L’amour – La mort #13, #14 [Babo Bildt]

 

L’amour – La mort är Jonathan Brotts skötebarn, ett påkostat fanzine som med sina två senaste nummer tar ut svängarna mer än förväntat. Det trettonde numret imiterar diplomatpassets form och är ett temanummer om resor (”Resenärer” lyder titeln), och det fjortonde numret är ägnat Carl Bildt. Fast strikt talat är det frågan om sajten ”Babos kvällsmagasin” som om jag förstår det rätt upprätthålls av Ali Alonzo och Albin Duvkär, med det uttalade mottot ”Vi är som L’amour-La Mort fast ocoola (och gratis!!!)”.

 

Jag avskyr att resa, åtminstone med flyg. Det må låta hycklande, men av anledningar har jag behövt flyga ett par gånger de senaste åren, och jag har inte kunnat boka biljetter utan att må fysiskt dåligt. Därför är det med viss tvekan jag läser det vackra lilla numret med resetema, för att upptäcka hur jag ofrivilligt dras in i Essy Klingbergs kloka text om borttappade resväskor på flygplatser, och några intelligenta iakttagelser från vip-loungen där maten gör ont i munnen (”Rika vill gärna legitimera frosseri genom smärta”) och kaffet är gratis medan det kostar 79 spänn för de utanför (”Det är billigt att vara rik”).

 

I numret förekommer olika destinationer. Johan Attfors försöker skriva ett gonzoreportage om ett fiskemuseum i Å utanför Lofoten (det visar sig vara stängt). Emilia Hasselquist Langefors skriver snygga smärtdikter från Budapest. Jorunn Lavonius och Lejla Cato reser till Gumbostrand i sökandet efter Kalevala-hjälten Lemminkäinens tempel, i en text som liknar en Borgesnovell med mystiska figurer som heter V och X. Alice Stenberg söker efter den sapfiska kärleken i Malmö, och lyckas levandegöra den lesbiska viben i en text som är rastlös, ryckig, irrationell – med andra ord, helt underbar.

 

Med sitt behändiga format är väl det här numret ypperligt för nästa resa (i mitt fall blir det tåg i fortsättningen), där det gärna får slinka ned i någon kavajficka. Svårare format på Babo kvällsmagasins nummer om Carl Bildt, med omslaget som oljemålar fototillfället när Bildt åt en varm korv och fick vit sås på underläppen (säg en politiker som mer liknar en seriefigur). Ett temanummer om Bildt är förstås en fantastisk idé på pappret, och det blir det allra oftast också i pappret.

 

På tal om olja snackas det en del om Lundin Oil och girighet i ett nummer som spretar åt olika håll, med en del ren satir och en del smutsiga fantasier, som Svante Erlandssons text som siktar in sig på Carl Philip (stackaren – räckte det inte med Mattias Alkbergs ”Skända flaggan”?). Alonzo själv bidrar med en ganska vass dikt: ”någon säger att vi borde / legalisera humor / eller avkriminalisera åtminstone”.

 

Allt är kanske inte lika vasst, och det kanske måste vara så. Ett problem med en sådan som Bildt är väl att det går att säga vad som helst om honom, eftersom han så frikostigt bjussat på citat och knasigheter:  den där råttkavajen! den där ”Fyra bugg”-slakten! elevrådslooken som han anammade som tonåring och bevarat i alla tider! alla – ugh! – flygresor och stoltheten i att åka på ”viktiga möten” och ”mycket viktiga möten” med ”viktiga personer” och ”mycket viktiga personer”! paniken i hans blick när Friggebo önskar att de ska sjunga ”We shall overcome”!

 

Blir man klok på Bildt av att läsa det här numret? Nä, det blir man väl inte. Vad det nu finns för värde i att vara klok.