Den franske författaren Georges Perec (portalfigur för rörelsen ”patafysikerna”) ämnade debutera med romanen Kondottiären. Som yngling på 23 fick han bokkontrakt, men det rann ut i sanden. Manuset slarvade han sedan bort på 60-talet. Trettio år efter sin död publicerades den ändå på franska, och nu tolv år senare finns den i Fredrik Rönnbäcks översättning i Modernistas återhållsamt vackra formgivning.
Vad tusan är ens en kondottiär? En legotruppsanförare i den italienska medeltiden. Ofta ansågs de vara skrupelfria, i avsaknad av moral (tack wikipedia). I romanens första mening får vi veta att en konstförfalskare vid namn Gaspard Winckler har mördat den som gett honom i uppdrag att utföra en förfalskning av Antonello da Messinas sena 1400-talsverk Kondottiären. Målningen föreställer en man med ett dunkelt bistert leende och ett ärr på överläppen.
Varför har Winckler mördat honom? Vi låter honom själv svara: ”Jag har ingen aning … Jag dödade honom bara. […] Varför skulle jag ha tänkt på något? Jag tänkte på allt och ingenting … Du måste förstå … det var inte normalt … Det var inget jag ville göra; det var något jag gjorde. Jag tänkte inte, jag hade aldrig tänkt på det … Jag vet inte hur jag ska förklara .. något ofrånkomligt, något jag inte kunde vägra att göra, som jag inte längre kunde vägra. Ett slags definitiv lösning, förstår du, min sista möjliga åtbörd …”
Inte heller får vi någon klarhet i varför han blev förfalskare. Och så håller romanen på. Jag har nyligen läst Gabriel García Márquez sista verk, kortromanen Vi ses i augusti. Den var ganska dålig, men ändå går det att försvara publiceringen av den, som en beståndsdel i ett stort författarskap. Hur står det till med Perecs ställning i litteraturhistorien? Tveksamt.
Onekligen är Perec viktig för Claes Hylinger och hans akolyter. Jag har läst min beskärda del av Perecs tidigare översatta romaner, med varierad behållning. Det går nog att hitta paralleller mellan förfalskaren Winckler och författaren Perec, för den som roas av sådant. Att skriva innebär i någon mening att kopiera, att imitera, att – tja, förfalska. I mer eller mindre utsträckning, för all del. På författarfoton har Perec ett ständigt illmarigt leende – det betyder säkert någonting.
Han är säkert rolig, säkert underhållande, säkert bra. För någon annan än mig, vill säga. Att läsa honom påminner om hur det är att lyssna på Sonic Youth, som alltid får mig att tänka: ”tänk att det finns de som tycker det här är bra!” Det kanske låter vanvördigt, men är inte Perecs ställning i litteraturhistorien att jämföra med Sonic Youths i rockhistorien? De är coola, ja, men är de bra?
Intrigen och karaktärerna glöms bort i myllret av repliker och tankar som rullas upp. Och de många bifigurerna, och allt vad de heter (Jérôme, Rufus, Juliette, Mila, Anna, Nicolas, Geneviève …), de löses upp i rök i takt med min oförmåga att bli begeistrad. På något sätt liknar det en bok skriven av någon som är både för ung och för gammal. Jag påminner mig själv att det är ett ungdomsverk – å andra sidan var Flaubert tre år yngre när han skrev mästerverket ”November”.
Oulipo
SvaraRadera