Sulamits bekännelser, Marie Tonkin, Lejd

 

Varifrån kommer den sällsamt övertygande rösten i Marie Tonkins poesi? Det enkla svaret är förstås inifrån, men det räcker inte: här talar i någon bemärkelse också en yttre röst, som skulle kunna kallas ett slags bemäktigande. Det som sker är att de två rösterna möts utan att krocka, och så utspelar sig också hennes dikter i dubbla landskap: dels utifrån en antik världsbild där mytologiska skepnader agerar och dels utifrån en akut samtid där flyktingar rör sig över landsgränserna. Kort sagt, en oerhört spännande poesi väntar för den som fortfarande inte har upptäckt denna doldis, som har gett ut en handfull samlingar under de senare åren.

 

Flera av dem har getts ut på mikroförlagen Black Island Books och Pamphilus, men nu har Tonkin äntligen plockats upp av det något större Lejd. Jag säger äntligen eftersom det är på tiden att fler får upp ögonen för en poet som skriver lika andligt hänförande dikter som Karin Boye. Sulamits bekännelser heter hennes splitternya bok, och i en fin notapparat redogörs för den antika bakgrunden, med kopplingar till Bibeln och den fornegyptiska mytologin – omslagets Horus-öga är förstås en given ledtråd.

 

Dikterna kretsar i hög grad kring kärleken, utifrån det dubbla perspektivet på forntid och nutid. En resenär som färdas både i geografin och i tiden, och upplever kärleken utifrån dess allomfattande bortsvepande kraft. Tilltalet är hela tiden inkluderande, men inte på det inställsamma sättet. Tonkin är en poet som vet hur viktigt det är med gåtfullhet och mystik, och hur den ska vårdas. Hon skriver varsamt men bestämt, och dikterna blir aldrig utstuderat tillrättalagda.

 

Den bok av Tonkin som Sulamits bekännelser allra mest anspelar på är den besynnerliga medeltidspastischen Korsfararen från 2021. I sin nya bok har hon renodlat sitt bildspråk, vässat sina redskap till det yttersta. Det är en anmärkningsvärd utveckling: om jag tyckte att hon tidigare var ett ovanligt inslag, börjar hon mer och mer framstå som ett ovärderligt inslag – en lysande poet, med ett unikt anslag och en intensiv tilltro till de poetiska verkningsmedlen. Hon gör det omöjliga möjligt med denna expansiva men enhetliga diktsamling.

 

Rösten är uppfordrande och förtroendeingivande. Som resultat blir dikterna andlöst bra, och jag lovar: jag har sällan läst en svensk diktsamling med den här typen av nästan uråldriga andakt, som om varje stavelse hör evigheten till, som att det skrivna är så mättat av innehåll att dikterna blir fyllda av en poetisk rikedom. För det är en på många sätt rik bok, en bok att inte läsa och förpassa till en vrå av vördnad eller artigt beröm, utan mer en bok att återkomma till och läsa vidare, upptäcka vidare samband mellan de två världar som Tonkin väver ihop.

 

För det är en storartad bok som vågar utmana en läsares fördomar. En bok som tar risker, som vågar närma sig det som nästan blir löjeväckande i sina anspråk. Här finns en upptakt till en poetisk metod, som kunde heta ”att söka sig mot något större”: ”Var går vår historia in i oss / så att vi förlorar ur sikte dem vi var?” Kort sagt lyckas Tonkin behålla siktet på sig själv när hon kastar loss och ger sig helt hän åt ett förflutet. Det finns tyngd, men också lätthet, med ett diktjag som oavbrutet forskar och gräver sig inåt mot det egna, men låter det egna speglas mot historien, och vågar möta en annan(s) erfarenhet.

