Viktig svenska. Alla dom där språkfrågorna, Lena Lind Palicki & Anders Svensson, Norstedts

Det är lätt att känna igen alkisar i stadsbilden. Deras ideal för kläder och frisyrer har fastnat i den period när de peakade i sena tonåren. Språkpedanter är likadana: de vill att språket ska bevaras i exakt det tillstånd det var i när de gick i skolan och fick lära sig hur språket ligger till. Problemet är bara att språket inte ”ligger till” – inte heller ligger det still: det är föränderligt.

 

Bland annat av den orsaken behövs ständigt nya språkböcker, men medan det tidigare oftast varit frågan om språkriktighetsböcker har dessa nu blivit mer av språkviktighetsböcker. Därför heter Lena Lind Palickis och Anders Svenssons gemensamt skrivna bok Viktig svenska. Redan med undertiteln levererar de en bomb: ”Alla dom där språkfrågorna”. Lind Palicki, som i höst börjar chefa på Språkrådet, var tidigare i år tydlig med att hon ämnar sluta skilja på ”de” och ”dem”, och i stället skriva ”dom”, med följden att (ännu) en stor debatt igångsattes.

 

Viktig svenska blinkar förtjust till Erik Wellanders inflytelserika storverk Riktig svenska, som utkom i fyra upplagor 1939-1973 (mitt relativt vältummade exemplar är den tredje från 1948). Radarparet Lind Palicki-Svensson skriver helt klart i hans anda, med resultatet en stundtals uppfriskande genomgång. Om den ska leva vidare i fyra nya upplagor är oklart för stunden, men den fyller sitt syfte att likt Wellander utgöra en handledning.

 

Det är alltså skolan som är den stora boven när det gäller somligas besatthet vid språkliga petitesser. Och det som styr i första hand är känslorna. Språket har blivit mer situationsbundet och diversifierat sedan de femtio år som gått sedan Wellander härjade. Det finns ändå en ängslighet i anpassningen efter talspråket, som har varit normerande för svenskan under 1900-talet och framåt. Det här går an så länge talspråket håller en viss klass, men när talspråket utarmas och blir allt torftigare vore det synd att inte bevara ett skriftspråk som kan uttrycka mer än gutturala stönanden.

 

Här finns i boken gott om rekommendationer, som oftast låter rimliga, även om jag inte är ense med vissa av dem. Att skriva ihop ”till slut” till ”tillslut” blir bara förvirrande. Tillslut vad då (vaddå?), en burk eller? Den här boken blir mer referensbok än recensionsbok – den passar att ha lagom nära till hands när bryderier uppstår, och sådant händer ju för alla vi som sysslar med språk på daglig basis. Då är det bra att registret är så fylligt, för det är mycket att hålla reda på för den som inte vill göra bort sig fullständigt, och vill hålla sig à jour med alla undantagen.

 

Ändå ska sägas att Lind Palicki och Svensson inte är några stränga sticklers med barska förmaningar. Tyvärr fortsätter de att sprida vissa unkna myter, som att inget som har med språket att göra roar lika mycket som särskrivningar. Seriöst? Jag har inte hört någon skratta åt sådant sedan 1999, och jag roades inte av det ens då. Många lär sig i grundskolan rena befängdheter (börja inte meningar med ”och” eller ”men”). Det är två fel med detta: för det första att reglerna undantagslöst är förenklingar, och för det andra att språk förändras.

 

När de vill påpeka att det går bra att till exempel satsrada (stapla huvudsatser endast avskilda med kommatecken) lyfter de gärna fram stilistikens förebilder (Hjalmar Söderberg och Astrid Lindgren), men problemet med det är att de skrev skönlitterär prosa. En satsradning där kan ge rytm, den kan ge betoning åt innehållet och göra läsaren delaktig i en karaktärs sinnestillstånd. Den som vill skriva formell prosa – som i en elevuppsats – ska akta sig för att satsrada. Det här råkar jag veta: problemet med satsradning är också att de goda stilisterna – Lindgren och Söderberg, med flera – använder det med urskiljning, medan en skolelev som släpper in dem i sin prosa inte nöjer sig med en, två, tre eller fyra stycken i en normallång skolessä, utan den tillåts grassera helt fritt.

 

Att använda Strindberg som föredöme i språkfrågor, något som sker lite här och där, ger jag inte heller mycket för. En inkonsekvent koleriker: nog finns det lämpligare stilideal för den som vill putsa sitt skriftspråk. Lind Palicki och Svensson ger råd som i mångt och mycket handlar om anpassning. I korthet kunde deras råd lyda: ”var läsarorienterad”.

 

Hur blir det då med ”dom”-reformen? För det första är det ingen egentlig reform: det står var och en fortfarande fritt att fortsätta med de gamla formerna. Det tänker jag själv göra, åtminstone tills jag får fördelarna med ”dom” klarlagt bättre än vad som hittills skett. För det andra kanske framtiden har andra saker på sin agenda än skriftspråk. Allt talar för att vi missar alla klimatmål och får erfara ännu en sommar som slår alla värmerekord. Det är lätt att tappa både sugen och språkintresset då.