Charlie, Margareta Suber, Bakhåll

Senast Margaret Subers roman Charlie utkom var det Normal förlag som gav ut den. Året var 2005, och jag minns min läsning att det var en tämligen beskedlig roman, som med lite välvilja kunde kallas lesbisk light. Att den i fjol utkom på nytt genom Bakhålls försorg kan därför förvåna lite. Så himla bra är den väl inte?

 

När Subers gav ut denna sin första roman för vuxna var året 1932, något som förstås måste ingå i en kontextualisering. Enligt Birgitta Stenbergs förord skrev hon den som en replik till Radclyffe Halls roman Ensamhetens brunn, som kom 1928, samma år som Virginia Woolfs queera mästerverk Orlando. Två år efter Subers roman utkom Karin Boyes betydligt mer läsvärda roman i liknande ärende, Kris. Så nog var det en omvälvande tid.

 

Dock inte riktigt så omvälvande som Mian Lodalen får det till i sitt långa, svamliga och självcentrerade efterord, där hon får det till att Hitler vann ett tyskt val innan 1932, samt att Edith Södergran också på 30-talet – när hon varit död i nästan tio år – skulle ha jagat efter kvinnor i Berlin, vägledd av ”lesbiska guideböcker”. Att hon tar varje tillfälle i akt att gnälla på Jönköpings bibliotek kan väl ursäktas, men tack vare dess bestånd har jag i alla fall i en bättre tid (2000-talet) kunnat läsa både Normals och Bakhålls utgåvor av den roman som hamnat i giftskåpet när hon var ung i den här gudsförgätna staden.

 

Radclyffe Hall (som fyller 143 år nästa lördag) har en manhaftig Stephen Gordon som kvinnlig protagonist. Hos Suber heter hon Charlie, hon som kallades ”Charlie-boy” när hon gick i skolan och fick avsmak för heterosexualiteten av de nakenbilder som skolkamrater hade välviljan att visa henne. Hon är initiativtagande och upprorisk. Halls Stephen förlorar och får sin tidstypiska ”inversion” omvänd till heteromatrisen. Subers Charlie blir inte lika hårt straffad av sin författare, men inte heller kan det sägas att hon triumferar lika euforiskt som Woolfs Orlando.     

 

I den här lite bagatellartade romanen skildras en paradisisk tillvaro på en semesterort. Få svenska författare – Lars Gustafsson undantagen – har väl skrivit lika inkännande om tennis som Suber (jag har tyvärr inte tagit reda på om Björn Hellbergs deckare innehåller någon tennis). Charlie förälskar sig i tvåbarnsmamman Sara, och väljer vi att förkorta den eponyma hjälten i den här romanen skulle attraktionen för nästan tio år sedan återskapas av Lyra Ekström Lindbäck i Ett så starkt ljus (här haglar det tydligen queera lästips denna pridevecka, var så god!). Där var det Sara som trånade efter C; här trånar C efter Sara.

 

Den sorglösa semesterskildringen innehåller dock några orosmoln. Charlies bekymrade pappa är inte nöjd med dotterns moraliska slapphet och hennes umgänge (”utlänningar och kvasikonstnärer”). Men Suber gör en stark poäng av att visa hur lätt faderskärleken går över till ägandeanspråk. Charlie kvävs av hans krav, och det är en dynamik som på ett sätt blir mer intressant än den uteblivna relationen mellan Charlie och Sara. Kanske också Saras dotter, på väg in i puberteten och uppenbart förälskad i Charlie, ska ses som en av romanens viktigaste komponenter: om Charlie förvägras att leva ut sin kärlek till kvinnor kanske nästa generations kvinnor ska få det lättare – tolv år efter den här romanen blev homosexualitet åtminstone lagligt i Sverige.  

 

Porträttet av Charlie är ganska otillräckligt, men vi får följa en obrydd individ som skäms över sin kropp och sina bröst, och som gråter på nätterna. I en vacker scen följer hon tillsammans med Saras barn en trollslända som föds och klagar över att hon själv saknar vingar och är dömd till ett liv i skam. Som litterärt verk har väl Charlie ändå i första hand ett historiskt värde, men det hindrar förstås inte att den är rekommenderad och obligatorisk läsning för den som äger ett intresse för denna del av historien.