Det är både en terapiform och ett konstnärligt performance som utmynnar i ett litterärt projekt. Poeten och scenkonstnären Louise Halvardssons bok 40 dagar i Berlin tillkommer efter ett möte med en livscoach. Föresatsen är att hon ska hitta en bänk och passivt sitta där 40 minuter varje dag, och inte prata om hon inte blir tilltalad. Valet faller på Berlin, där hon till överkomligt pris kommer över en lägenhet.
Även tidigare har hon gjort saker kopplade till de så kallade ålderskriserna. Det har resulterat i boken Svenglish, tillkommen efter att hon bott hos olika personer i England och Sverige i 30 dagar, och boken Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35. Att välja bänken blir också ett sätt att motverka att gå in i väggen, en risk som annars föreligger. Dessutom håller hon på att bli bostadslös.
En provisorisk bänk är uppställd på en av broarna i Neukölln över Landwehrkanal. Någon har klottrat ”Punx not dead” på järnräcket, som kan ses som ett tecken att det är där hon ska sitta. Ett reportage i Svenska Dagbladet som tar upp hennes experiment med bänken leder till att hon blir igenkänd av en förbipasserande svensk. Annars är det sällan det blir några möten, med undantag för en och annan knarkare eller annan vinddriven existens, och exet Sky, som ledsagar några dagar på bänken. En hund väcker förargelse när den pissar på bänken.
Varje dag får sin egen text med ett fotografi från dagens arbetspass. Jag förstår symmetrin med 40 minuter, men tycker ändå det är ett lite väl snålt tilltaget tidsskift. Det kräver guts att sätta sig på en bänk utan att göra något – i Sverige. I Berlin väcker det mindre uppmärksamhet, och de relativt få konfrontationerna som inträffar under de 40 dagarna ger belägg för den tesen.
Men just därför hade jag önskat att det funnits mer guts i texterna. Eftersom premissen berör utbrändhet och medelålderskris kunde Halvardsson ha problematiserat dessa företeelser i texterna, som i stället behandlar praktikaliteter. Ibland kylan, ibland värmen, ibland hungern, ibland ledan, ibland rädslan. Sant: hon nämner sin biologiska klocka, som inte verkar ticka, men det sker i en passus, och hade kunnat utgöra en diskussion av svårigheten att kombinera föräldraskap med konstnärskap. Inte minst när hon nämner Virginia Woolf (inte ”Wolf”, som boken tyvärr skriver på två ställen), som visste något om vad som offras i den ekvationen.
Samtidigt kunde det ha gjorts mer av bänksittandet som en motståndshandling. Kommer ålderskriserna utifrån eller inifrån? Med andra ord, är det samhällets strukturer som hatar oss och vill att vi ska få komplex över tidens förfall? Halvardsson färgar sitt hår neonrosa – också det kräver guts – och eftersom boken är en bearbetning av en fyrtioårskris kunde hon ha låtit denna kris ta större plats.
Eller är det en passiv motståndshandling som vill ifrågasätta stressen, konkurrensutsattheten, konsumtionen, marknaden, kapitalismen? I den mån Halvardssons projekt är politiskt eller ideologiskt kunde hon ha nämnt att hon sitter bara ett stenkast från där den plats i kanalen där den mördade marxisten Rosa Luxemburgs kropp dumpades 1919. Hennes främsta idé går under namnet Andersdenkenden, det vill säga rätten att få tänka annorlunda utan repressalier.
Utan de här kopplingarna blir Halvardssons subversiva potential urholkat. Ändå sitter hon där våren 2022, strax efter Putins invasion av Ukraina. På järnräcket hänger Ukrainas gula och blå färger, och ett barn har en tröja med texten ”The Future is Love and Kindness”, och hon vill skicka den till de ryska soldaterna för att försvåra deras mordiska uppdrag. Det är en önskan som det är lätt att skriva under på, och jag hade önskat att fler sådana klargörande stunder hade tillkommit. Kanske det hade blivit så om hon suttit i fyra timmar varje dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar