Den talangfulle Mr Ripley, Patricia Highsmith, översättning Mårten Edlund, Modernista

 

Tom Ripley hör till litteraturhistoriens mest kända psykopater. Patricia Highsmith, deckargenrens enda geni, skrev fem romaner med honom som huvudperson. Debuten från 1955 är ofrånkomligt den mest berömda. The Talented Mr Ripley kom på svenska i Mårten Edlunds översättning för femtio år sedan, och det är den som återanvänds när Modernista nu ger ut den, lagom till Netflixserien Ripley, som kan ses om inte annat för att man förhoppningsvis kan gnugga bort minnet av glåmhögen Gwyneth Paltrows försök att gestalta romanens Marge.

 

Modernista har fått skäll för att de gärna dammar av gamla översättningar, men faktum är att Norstedts lät Edlunds gamla översättning gälla också för sin nyutgåva från 2012. Den gamla titeln En man med många talanger har nu blivit den mer bokstavliga Den talangfulla Mr Ripley. Behövs verkligen en nyutgåva? Ja, helt enkelt eftersom det här är en så bra bok, och Highsmith är en så underskattad författare.

 

Endast två år innan denna Highsmiths största succé lanserades den mördande psykopaten i dels Davis Grubbs sinistra roman Night of the Hunter och Ira Levins lugubra debut En kyss före döden (ännu en underskattad deckarförfattare). Highsmiths protagonist Ripley delar några drag med Levins protagonist Bud Corliss. Båda tillhör arbetarklassen och strävar efter rikedom, och båda mördar för att nå dit. Skillnaden är att Bud är en sol-och-vårare, medan Ripley är asexuell. Det ger Highsmiths roman en säregen laddning, att den dallrar av den starka homoerotiska viben främst mellan Ripley och Dickie Greenleaf. En asexuell erotik? Kanske det, och kanske Ripleys främsta talang är hans förmåga att dölja sin sexdrift även för sig själv.

 

Men ok, en kort resumé av handlingen, för dig som inte sett vare sig Anthony Minghellas delvis sevärda filmatisering från 1999 (med den bleksiktige tråkmånsen Matt Damon i huvudrollen) eller vårens Netflixserie med Andrew Scott som en habil och ganska trovärdig Ripley. Den rike arvtagaren Dickie Greenleaf slår dank i Italien, och hans pappa anlitar Ripley för att övertala honom att återvända till USA. Väl där nästlar sig Ripley in i Dickies relation med Marge. Han mördar först Dickie, och sedan vidtar en snillrik lek med förfalskningar för att han ska undkomma lagens långa arm och de vänner som saknar Dickie.

 

Det här lyckas Highsmith ge en trovärdig inramning tack vare att hon gör Ripley till en misslyckad skådespelare. Hans talang ligger i imitationen. Men det är inte i första hand Dickie han imiterar; han imiterar sig själv, eller säg så här: han imiterar en normal människa. Det som inte är normalt hos honom är avsaknaden av samvete, och det är inte helt fel att se honom som en föregångare till senare tiders psykopater som Patrick Bateman i Bret Easton Ellis roman. För svenskt vidkommande är Ripley också något av en Doktor Glas, han från Hjalmar Söderbergs eponyma roman.

 

Men Highsmith har vad jag skulle vilja kalla en unik insikt i brottslingens psyke. Ripley förvandlas inte till kriminell när han mördar. När vi först lär känna honom är han redan en småfifflare på flykt från rättvisan i New York, efter att ha ägnat sig åt försäkringsbedrägerier i mindre skala. Hans förnamn passar ypperligt på svenska, då han ju i mer än ringa mening är en tom människa.

 

Highsmith har också, som sagt, laddat sin berättelse med homoerotiska toner. På båten över Atlanten vägrar Ripley dansa ”med någon av de dumma flickorna som hoppfullt fnittrande brukade kasta sina blickar på honom varje kväll”. Det finns något överlägset och föraktfullt i hur Ripley också skildrar Marge, hur äcklat han betonar hennes kroppshydda och hennes stora bak och den vulgära behån hon vårdslöst slänger över en stol. Den här homoerotiska laddningen finns förstås också i hennes debutroman Främlingar på ett tåg, den som Hitchcock gjorde en oöverträffad filmatisering av. Och Highsmith skriver romaner som vore de teaterpjäser som bara väntar på att iscensättas – det är också en stor konst, och att Ripley-serien som nu finns att strömma är en sådan framgång beror till stor del på vändningarna i originalmanuset (jag menar –romanen).

 

Kort sagt: det här är skrivet med utsökt känsla för mördande dramaturgi och för den mörka humorns osvikliga timing. Highsmith utmanar deckarformen genom att låta oss följa mördaren från början. Det här går förstås att spåra bakåt till Söderberg och Dostojevskij, samt framåt till Easton Ellis. Hade hon skrivit romanen i dag hade förstås en redaktör påpekat att det är opassande med fat shaming och misogyni, likväl som att en del stereotyper om italienare och fransmän hanteras ovarsamt. Men hade det gjort romanen bättre?

 

Tillåt mig tvivla. Det olämpliga uppsåtet hos författaren förstärker intrycket av vilken obehaglig historia det här är, och vilken obehaglig figur Ripley är. Det går inte att charmas av honom: han är alldeles för kallblodig, alldeles för humorlös. På ett sätt liknar han ett barn, genom att vara så lättkränkt, så asexuell, så egoistisk. Han är på samma gång undergiven och storhetsvansinnig. Återigen, han påminner inte så lite om Raskolnikov, Glas, Bateman … Highsmith skriver om farliga ämnen, människor som är farliga att umgås med.

 

Romanens Ripley blir också mer av ett monster än i filmerna, även om han har spelats av en skådespelare som är oslagbar på att gestalta monster (Dennis Hopper). Här planlägger han mordet på Dickie långt i förväg, något som filmerna sällan kan eller vågar uttrycka. Att Ripley också både vill kyssa och slå ihjäl Dickie ger honom också oväntade mänskliga drag (vem har inte varit i den situationen, liksom?).  

 

Det här är en roman som tål många omläsningar, och från läsarhåll kan vi bara vara tacksamma över Highsmiths unika insatser för att skildra en psykopats inre på det här ingående sättet. Hon har skrivit en djärv roman som förtjänar all uppmärksamhet alldeles oavsett i vilken grad filmatiseringar och tv-serier kan göra den rättvisa. Kort svar: hur bra de än är förblir de undermåliga kopior av originalet. På ett märkligt sätt är det en roman som skänker så mycket (läs)glädje, trots sitt dystra innehåll.