Sidor

23 mars 2024

Spikar, Agota Kristof, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

 

Senare års upptäckter bestrider faran att en litterär kanon nödvändigtvis måste bli fixerad och statisk. En död författare kan få nytt liv flera årtionden efter att pennan slutat skriva. Vad sägs om romanerna av amerikanerna John Williams (exempelvis Stoner), Paula Fox (Förtvivlade människor) och novellerna av Lucia Berlin, och romanerna av italienskan Natalia Ginzburg, de självbiografiska böckerna av danska Tove Ditlevsen? En kan hoppas på en nyupptäckt Angela Carter också – Englands kanske mest underskattade författare.

 

För att inte tala om Agota Kristof, vars projekt som inleds med Den stora skrivboken banat väg för flera nyutgåvor och –översättningar. Det har nu lett till att även dikterna översatts till svenska av Kennet Klemets, och det är bra på alla sätt och vis. Det är bra för att Kristofs dikter är en sensation i sig, och det är också bra för att de passar ypperligt i en svensk kontext, genom att vara så där mollstämda och vemodiga som vi vill ha den svenska poesin.

 


Här är det på något sätt alltid höst, och den som vill kan förstås jämföra med kända svenska deppisar som vi får med modersmjöken, som Boye och Stagnelius – för att inte tala om Vilhelm Ekelund, som på tal om underskattning nog är den mest underskattade svenske författaren under 1900-talet (tips till den svenska kanongruppen: om inte Ekelund är med tänker jag kasta ett askfat på er!). Kristofs ord: ”från och med nu ska det alltid vara höst”. En tonårig Boye skrev: ”Du bleka, höga höst, du är mig kär!” Och Stagnelius: ”inga frukter mogna i min höst”.

 

Spikar är en förträfflig bok, med en förträfflig titel (dikter som spikar fast sina idéer, till exempel). Det finns också något kongenialt i att hon på omslaget läser en deckare av en författare med snarlikt namn (Agatha Christie) och att en kritiker vars förnamn är snarlikt hennes efternamn har skrivit förordet – Kristoffer Leandoer har som väntat skrivit ett fint förord, där jag bara vill anmärka på den lilla detaljen att Vladimir Nabokov inte alls lärde sig engelska som vuxen. Han var så kunnig i engelska som barn att han i memoarboken Tala, minne hävdade att det var det första språk han kunde läsa på. Men det är annars gott om träffsäkerhet i Leandoers genomgång av Kristof som poet, där han använder exilens villkor som utgångspunkt för en genomlysning av hur hon skriver dikterna.


Så består första avdelningen av ”Ungerska dikter”, och den andra av ”Franska dikter”. Den första avdelningen är avsevärt längre. Dikterna tvingades hon återskapa från minnet efter den hastiga landsflykten från det ockuperade Ungern 1956 (detta skriver hon med återhållsam vrede om i Analfabeten). Poesin blev det hon sysselsatte sig med både i början och i slutet av sin bana som författare, något som stärker min tes att poesin är vårt modersmål, så även för den poet som likt Kristof byter språk, i hennes fall från ungerska till franska. Om poesin är vårt modersmål kan det förklara varför så många romanförfattare är misslyckade poeter.

 

Kristof skriver utifrån den besvikelsen, där hon laddar negationerna med ny mening, där de trista erfarenheterna ges en betydelse som inte ger upp eller erkänner nederlag. I en av dikterna råder mardrömmens logik, med skräckinjagande vita träd som återkommer för att oroa diktjaget:

 

Titta jag vänder min kropp

slå mig där de

mörka mörka ögonen är

slå mig jag vet inte minns inte och skuggorna

lyfter sina händer bleka av sorg mot mig

 

Vem hade dessa två svarta ögon

jag minns inte

du har inget ansikte bara vita vita träd

och vita väggar

 

I dikter som denna råder också en egen tolkning av grammatiska regler, där interpunktion lämnas därhän och vådliga överklivningar skapar nya samband, samt den kuriösa dubblering av ord (epizeuxis) för att ge emfas och förstärka skräcken. Där skapar hon och visar följsamhet inför poesins inneboende rytm.

 

Att ställa frågan varför hennes poesi är så ledsen skulle vara missriktat. Av anledningar, lyder det korta svaret. Det handlar om alla uppbrott hon bevittnat, om allt hon lämnat bakom sig. När världen är trasig blir poesin ledsen. Kan den trasiga världen lagas av poesi? Vågar vi söka svar på sådana frågor, så som världen ser ut i dag? Jag vet bara att det för mig personligen inte finns något alternativ. Även en ond värld behöver en motbild, något som försöker bemästra det som gör ont.

 

Kristofs dikter erbjuder hisnande perspektiv, och kanske hade jag nästan önskat att det sutte en varnande lapp på omslaget, typ ”sätt fast säkerhetsbältena, för här blir det åka av!” Hon tecknar själens avgrunder med enkla men bestämt bestående drag i klarsynta konklusioner: ”i stunden var jag rädd / i stunden älskade jag de andras död / och inte min egen / min egen älskade jag senare”.

 

Bra dikter sätter något på spel, exempelvis sin egen utsatthet och sitt eget lidande. Agota Kristof befinner sig i en position där hon inte behöver kokettera med sin smärta. Det här är motsatsen till den självupptagenhet som vidlåder så mycket av det vi möter i det offentliga i dag, alla dessa Wahlgrens & co som fläker ut sitt innersta i alla tänkbara kanaler.

 

Så här kan då dessa känslor se ut, när de förmedlas av Kristofs unikt omhändertagande röst:

 

När han böjde sig fram såg han sitt ansikte,

På den glänsande, röda ytan sitt eget ansikte,

Och ansiktet var djupt som barnets drömmar,

Ofattbart ensamt liksom åren som följde,

Och liksom de första dagarna i livet, fullständigt glömt.

 

Glömska och minne tillhör en av de trådar som knyter ihop dikterna och gör dem enhetliga – en annan är vinden, den som ibland blåser dig ren och ibland bara gör dig kylslagen. Genom dikterna löper också den rastlöshet som vi förstås kan känna igen i de stämningar Ekelund beseglade i sin diktning och aforistik, en rastlöshet som – på tal om vind – kan få en att tänka på Rimbaud, han som enligt vännen Verlaine hade ”vind i skosulorna”. Den som lever i exil är nog mer än bekant med den vinden. Andra återkommande bilder är vingar, tillhörande ett visst slags människor – de som lever i vinden kan behöva sådana hjälpmedel. Då kan också rastlösheten gestaltas utan att du behöver vara kvar i dess epicentrum.

 

Idealet för den som vill skriva poesi kanske är denna bok: att vänta in dikterna och återskapa dem ur minnet, alla dessa förlorade ansatser du ägnade dig åt när du försökte vara poet. På den så kallade ålderns höst är det dags att skörda, och Kristofs skörd är fenomenal. Hon har sållat, organiserat, reviderat, renodlat. Det som kvarstår är ett smärre mirakel till litteratur, dikter som omedelbart placerar henne som en av 1900-talets centrala poeter.

 

Hennes metaforer är vilda och otuktade, bångstyriga och oregerliga; hennes besjälningar är vackert kusliga. Och symboliken är ödesmättad. I de bittra kärleksdikterna osar det och pyr om orden. Ja, de vibrerar fortfarande av det sällsamma liv som skriften härbärgerar, det liv som ofta men inte alltid är intensivare än det liv som vi lever utanför böckerna. Eller så här: livet, det är väl bra och så – men allvarligt, har du testat litteraturen? I synnerhet när litteraturen är så här bra. Livet kan bara bli det näst bästa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.