Systrarna, Jonas Hassen Khemiri, Bonniers

 

När vi först träffar systrarna Mikkola är det Millennie-fest, alltså nyårsafton 1999. De är spektakulära var och en på sitt sätt. Men de skingras också var och en på sitt sätt. De är huvudpersonerna i Jonas Hassen Khemiris nya efterlängtade roman Systrarna. Men huvudpersoner, verkligen? Snarare bildar de ett av romanens många prismor, där vi i första och sista hand följer berättaren Jonas, en svensk framgångsrik författare som åkt till New York för att skriva sin nya drygt 700-sidiga roman.

 

Ja, Jonas Hassen Khemiri har vid det här laget blivit så etablerad att de berömmande recensionerna av senaste romanen fyller innerfliken med idel lovord. Och författarporträttet ledsagas av alla priser och alla nomineringar sedan debuten för 20 år sedan med Ett öga rött. Förväntningarna är gigantiska när han som nu utkommer med något nytt (det är fem år sedan sist).

 

De mytomspunna systrarna behärskar olika saker. Ina spelar basket, och träffar på millenniefesten sin fästman Hector. Evelyn är historieberättare. Anastasia är bra på våld. Tillsammans är de starka, men de slits också isär. Även om romanen på ett ambitiöst vis inleder 2000 och sedan följer en kronologi fram till 2035 är det gott om tillbakablickar, främst till den långhåriga pojken Jonas uppväxt med en stabil mamma och en mindre ordningsam pappa.

 

Fast, vänta nu, låter inte det här bekant? Jo, Khemiri har plundrat sin barndom och uppväxt i tidigare romaner, allt utifrån formeln ”förvandla liv till skriv”, som utgör ett slags credo för boken. Det ska också sägas att formatet inte direkt inbjuder till koncisa redogörelser. Nä, här firar minneskonsten stora och efterhängsna triumfer, och en oroande tanke lämnar mig inte: har Khemiri drabbats av Knausgård-komplexet, det vill säga impulsen att skriva överdjävligt långt till varje pris? Jo, bara en byter ut de långtråkiga fotbollsreferaten mot lika långtråkiga basketditon och den generiska 80-talsindien mot den lika generiska 90-talshiphopen.

 

Det här är en vindlande, omtumlande roman om lögnens maktspel och om tidens förmåga att göra clowner av oss alla, eller hur det nu var Shakespeare formulerade det (eller var det Bob Dylan?). Det tar också tid att ta sig in i skeendet, och systrarna blir ofta undanglidande karaktär, vars dragningskraft på sin omgivning inte helt låter sig förstås. De bär på en förbannelse, att allt de älskar ska gå förlorat – ärligt talat en ganska banal tanke att ha som bärande idé för en roman.

 

Det skojfriska drag Khemiri alltid har investerat i sitt skrivande har gjort sig bättre i de tidigare romanerna. Även här maskerar det dragningen till de mörka stråk som ligger på lut; tungsinnet är lika närvarande som tidigare, och lika påträngande. Stilmässigt borde Khemiri vid det här laget ha rensat ut en viss benägenhet till det tautologiska skrivandet (typ ”anledningar till varför”). De många perspektivbytena kan också orsaka viss förvirring, när övergångarna är mindre välsmorda än vi vant oss vid från den här författaren. Detsamma gäller när de obligatoriska inslagen av magisk realism väl infinner sig, att den vane Khemiri-läsaren förväntar sig något bättre än talande statyer.

 

Visst finns det ett värde i att ta del av skildringarna av pappan, den lite småtragiske gubben med stäckta författardrömmar. Han påminner lite om Gene Hackmans fadersgestalt i Wes Andersons enda lyckade film, The Royal Tenenbaums: en smula galen, en smula självmedveten, och mer än en brödlimpa självupptagen. I romanen finns något av en smärtpunkt när unge Jonas skryter för sin pappa om att han var bäst på statistikkursen på universitet, men säger fel bestämd form på franska, och pappan korrigerar hjärtlöst: ”La statistique, säger han. Inte le statistique.” I några stunder glimtar det till när Khemiri diskuterar hur dessa smärtpunkter kan fungera som konstnärlig drivkraft och att de anknytningsproblem han har som vuxen kan ha sin upprinnelse i pappan. Och en oroande tanke infinner sig: är Khemiri ens intresserad av andra människor?

 

De frågor om identitet som romanen direkt och indirekt ställer har onekligen sitt värde, men risken är att de drunknar i en ordmassa som inte alltid direkt sprakar av uppfinningsrikedom eller av stilistisk skärpa. Därför är jag smått underväldigad av Khemiris nya roman. Kanske det bara är jag som har svårt för romanprojekt av den här sorten – eller kanske är det dags för honom att byta spår och inriktning mer markant. Det finns element av oversharing, och fler än en gång får vi veta om de praktiska omständigheterna i att romanen skrevs i New York, lest we forget.

 

Tidigare har jag varit ett fan av Khemiris sätt att söka nya vägar och nya förutsättningar för det självbiografiska skrivandet, men den här gången känner jag mig mer än något annat övergiven. Vid ett tillfälle raljerar den unge Jonas över de inbilska amerikanska författarporträtten och hur deras aura av framgång tryfferar deras bokomslag. Utan att spekulera i hur medvetet det är vill jag resa en varningsflagga för att Jonas Hassen Khemiri riskerar att själv drabbas av liknande omdömen. Det hade han förstås kommit undan med om han hade skrivit en bättre bok.