Glaskupan, Sylvia Plath, översättning Christina Liljencrantz, Bonniers

 

Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren jag läste Sylvia Plaths Glaskupan, och jag visste inte vad jag skulle göra med den. Nä, jag lovar, ska inte skriva en dålig pastisch på Sylvia Plaths enda roman, som utkom för 60 år sedan, och som jag mycket riktigt läste en sommar när jag var ung, dum och olycklig. Nu har jag läst om den inför en bokcirkel, när jag är lite mindre ung men fortfarande dum och olycklig.

 

För vissa saker förändras bara inte! Och på grund av anledningar var det här en roman som fick mig att må dåligt då, och det blir förstås inte bättre nu. När blir det bättre? Aldrig, för det blir bara annorlunda. Är det farligt att läsa viss litteratur? Ja, jag är övertygad om det: så farligt att det kan vara skillnad på liv och död, och jag vet bara att hur olycklig jag än har varit och är gör det mindre ont att veta att det finns böcker som Glaskupan.

 

Eller The Bell Jar, som den hette 14 januari 1963 när den publicerades i England, under pseudonymen Victoria Lucas. Den möttes med nästan uteslutande lovord, men mindre än en månad senare hade Plath tagit sitt eget liv. Det skulle dröja åtta år innan den publicerades i hemlandet USA, eftersom den var så oförskräckt självbiografisk och gick hårt åt släktingar som mamman Aurelia Plath ville fortsätta ha goda relationer med.

 

De senaste åren har jag varit upptagen med andra aspekter av Plath: två understreckare om Heather Clarks briljanta biografi Red Comet och Elin Cullhed och annan exofiktion, samt tre förord som är relaterade till Plaths författarskap. I skolan läser vi regelbundet Ariel, och jobbar med den fyra veckor i taget. Jag har kort sagt inte haft tid att ägna mig åt romanen Glaskupan. Nu åtgärdade jag det, i Christina Liljencrantz habila men på lite väl många håll daterade översättning från 1974, i en pocket som kom så sent som förra året. Det vore på tiden med en nyöversättning, så slipper kanske också förlaget den fula brasklappen som varnar för ”ord och formuleringar som är eller kan vara stötande för dagens läsare.”

 

En vanlig fråga när jag berättar att jag ser om en gammal film är: ”håller den?” Här kan jag svara med hundraprocentig ärlighet att Glaskupan inte bara håller. Jag ser den som en lika nödvändig beståndsdel i hennes författarskap som dikterna. Den är ett mästerverk, en av få romaner från 1900-talet som kommer att läsas också när alla glädjedödande gnällspikar som klagar på den är döda och bortglömda, och bland annat därför behövs en nyöversättning. Det är omöjligt att läsa den som ett historiskt dokument, där vi lite avmätt kan konstatera att ”jo men nog fattar man att det här har varit en betydelsefull bok för många, men …” Nä, den är levande, och likt allt levande är den därmed obekväm och jobbig och konfrontativ. Men också, på sitt skeva och besynnerliga (Plath väljer ordet ”queer” i den berömda inledningsformuleringen) sätt helt underbar.

 

Jag tror inte att jag tidigare har visat den tillbörlig uppskattning för att den är så rolig. Det kan sägas två saker om denna humor: dels att den är ibland opassande rå, och dels att den lyckas bevara sinnesnärvaron även i akuta situationer. Som när romanens Esther har sex för första gången och nästan förblöder. Trots det skapas en absurd situation där vännen Joan inte tror henne förrän Esther tar av sig skon för att låta blodet därifrån rinna ned på golvet. Det är en roman som låter kiss, bajs, blod och spyor ta plats på ett sätt som inte kan överskattas, eftersom vi som läser nu är så tillvanda med kroppsvätskor (speciellt om vi läst Otttessa Moshfegh, en av få samtida amerikanska författare som är värd att knyta Plaths skosnören).

 

En situation som, likt romanens flesta händelser, har täckning i Sylvia Plaths biografi. Samtidigt som hon i hög grad har skrivit en konstnärligt utformad roman. Det vore kanske för mycket sagt att påstå att Plath uppfann autofiktionen, men något anmärkningsvärt åstadkommer hon med sitt skrivande, som givetvis inte var en blixt från en klar himmel: Glaskupan hör till hennes sena produktion och hon hade skrivit drygt hundra noveller (varav endast tjugo publicerades postumt i Ted Hughes urval).

 

Döden finns med som övergripande tema, som en svart underström, från första meningens allusion till paret Rosenberg, som samma sommar som romanen inleds (1953) väntar på att bli avrättade för spionage, till Esthers självmordsförsök och romanens avslutande begravning. Ändå vinner livet, manifesterat i den korta upplysningen att den vuxna Esther leker med sin dotter. Och livet regerar också i den bejakande refrängen som två gånger markerar sin rytm: ”Jag är Jag är Jag är”. Det här gör det till en vital, livfull och energifull roman.

