my name is abilene, Elisabeth Sennitt Clough, Salt

”My first name, Angelene / Prettiest mess you’ve ever seen”. Så inleder PJ Harvey en av sina bästa låtar, ”Angelene”. Det är mycket i Elisabeth Sennitt Cloughs femte och alledeles färska diktsamling my name is abilene som kan få en att tänka på Harvey. Om modern poesi i generell mening utgår från ett diktjag som är identiskt med poeten skapar Sennitt Clough ett listigt alias i ”Abilene”, som fått sitt namn från en annan låt, George Hamilton IV:s countrydänga från tidigt 60-tal om staden Abilene: ”Prettiest town I’ve ever seen”.

 

Vi befinner oss i Fenlands i distriktet Cambridgeshire. Det är dränerade våtmarker nära eller under havsnivån. Det är fukt, mörker, smuts. Där James Joyce i Ulysses kallade havet ”snorgrönt” väljer Sennitt Clough att kalla havet ”spygrönt”, inte mindre effektfullt. Abilene växer upp på denna ogästvänliga plats där ”one day you’re a child / the next you’re carrying one”. Här är gräset alltid grönare någon annanstans: ”how as a child you preferred the box over its shiny contents / because you could fill it with your own imaginings”. Det är en njugg, vindpinad värld, fattig på gunster.

 

Trots att Sennitt Cloughs bok utkom i mitten av juli har den redan fått uppmärksamhet och blivit prisnominerad. Hon har jämförts med den serbiske poeten Vasko Popa, men även med John Clare, som hon också själv nämner i en av dikterna som handlar om olika sätt att bekämpa nostalgi. Clare var den brittiska romantikens enda genuina särling, och kom också från Cambridgeshire, och skrev uteslutande idylliska dikter om landsbygden tills han hamnade på sinnessjukhuset och skrev hjärtskärande om sin ångest.

 

Hjärtskärande är också Sennitt Cloughs narrativa dikt, och speciellt den första avdelningen ”before john”. Uppväxten är brutal för Abilene och systern Lorettta, och världen är full av olustiga lockrop och dödsbringande begär, av illistiga slynglar i boy racers som inte gjort sig bekanta med vänlighet. Neondrömmar gör tillvaron en smula uthärdligare:

 

my venuses know that the world

                    needs to caress its prey first

embrace it in cilia-coated lobes

                      filled with nectar

 

there have to be stages

before an exoskeleton is snapped

                    its good marrow siphoned away

 

Abilene bidar sin tid, och in träder John, han som ska frälsa, men som visar sig vara en svartsjuk stalker. Sennitt Cloughs dikt har kallats ”fen-Gothic”, och det kan finnas anledning att hejda sig vid den gotiska kopplingen. I de klassiska gotiska romanerna fanns en tydligt utpekad ogärningsman, men också en klarsynt psykologisk förklaring till den mystiska och ominösa atmosfären. Sennitt Clough levererar sina diktrader lika sammanbitet som Andrew Eldritch sjöng verserna på The Sisters of Mercys första skiva ”The First And Last And Always”, rockmusikens största stund inom den subgenre som gavs namnet goth.

 

Våldet är alltid latent, och övergreppen och misären skildras som vore det ett rättegångsprotokoll:

 

During my rape, the door was locked from the inside.

I said No three times. I heard small children outside.

My ears clutched their voices as a quilt against his rage.

The wall had begun to lose its afternoon light.

 

Somewhere a girl would be waiting for her mother

in the school playground. Thinking she’d been forgotten

(from the Old English lose one’s grip on).

As in, I can’t forget his hands around my throat.

 

Att just den här dikten överger vanan att skriva allt i gemener förstärker både avvikelsen och behovet att förmedla en erfarenhet utan att göra litteratur av den. Här finns både fysisk misshandel och verbalt våld, och Sennitt Cloughs dikter utgör ett framviskat upproriskt vrål. Hon skapar en slags häxlik persona i Abilene, men det är en häxa med klart mänskliga drag.

 

När hela framställningen staplar hemskheter på varandra finns en viss risk för nivellering, eller att chockverkan tillåts dominera för mycket (tänk en korsning mellan Mare Kandre och Monty Python). Ska John bli en välsignelse eller en börda? I bokens andra avdelning, ”abilene”, finns öppningar mot något friskare, och en vänskap mellan personerna i dikterna. Och nog finns det en uppenbar önskan att förbättra villkoren:

 

but the roads out of town hiss and froth

until the image of a woman hangs monstrous above

 

only then do we shake out our memories –

a bouquet of dry flowers in the breeze

 

as none of us wants to be her

not again

 

Om titeln ”my name is abilene” kan ge associationer till PJ Harveys låt ”Angelene” finns det genom hela framställningen också en viss likhet till hennes diktsamling från i fjol, Orlám. Även här skildras ett mytiskt landskap, och en färd från oskuld till erfarenhet. Båda böckerna kan sägas spä på myten om landsbygden som farlig, vild och bakåtsträvande, men det är en förenkling: i själva verket finns det hos både Harvey och Sennitt Clough en outtalad reaktion mot den mytbildningen, som i första hand skapas av utomståendes fördomar.