Netanyahus, Joshua Cohen, översättning Gabriel Itkes-Sznap, Tranan

 

Även den som tycker att det redan finns för många amerikanska författare som översätts till svenska måste kapitulera inför namnet Joshua Cohen, vars hittills tio böcker inte nått fram till svenska läsare. Förrän nu, med den Pulitzerprisbelönta romanen Netanyahus. Den har översatts av Gabriel Itkes-Sznap.

 

En gång i tiden var Cohen en av litteraturnestorn Harold Blooms anakoreter, och fick då – utöver skvaller om skärseldsdiskussioner med Anthony Burgess, schackpartier med Vladimir Nabokov, nakenbad med Jacques Derrida – höra en historia om en besynnerlig historiker med den iberiska halvöns medeltid som område, som skulle gästspela från januari 1960. Hans namn: Ben-Zion Netanyahu. Som värd: Ruben Blum, historiker och motvilligt anlitad enbart i egenskap av jude.

 

Ett barskt efterord försäkrar att Ruben Blum inte är ett porträtt av Harold Bloom, men detta låter jag vara osagt. Netanyahu ansluter med skitjobbig fru och tre odygdiga skitungar i släptåg, och det är inte att säga för mycket att kaos uppstår. Största smällen får Blums fru ta, och även dottern blir indragen i den förstörelse som uppstår i den netanyahuska familjens spår.

 

Historien berättas av den åldrade Blum, egentligt namn Ruun Yudl Blum, född 1922. Han är mångordig och växlar fritt mellan stenhård seriositet och jovialisk skälmaktighet. Den här typen av intelligent skrivna roman känner vi förstås till främst genom en av Blooms favoriter, Saul Bellow. Det ironiska tilltalet torde få alla John Updike-fans (Victor Malm och kanske någon annan?) att kasta sig över romanen.

 

De lär inte bli besvikna! De pikareska dragen passar ypperligt till den här framställningen. Det blir också en roman om identitet och hemmahörande, när Blum berättar om sina vedermödor (drygt halva romanen är en slags prolog innan besöket från familjen Netanyahu). Det är en roman som kanske är mer rolig än bra, och när den är rolig är den det på ett smått överdrivet sätt. Men ja, jag fattar: det är en skröna, den tjänar på att låta sanning och sannolikhet gå en blodig batalj och låta sanningen få ta emot de hårdaste slagen.

 

Gästen Netanyahu skildras länge som en storartad forskare som revolutionerat sitt fält, men misstanken pyr: är han inte något av en charlatan? Som lök på laxen blir en av de ohängda sönerna i framtiden Israelisk premiärminister, om vi ska lita på verkligheten. Cohen framställer Blum (återigen, likheten med Bloom är, hm, obetydlig) som en timid man som inte på långa vägar är duglig att hantera sin nyckfulla och kravfyllda gäst. Genom berättelsens gång tecknas ett ömsint porträtt av en strävsam professorstyp som utan egen förskyllan hamnar mitt i ett inferno.

 

Som skildring av universitetsvärlden är andra mer skickade att verifiera eventuell sanningshalt (jag menar sannolikhetshalt), men nog stämmer det att det på 60-talet fanns åtskilliga original och särlingar i den världen. Cohen använder opålitligheten som grundförutsättning för sin minst sagt skruvade roman. Han nystar i många trådar, och ibland blir det en besvärligt slingrande intrig innan vi hamnar på någorlunda rätt köl.

 

Det som gör starkast intryck är inte heller porträttet av den ocharmige Netanyahu, hur mycket det än bygger på en sann förlaga. Stilistiskt ligger Cohens ideal åt barockens överdimensionerade håll. Jag har mer behållning av diskussionerna kring lögn och historieberättande, och resonemangen kring minnet och dess konsekvenser.