L’Amour – La Mort #12; Provins Nr. 3/2023; Balder Nr 3 2023

 

Nepotism. Pengar. Samband. Det är de tre teman som binder samman tre nya nummer av några av vårt lands vitalaste kulturtidskrifter, L’Amour – La Mort, Provins och Balder. Det finns – som alltid – samband mellan innehållet. Till exempel pengar. Allt handlar om pengar. Måste allt handla om pengar? Tydligen. Vi har hamnat i en dum värld.

 

L’Amour – La Mort är den besvärliga titeln på Jonathan Brotts fanzine, vars senaste nummer (#12 i ordningen) ringar in nepotismen. Kanske det blir det sista numret: förordets rubrik ”Den sista spiken” hamrar (onödigt?) ominöst. Tom Kihlborgs omslagsteckningar fångar de medverkande med nonchalant precision. Möjligen är det lite oklart varför Stig Larsson är med i ett nummer om nepotism, men Brotts intervju med honom och Jonatan Unge fångar ändå två enfants terrible. Kanske inte mitt i steget, men inte heller i bekvämt tillbakalutad position.

 

Larsson säger som väntat flera tänkvärda saker, som att gästerna i Babel ger ett nervöst och stelt intryck, medan Cyklopernas land har mer naturliga gäster, om än det är flamsigt. Något måste Babel göra fel, när jag – som rimligen borde vara målgruppen – nästan aldrig tittar på det, medan jag ivrigt längtar efter varje nytt avsnitt av Cyklopernas land. En av de flamsiga (men skarpa) gästerna där är förstås den allestädes närvarande Elis Monteverde Burrau, svensk litteraturs James Brown, som i det här numret yppar ett missriktat hat mot Nils Ferlin. Inte klädsamt.  

 

Ett problem med Brotts tidskrift är att den är så svår att hitta. Biblioteken, vad håller ni på med? Lättare är det att hitta den proffsiga Provins, som satsar på pengar som tema den här gången (Nr. 3/2023). Borde inte alla nummer handla om pengar? Eller inga? Poeten Jonas Gren har nya dikter här, och likaså Kristoffer Appelvik Lax, som utkommer med ny bok nästa år. Sympatiskt nog har Provins upplåtit utrymme åt ”Numrets debutant”. Många frågar mig vart de ska skicka sina opublicerade texter, men jag önskar att dessa många aspirerande författare själva hade drivkraften att leta upp till exempel Provins eller förlag som ger ut debutanter (tips: om du skriver deckare, skicka inte ditt manus till Ellerströms).

 

Lyra Ekström Lindbäck har skrivit en lång essä som tigger efter uppmärksamhet: ”Ingen kommer att recensera den här texten: på sin höjd omnämns den med en mening i en blogg någonstans.” Jag känner mig, som ofta när Ekström Lindbäck skriver, träffad. Men hon har helt fel i att Provins är ”en smal  tidskrift”. Återigen: har hon sett hur vältummade Provins exemplar är på biblioteken? Även om hon anstränger sig för att medvetet skriva dåligt (något Stig Larsson var tidigt ute med på 90-talet) har hon flera poänger med sin essä, även om hälften hade varit nog.

 

Balder (Nr 3 2023) ägnar naturen stort utrymme. Det finns ett samband till Provinsnumret. Trodde jag, som har svårt att skilja på Jonasarna Gren och Brun. Här Brun. Hade hälften varit nog? Nja, jag finner stort nöje i somliga strofer:

 

finns det något

    som är ljus i mig

          så fick jag det

              av dig

 

En sak som är bra med Balder är att de har recensioner som inte liknar något annat: här gör Pia Mariana Raattamaa Visén en läsning av Jannete Hentatis debutroman Älven i mig, och det blir något helt annat än de pliktskyldigt artiga debutantrecensioner som dagspressen rutinmässigt inför. När Helena Gillinger skriver dagbok om att vara lärarvikarie serveras vi ännu ett bevis på pengarnas hegemoni, när eleverna vid författarbesök bara är intresserade av att veta hur mycket författarna tjänar på sina böcker. Fråga Lyra Ekström Lindbäck: inte mycket alls.

 

Ännu mer pengar blir det när Åsa Magnusson skriver om Andreas Cervenkas Girig-Sverige och hur politikerna gett bankerna gynnsammast möjliga läge. En välkommen presentation av våtmarkerna är också värd att uppsöka för den som hittat till biblioteket eller Pressbyrån. Förutsatt att du har pengar då.