 

Och kanske Glaskupan ska läsas nu mindre som ett självmordsbrev och för dess ingående skildring av psykiatrin så som den utfördes på 50-talet (elchocker och lobotomi) och mer för att den är ett så tydligt formulerat manifest för överlevnad. Sinnesnärvaron finns med henne ända in i elchockbehandlingen: ”hon la någonting på min tunga och i panik bet jag ihop, och mörkret suddade ut mig som krita på svarta tavlan.” Esther är aspirerande författare och gör en poäng en gång av att namnet på hennes protagonist ska innehålla sex bokstäver likt hennes eget namn – och ett annat namn på sex bokstäver är förstås Sylvia.

 

Det bejakande finns även i den feminism som Plath förespråkar, en feminism som tveklöst vill ge kvinnan lika mycket agens som mannen. Hon låter Esther raljera över frasen ”En man är en pil mot framtiden och en kvinna är den plats varifrån pilen skjuts iväg”. Hon kan också i förbifarten leverera en pik riktad mot den amerikanske mannen, en typ Plath hade viss erfarenhet av: ”Han hade något som jag aldrig stött på hos någon amerikansk man, nämligen intuition.” Så finns ett replikskifte mellan Esther och hennes kvinnliga läkare, där Esther ifrågasätter hur en kvinna kan vara lesbisk:

 

   ”Vad ser en kvinna hos en kvinna som hon inte kan se hos en man?”

   Doktor Nolan gjorde en paus. Sedan sade hon:

   ”Ömhet.”

 

Och äktenskapet är inget Esther direkt strävar efter, för det är en institution hon genomskådar – och det är klart att också dessa passager innebar en svårsmält kritik för mamman Aurelia, som aldrig försonades med dotterns val av man, den bondske poeten Ted Hughes.

 

Även om översättningen inte är katastrofal är det en annan upplevelse att läsa romanen på svenska, jämfört med att läsa den på engelska, som jag nog valt de flesta gångerna i min tidigare läsning (somligt är svårt att minnas, på den tiden när jag uppfattade det som helt normalt att inom loppet av ett par år läsa en roman fyra-fem gånger). När Esther redan i första kapitlet berömmer sig vara ”wise and cynical as hell” mildras det till ”klok och cynisk som bara den”, och något enstaka annat kraftuttryck som ”what the hell” mildras också till ”vad sjutton”. En översättare borde ha förstått hur starka svordomar är i en amerikansk kontext – romanen utspelar sig i USA – och hur epokgörande det var med dessa svordomar.

 

Så, Plath gick i bräschen, även genom att så osentimentalt och ingående – nästan kliniskt – skildra ett självmordsförsök som nästan är identiskt med det hon själv genomförde vid samma tidsperiod. Men det är också en konsekvent utförd realistisk roman, som visas i enstaka scener, som när Esthers mamma – som givetvis är ett porträtt av Plaths mamma – hämtar henne med en bil och när den truliga Esther ska lämna stängs inte bildörren ordentligt, så hon får dra till den en gång till. Det är en situation som det är lätt att känna igen sig i: det snöpliga nederlaget när du vill markera något genom att smälla igen en dörr eller dylikt.

 

Det är bland annat i dessa igenkännbara ställen som Plaths storhet som författare blir märkbar. Men det är något mer än ren beundran: jag har läst Plath under större delen av mitt vuxna liv, och det är ingen överdrift att hävda att jag inte skulle skriva som jag gör utan den läsningen. Hon är det slags författare som frigör något i den som läser henne. Och nej tack, jag tycker inte att jag idoliserar henne, och skulle nog ha lämnat rummet om en potentiell tidsmaskin kunde teleportera mig till 1963. Hon hade 166 i IQ, och skulle förmodligen ha skrämt livet ur mig, men det är väl i och för sig lite därför jag fortsätter läsa henne, för att hon är så oregerligt våldsam och farlig. Men helst på avstånd.  

 

Titeln Glaskupan är en passande metafor för Esthers psykiska tillstånd, även om det har en något annorlunda klang på engelskan, med klock-liknelsen, som var en viktig beståndsdel när hon kom på den. Själva begreppet lånade hon också från Henry James magnifika novell ”The Beast in the Jungle”. Det är ett ytterligare tecken på hur medvetet hon arbetade för att skapa denna roman, som mindre är författarskapets slutpunkt (som bekant hade hon ju manuskriptet till Ariel liggande på skrivbordet, färdigt för eftervärlden att läsa och häpna över, och stundtals – faktiskt – idolisera) än en av de starka komponenterna i ett nästan ofattbart starkt författarskap.