Gästen, Emma Cline, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur

 

Det är mycket sol och värme i Emma Clines andra roman. Efter den uppmärksammade debuten med Flickorna, som var bra, har hon gett ut novellsamlingen Daddy, som också var bra, samt kortromanen Harvey, som också var bra. Det är bra böcker, verkligen, men jag har saknat något, som kanske infrias i den nya romanen Gästen. Den har en lysande upptakt, där huvudpersonen simmar i havet, drabbas av strömmarna och får i panik försöka ta sig tillbaka till land. Symboliken är både övertydlig och subtil.

 

Det är sommar på Long Island i New York. Alex, hon som simmade i inledningen, är strax över 20, bor tillsammans med Simon, och jagas på länge oklara grunder av en tidigare man i hennes liv, Dom. På en fest beter sig Alex illa, och styrs bort från den gemenskap hon tagit för given. Hon blir ”gästen”, hon som saknar egna pengar och kontakter och får förlita sig på sin charm för att våldgästa olika sällskap för att få allmosor, mat och husrum.

 

Inte blir det bättre av att mobiltelefonen mer eller mindre kraschade när hon gjorde det olämpliga på festen. Hon är beroende av smärtstillande tabletter som hon oftast knycker på toaletter. Dessutom verkar hon vara drabbad av ett omvänt Midaskomplex, då allt hon tar på förvandlas till skit: ”Saker hon vidrörde började kännas dömda till undergång.” Denna dekadens är påtaglig genom romanen, en slags loj nästan pre-apokalyptisk atmosfär.

 

När Rebecka Kärde skrev i DN om Flickan betonade hon Clines förmåga att aktivera synen, att det mesta som romanen förmedlar sker via ögonen, vid synliggjorda detaljer som fäster sig i minnet (här en baddräkt, matförpackningar, fuktigt hår, ett vattenglas som fylls av solljus, hettan som strålar från en grill, en nagel som rispar en dyr tavla, etc). Sådant kan aldrig bevisas, men det skulle kunna vara att Cline inspirerats av Bret Easton Ellis tidiga romaner, som gjorde sig besatta av en liknande metod, att hela tiden återge vad karaktärerna ser, vad de vill se, och vad de avstår från att se. Hos både Ellis och Cline finns drag av voyeurism hos karaktärerna, en dragning som smittar av sig på läsaren.

 

För den delen kan Clines faiblesse för dekadens jämföras med hur Ottessa Moshfegh skriver, en annan författare som stämplats som depraverad. Liknande stämningar finns på svenskt håll i Hanna Johanssons Antiken, eller det Isabelle Ståhl gör i sin nya roman Eden, genom att skildra en tillvaro bortom det samtiden kallar gott och ont.

 

Alex har bränt många av sina broar, och tillvaron är minst sagt osäker för henne, där hon tar sig fram i ett bedövat rus, till hälften kemikaliskt och till hälften existentiellt. Som romanfigur är hon av det ovanligare snittet: vi förstår inte riktigt varför hon är så rädd för Dom, eller varför hon tvingas vara på flykt från honom. Hon är målmedveten på ett okonventionellt sätt.

 

Samtidigt passar Cline på att bedriva en skoningslös klassanalys, där det är uppenbart vilka som ingår i den krets av rika och bortskämda slynglar som Alex lierar sig med. Det finns alltid någon annan som städar upp de spillror och den röra som de lämnar bakom sig. Under en av romanens många bilfärder passeras ett pågående byggnadsprojekt alldeles intill en motorväg, och Alex undrar ”vem som nu skulle kunna tänka sig att bo precis intill vägen med allt buller.” Sådana iakttagelser är inte till hennes fördel – en mer upplyst politisk läsare kunde ha inflikat att inte alla människor har råd att välja var de ska bo – men det är till Clines fördel att hon trots det lyckas väcka läsarens empati för Alex.  

 

Vi känner starkt för hennes utsatthet när hon iakttar den rika världens ytliga bekräftelsetörst, där ”samtliga var tränade i poserandets språk”. Clines bildspråk är ofta så där träffsäkert utan att ansträngningen bakom görs märkbar. Vid ett tillfälle ser Alex ett flygplan med en reklambanderoll, men det vänds åt fel håll så budskapet blir otydbart: är inte det en kommentar till en liknande scen i Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway, där Clarissa också inte kan tyda ett flygplans reklambudskap innan dess chemtrails går upp i rök? Så kan också den puma Alex ser på en mobilfilm från Los Angeles lika gärna vara den puma som Nick Cave sjunger om i ”Hollywood”, den som har ”a terrible engine of wrath for a heart”: kanske den personifierar faran, ångesten, paniken, rovdriften, alla dessa hotfulla egenskaper som rör sig genom Clines roman.

 

Karaktärernas beteende blir också ett slags kamouflage. Tillhörigheten är villkorad, och de olika formerna av kapital kommenteras utan att det blir docerande. Alex blir också allt skickligare i att leva som en bedragare i en värld där cynism är det enda som står till buds. När Alex träffar en ung tjej råkar hon få syn på några skolfoton från några år tidigare, och blir deprimerad av att möta det oskuldsfulla ”ögonblicket innan hon insåg hur grym världen kunde vara.”

 

Alex har stött på den grymheten, det förstår vi. Gästen lanseras som en thriller, men det är ett element som länge låter sin ankomst dröja. Jag läser den mer som en hyperrealistisk roman som doppar sig i Baudrillards simulacrum-teori likväl som den är en svidande uppgörelse med hur vår tids besatthet av yta har gjort oss helt okänsliga för ansvar och omsorg. Här går Cline längre in i det som är trasigt i oss, och om hennes tidigare böcker har varit genomgående bra tvekar jag inte att kalla den här för bättre.