 

I den världen finns mörka änglar och solgudar, drömtrådar och ibisar som doppar ”vingpennorna i ett vatten / renare än Kants metafysik.” Tonkins bildvärld är lika hejdlöst konsekvent i sin dragning mot gotiken som Christine Falkenlands tidiga diktsamlingar. Det här är dikter som saknar byggnadsställningar: de erövrar sin stadga utan sådana hjälpmedel. Samtidigt blir dikterna inte belamrade eller överlastade. Det sker bland annat därför att Tonkin är så skicklig på att växla mellan det högstämda och det jordbundna: ”Min panna är av koppar, / men mitt hjärta / är mjukt som en kokt rova.” Det är rader som kunde ha skrivits av Heliga Birgitta.

 

Svenska poeter har, med några få undantag (Boye, Birgitta Trotzig, Maria Küchen), utnyttjat religionen; kärleken till religionen har för svenska poeter varit en enfilig affär, där de har plundrat den på bildspråk och motiv. Att helt ge sig hän kräver en uppoffring. I Tonkins dikter är det nära till det sublima, det vill säga föreningen mellan det granna och det otäcka, och kanske tron på en Gud är det enda som återstår av det sublima i vår värld, söndersprängd av teknologins landvinningar. Så uppfattar jag Tonkins ärlighet som ett alternativ till den iskyla som lamslår oss med alla sina framsteg:

 

Med mitt mörker rör jag vid dig.

Jag vet att du älskar mig

för min svarta nackes skull,

höjd som en pelare över Luxortemplet.

 

[…]

 

Kanske svek vi varandra,

men jag bevarade min mörkerskrift.

Ser du mig dansa förbi raden av sfinxer

med ett halsband av rasslande skarabéer –

 

Tonkins bild av kärlek är att dess ledord är närvaro – och den närvaron kan sträcka sig utöver fysikens lagar, som åstadkoms genom att skapa glipor i tiden. Här finns då en stark andlig närvaro, i dikter som tar ansvar och visar förtröstan. Och det kan behöva tilläggas: att tro betyder långt ifrån trygghet eller tröst eller lugn. Nä, tvärtom är det, tro mig, en livsfarlig syssla, som sätter igång sådana oerhörda krafter, och får dig att upptäcka din litenhet inför det som är större än allt. Att tro? Det är att omvandla dig till en enda droppe i ett stort hav, men det är ändå ett bättre val än att vara en hink vatten utanför detta hav.

 

Ett av de namn som diktjaget tar i anspråk är Maat-kare, som enligt fotnoten var ett alias för Hatshepsut, en av Egyptens kvinnliga faroer. Ordet betyder ”harmoni, balans”, och det är något som verkligen uttrycks i Tonkins dikter, som rör sig mellan det lekfulla och det allvarsamma, i en mix mellan det högtidliga och det vardagliga som återigen får mig att tänka på Boye:

 

I april tar natten fram sin stora Faber 2 och skriver

med regn på taket om allas hemliga liv, som reser

längs samma räls, med ryggen mot oss.

 

Dagarna går i otakt med kosmos

och stjärnbilderna

vinglar till, i dans på en sen fest.

 

Det ofullbordade väcker mig

på småtimmarna, som en oinbjuden dröm.

Galen är bara ett annat ord för hängiven i dag

 

och ibland anar jag, klarvaken,

din verkliga substans, utrullad

ur oräkneliga bindlar mörk materia.

 

I dikterna byggs förbindelser mellan olika led, där Tonkin i en av de starkt politiska nutidsdikterna låter ”poesi” och ”hemland” bli lexikala tvillingar. Men förbindelser innebär också att utrymme upprätthålls åt förflyttningar, och dikterna befinner sig ofta i denna dubbla position, både i rörelse och i fixerat tillstånd. Ibland tar Tonkin hjälp av rolldikten, den som Kjell Espmark på ålderns höst besökt med sådan framgång. I en dikt är det en galjonsfigurs röst som bryter sig loss: ”Jag var en djärv gest sträckt mot framtiden.”

 

Så blir det en upplevelse att möta denna gest från forntiden och inte minst att ta del av ett författarskap medan det pågår, där jag vill utbrista som mamman gör i Andrev Waldens roman Jävla karlar när hon i bilradion hör en viss poplåt: ”Det är inte klokt att en låt kan vara så bra”. Så vill jag också säga: Det är inte klokt att dikter kan vara så här bra!