agamemnon så här hos Wilson, ”You dog-face! Drunk and heavy with your wine! You have the heart and courage of a deer!”, då undrar du kanske om det låter lika hätskt hos Lagerlöf, ”Vinbeskänkte, med öga av hund och hjärta av hinden!”, eller hos Björkeson, ”Hundögda fyllesvin där, i mod är du hjortkalvens like!” Som synes behöver Wilson ofta två rader, en eftergift åt metriken. Men visst har Björkesons översättning också något! Fast allra helst ska väl Wilsons översättning klara sådana värderande jämförelser. Björkeson i all ära, men han kan vila tills du ska läsa om Iliaden.

 

Ändå: när Apollo kallas ”wolf-born” (Lagerlöf: ”ljusättade”; Björkeson: ”lykiske”). Wilsons fotnot upplyser att epitetet i original lyder ”Lukegenês”. Antingen syftar det på ”luk”, som i ljus, så som Lagerlöf trodde – en uppfattning som var vanlig förr – eller så syftar det på ”lukos”, som i varg, något som eventuellt bekräftas av gudens faiblesse för lamm som offerkött. Eller så var Apollo-kulten kopplad till platsen Lycia eller berget Lycaon, nära Arkadien.   

 

Så finns i beskrivningen av Odysseus röst (han är en bifigur i det här verket) också något vackert: ”when he did release his mighty voice / from deep inside his chest, he poured forth words / like winter snowflakes.” Jämför Lagerlöf: ”när han sen ur sitt bröst lät ljuda sin väldiga stämma, / medan de föllo, hans ord, som om vintern det tätaste snöfall”. Och Björkeson: ”när han sen ur sitt bröst lät den klangfulla stämman och orden / mäktigt ljuda – de föll som täta flingor om vintern”.

 

Det är i liknelserna Homeros firar sina största triumfer som författare, och Wilson gör sitt bästa för att göra rättvisa åt dessa, främst i krigsskildringarna i den elfte sången, som fått rubriken ”Wounds”. Det här är bara några av dem, från den strålande inledningen och vidare:

 

Then Dawn arose from bed beside Tithonus

to bring new light to deathless gods and mortals,

and Zeus sent Conflict to the swift Greek ships –

a cruel goddess. In her hands she held

the sign of war.

 

[…]

 

As when a deadly fire attacks a forest,

wind spirals through and blasts it everywhere,

and trees are battered, ripped up by the roots

and felled by the fire’s onslaught – so the Trojans

who tried to flee were felled by Agamemnon

 

[…]

 

Meanwhile, across the middle of the plain,

some Trojans were still running for their lives,

as when at dead of night a lion comes

and all the cattle run from him but one,

who meets her death – between his jaws, he seizes

her neck and snaps it and then gorges down

her entrails and her blood – so Agamemnon,

the mighty son of Atreus, pursued

the Trojans, always slaughtering the hindmost.

 

Som annat stilprov på när Wilsons översättning fungerar som allra bäst kan den här stridsscenen från fjärde sången anföras. Håll i åtanke att grekerna hade två krigsgudar: Ares, för slagfältet (kanonmaten), och Athena, för strategin (generalerna). Men det är ett misstag att underskatta Athenas blodtörst, eller hennes starka sympati för det som i vår tid kallas greker (Grekland som koncept existerade ju inte på den tiden):

Ares roused up the Trojans, while bright-eyed

Athena stirred the Greeks. Among them all

went Terror, Panic, and insatiable

Conflict, who is the sister and companion

of murderous Ares. First she swells a little,

then grows until her head can touch the sky,

as she is traveling across the earth.

So now she hurled belligerence among

the throng of warriors and walked among them,

increasing the men’s screams and cries of pain.

Once they were gathered in a single place

they clashed together – shields of leather, spears,

bronze-armored bodies, and fierce human will.

 

Tempot liknar ibland en actionfilm, och det finns mycket som behöver smältas. Det vore mig främmande att stipulera för någon hur ett klassiskt verk ska läsas (grundtips: gör det bara). Men jag tycker själv att en bok som denna förtjänar ett visst läsbeting, säg 2-3 sånger per dag. Eftersom det är 24 sånger totalt kan det bli i mastigaste laget att läsa den i ett sträck. Med läsbetinget blir du klar antingen på drygt en vecka eller knappt två veckor. Längre tid än så får inte gå, för då ägnar du dig åt något annat än sammanhållen läsning. (Men som sagt, gör med detta tips vad du vill.)

 

Välj också själv om du ska högläsa, men om du gör det, varför inte sända en tacksamhet till det sexåriga arbete Wilson har investerat. Hennes version skulle nog ha varit välkommet av de rapsoder som under antiken turnerade med att högläsa valda delar ur Homeros verk. I så måtto liknar de skådespelare, åtminstone när de framförde Iliaden.