Med mina hundögon, Hilda Hilst, översättning Wera von Essen, Faethon

 

Hur hänger matematik och poesi ihop? Brasilianska författaren Hilda Hilst föreslår olika samband i sin besynnerliga bok, i gränslandet mellan kortroman och långessä, Med mina hundögon från 1986. Det starkaste sambandet finns i relationen till Gud.

 

”Gud?” Så demonstrativt inleds Hilsts berättelse om 48-årige matematikprofessorn Amós Kéres, som genomgår en livskris av det dramatiska slaget. Vad är då Gud? ”En yta av is förankrad i skratt”, lyder romanens logik. Det finns ett allt mindre återhållet skratt i Hilsts text, som kan sägas infria det inslag av jouissance (överskriden njutning) som Hélène Cixous anfört i sina läsningar av Clarice Lispector – eller enbart ”Clarice”, som Cixous med en medveten kaxighet förespråkar som författarnamn.

 

Matematikern är också poet, och insprängt i den vindlande och ibland svindlande texten finns diktliknande partier. Annars är vi instängda i hans hjärna, som sorterar kaos och ordning i väl avvägda doser. Matematiken blir här det som får representera den gudomliga ordningen, och det är ingen oäven tanke (även om jag anar att många av mina gymnasieelever skulle resa invändningar mot den definitionen).

 

Hilsts förslag blir att ta sig an livsproblemen med hundens blick, därav titeln. Väck med regler, dogmer och teorem, till förmån för ett mer instinktivt förhållnings- och angreppssätt. Hilst låter sin mattelärare kasta sig mellan olika ämnen, i assocationsbanor som blir allt mer slumpartade och kaosiga. Han växlar mellan det profana och det religiösa. I sitt korta efterord menar von Essen att här ”fullbordas hennes dragning mot en erotisk, obscen och blasfemisk poetik. […] Det högsta blandas med det lägsta, tillstånd vars samexistens kanske bara konsten kan härbärgera.”

 

Det är skrivet i en stil som flänger runt och rör upp motstridiga känslor, och som uppmuntrar just den typ av överskridande som von Essen noterar. Stream of conscisousness i James Joyce anda kan ge en aning om hur det är att läsa Hilst. Vad resultatet blir kan så formuleras i begreppsparen ”en oväntad klarhet” och att bli ”invaderad av obegriplig mening”. Dessa slutsatser kan tillämpas både på matematiken och poesin.

 

Syntaxen och de rigida språkreglerna mjukas upp av Hilsts följsamma stilkonst, som får språket att dansa i oförutsägbara riktningar och mönster. Det är en excentrisk bok. På ytan skildras den välordnade universitetsprofessorn Amós Kéres, med ett inre som dikteras av oanständiga begär och farliga tankar. Närheten till galenskapen är alltid påtaglig i denna roman som är skriven tvärsemot reguljär igenkänning, och mer i lojalitet med en alienation som gör världen främmande och oigenkännlig.

 

En ytterligare likhet mellan poesin och matematiken är, som jag förstår det, att båda flörtar med det sublima. I det arbetet ligger en annan av romanens sanningskorn, det som kallas ”[e]n skönhet utan evidens.” Existensens djupaste sanningar når oss enbart i fragment, eller för att tala matematiska: i fraktioner. Så uppfattar jag den språkupplösning Hilst demonstrerar, att det rör sig om ett möte mellan det absurda och det äkta, och att de måste tillåtas samverka i en människa för att hon ska kallas komplett.

 

Hilda Hilst (1930-2004) har aldrig tidigare översatts till svenska. En försummelse som nu har åtgärdats tack vare Wera von Essen. Många som har undrat vart hennes författarskap skulle ta vägen får svar senare i januari när uppföljaren till den begåvade debuten, En debutants dagbok, utkommer: En emigrants dagbok. Under tiden har hon vässat sina förmågor med översättningar av bland annat Clarice Lispectors brev. Och så den här författaren, som delar nationalitet och en del av temperamentet med den älskvärda Clarice.