Raga, Martin Högstrand, Scriptum

 

Fram till det tidiga 80-talet skrev unga svenska prosaförfattare en försvarlig del romaner med Paris som fond för drömmar om befrielse från den trånga svenska mentaliteten. Vem minns dem nu? Senare skulle Paris ersättas av Indien, där en senare generation författare åkte i det sunkiga syftet att ”finna sig själv”. Eh, varför då? Det var alltid samma story. Friheten! Rökat! Tankarna! Musiken! Sexet! De som inte skrev böcker ägnade oändliga timmar åt att återberätta sina upplevelser på cirka alla fester jag gick på under hela 90-talet i Umeå.

 

Tillåt mig därför en gnutta skepsis när jag tar mig an Martin Högstrands fjärde roman Raga, som utkommer på Vasa-förlaget Scriptum. En ung man åker till Indien i ungefär de syften jag tidigare upplevde, och gissa om han får uppleva friheten, rökat, tankarna, musiken, sexet. Drogerna verkar inte göra större nytta än att de försämrar omdömet.

 

Men Högstrand gör ändå något eget av den trånga premissen. Han introducerar pappan till den namnlösa huvudpersonen, som antas vara identisk med författaren själv. Romanen utspelar sig åren 2001-2002, och med sig på resan tar han pappans resedagbok från hans sejour i Indien 1977, strax innan författarens/protagonistens födelseår. De har en minst sagt trasig relation, far och son. Pappan vill helst prata om bilar, medan sonen vill prata om poesi och sitt skrivande.

 

Det finns alltså en gemensam nämnare mellan dem. Pappan verkar ha varit på väg mot ett skrivande liv, men det blev alltså inte så. I sin dagbok skildrar han sin relation med två kvinnor hemma i Norden, och att den ena är gravid – en graviditet som ger honom stark vånda och ångest. Genom pappans skrivande får sonen syn på en mer komplex människa än vad han har uppfattat. Om det här bidrar till att revidera synen på pappan? Nja, det får du nog lista ut själv om du blir sugen på att läsa den här romanen – allt kan jag inte avslöja här!

 

På sin resa träffar huvudpersonen ett antal människor. En trevlig tysk som introducerar honom i haschet. Några spridda resenärer. Ett olyckligt gift par, en engelsman och en ryska, med dålig framtidsprognos. Och den österrikiska kvinnan Isabelle, som blir föremål för hans lite valhänta uppvaktning. Det är många knän och lår som nuddar varandra innan de tar sig för att ha sex.

 

Jag gillar hur Högstrand använder sig av liknelser för att ge atmosfär åt sin berättelse. När en karaktär harklar sig skildras det så här: ”Det påminner om när en förkyld hund andas.” När huvudpersonen ska röka på skildras det så här: ”Jag kände mig som en spelare som skulle satsa den sista resten av en enorm förmögenhet på ett enda kort i ett hasardspel.” Att Högstrands riktmärke är ett uppriktigt intresse för andra människor blir tydligt i hans bildspråk när han presenterar Isabelle: ”Jag anade att hon var en av de människor som kan ta in sina medmänniskor med öppna sinnen, och såväl mjuka som hårda ord måste ha varit intressanta för henne, oavsett om de var uppriktiga eller lögnaktiga.”

 

Ibland tappar Högstrand bort pappahistorien, men den som läser med tålamod ska upptäcka hur snillrikt han väver in det temat konsekvent genom hela romanen. Hans skildring av kärleken är otidsenlig i sin kombination av det krassa och det pragmatiska; här är det långt till den synen på förälskelse som något heligt storslaget och förlösande för konstnärers neuroser. Varför offrar sig människor för kärlek? frågar sig huvudpersonen: ”Hade de bara offrat sig för något annat istället, sitt jobb eller sin karriär eller sina vänner eller sin konst, kunde de kanske ha blivit lyckliga.”

 

Högstrands protagonist blir en av männen utan egenskaper som är så vanligt förekommande i 1900-talslitteraturen. Isabelle är faktiskt en mer intressant person, och det är synd att hennes roll blir så tillbakahållen och sparsamt utnyttjad för dramaturgin. I övrigt är det skickligt berättat med god känsla för hur berättelsens trådar ska knytas ihop.