Sidor

6 jan. 2024

Det är så här det känns när det är på riktigt, Ann-Sofi Carlsson, Scriptum

 

Omslaget till Ann-Sofi Carlssons femte bok visar nio objekt, och det ska bli påtagligt att de representerar varsin novell i samlingen Det är så här det känns när det är på riktigt, utgiven på Vasaförlaget Scriptum. Det är en välfunnen titel, som ringar in den balansgång som tecknas mellan det fantasifulla och det realistiska. Ofta rör sig karaktärerna i drömtillstånd, osäkra på verkligheten omkring dem. Det handlar om sjukdom och död.

 

Med undantag för den inledande novellen, som i tretton korta minibiografier skildrar olika händelser som i någon mån vidrör yoga, finns det en tydlig huvudperson i novellerna. I yoganovellerna finns embryon till de kommande novellerna, till exempel en ung massmördare, och en läkare som är oförmögen att hjälpa en ångestig kvinna. Dessa oförmögna människor är ett huvudspår i samlingen.   

 


Där finns den deprimerade prästen, den ensamma kvinnan ute på en holme, flickan med teorin att gå så få steg som möjligt under dagen, kvinnan vars otrogne man är i Paris med sin älskarinna, den skygga studenten som successivt förälskar sig, kvinnan som vaknar med ett otäckt sår på armen och en försvunnen man, mamman som blir medvetslös under ett väckelsemöte, samt den lilla pojken som vistas i ett klätterträd och drömmer om att bygga en rymdraket för att kunna hälsa på sin pappa som enligt pojkens logik är astronaut på en rymdstation.

 

Carlssons huvudärende är att uppehålla sig vid den bristfälliga kommunikationen och om farorna med en samvaro som blir opersonlig, rutinmässig och effektiviserad. Hennes människor drabbas av våld av olika slag, ett våld som också kan manifestera sig i våldsamma insikter. Olyckor sker plötsligt och kan lämna oförklarliga luckor i minnet. Feberdelirium framkallar också obehaglig uppluckring av vad som sker och vad som inbillas. Finkänsligt skildrar Carlsson världar som spricker sönder, och hur det nödvändiga och oundvikliga tar sig in genom dessa sprickor.  

 

I novellen om flickan med teorin om stegen skapas en oroande stämning av att hennes unga ålder betonas så flitigt, och vi aldrig får veta hur otillbörliga berättarens avsikter är – om hen är pedofil eller bara nyfiken på ett nytt sätt att förhålla sig till verkligheten. Där finns något oskyddat i hur hon betonar att man inte ska prata för mycket:

 

   – Men att prata, sa jag, är att närma sig varandra.

   – Det är det som är problemet, sa hon. Det gör att kaoset breder ut sig.

 

Och dessa noveller kretsar kring detta kaos, och olika individers oftast gagnlösa försök att hålla det inom kontroll. Att författaren är lektor i matematik är en del av förklaringen till att novellerna ger ett kalkylerat intryck. Men de fungerar ändå, tack vare att kaoset släpps in i de rigida mönstren. Långsamt inskärps brister i protagonisternas världsbild, och där finns en diskrepans mellan vad som förefaller ha skett och vad som på riktigt har skett. Kort sagt: här finns en hel del överraskningar för en läsare som inte gjort sig bekant med begreppet den opålitlige berättaren!

 

Det är en bok som slutar någorlunda idylliskt, med pojken som bygger ett rymdskepp och pantar sin mammas bröllopsring för att bekosta rymddräkten som han köper i en leksaksaffär. Det är gulligt, men också lite skrämmande, men novellen avviker en smula genom att låta mamman vara så förstående, att hon till skillnad från andra karaktärer faktiskt förstår sig på en annan människa, sin son. Vi får inte veta var pappan är – kanske det är så enkelt som i Nick Caves sång ”Man on the Moon”: ”My daddy was an astronaut / That’s what I was often taught / My daddy went away too soon / Now he’s living on the moon” (pappan dog när Cave var 21).

 

Religion är ett annat tema, som inte bara finns i novellen om väckelsemötet eller hos den deprimerade prästen. I en novell hävdas felaktigt: ”Det står ingenstans i Bibeln om den globala uppvärmningen”, för då har man missat det starka partiet i Jesaja 14: ”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet.”

 

Men det är en randanmärkning. Det här är faktiskt en mycket välskriven novellsamling, där stämningen rör sig beräknande mellan det sanna och det påhittade. Ibland rentav i riktning mot det postapokalyptiska. Men alltid ges läsaren en förtröstan, att här har vi en författare fullt medveten om vad hon gör och vilken effekt hon vill uppnå. Världen må vara osäker och grym, men det finns en trygghet att erhålla i en författare som inte släpper läsarens hand när hon tar oss till avigsidorna och avgrunderna.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.