Kriget börjar inte i morgon, Daryna Gladun; Stenar och spik, Julia Musakovska, översättning Mikael Nydahl, Ariel/Ellerströms

Ellerströms och Ariel har tagit initiativ till en vändbok med två ukrainska poeter. Det är ett fint arbete i häftets form, där omslaget skrivs med typsnittet Olga, skapat för att uppmärksamma både medeltida handskrifter från Kyjivrus och formgivaren Jacques Hnidzovsky. Det är en snygg och viktig bok som alltså ska läsas från två håll. Poeterna medverkade även i fjolårets antologi från Ariel, Under Ukrainas öppna himmel.  

 

Julia Musakovska skriver om skräcken som inföll redan innan Putins invasion i slutet på februari i fjol. Här illustreras det i en dikt om krig skriven redan 2018. Sakligt beskrivs känslor och farhågor. Den erfarenhet som förmedlas är skarpt utmejslad:

 

Du ser allt så klart just här, i den svarta röken:

hur det döende imperiet genomborrar himlen med sin spira

och en sista gång siktar mot det allra dyraste

och mest försvarslösa:

ordet ”barn” leder rakt mot måltavlan.

 

Just denna dikt är från mars 2022, och kusligheten landar så exakt när ordet ”barn” skjuts in i dikten. Krigets första offer? Sanningen, enligt det gamla citatet, men de krig som har förts efter att det myntades under första världskriget eller tidigare har snarare tilldelat ungdomen som ett vanligare första offer. ”De siktar mot minnet”, fortsätter dikten, en av flera starka och omedelbara i det korta urvalet. Här finns ingen anledning att ifrågasätta motiv eller bevekelsegrunder, utan det är dikt som bara har nödvändigheten som ursprung.

 

Skräcken ersätts av sorg, men Musakovska visar också hur viktigt det är med en uttrycksvilja som inte går att kuva. Vad kan göras? Hur ska vi förhålla oss till krig? Är ord verkligen det allra bästa vi har att tillgå? Ord kan åtminstone fungera som påminnelser om att det är viktigt att inte bara åstadkomma fred utan att också se till så att vi undviker krig i framtiden. Hur ska det göras? Med ord? Tja, vi kan väl försöka lära oss andra ideal än de som råder, och börja hylla de som medvetet anstränger sig för att minska graden av aggressivitet i samhället, både den fysiska och den verbala.

 

Julia Musakovskas dikter gjorde starkt intryck när jag läste den antologi som Ariel gav ut i höstas. Daryna Gladun medverkade också där, men de dikter som är representerade här är faktiskt ännu starkare (tre av dem fanns i antologin). Hon visar att politisk dikt kan se ut på många olika vis – här är den experimentell, vild, farlig, och följer inget givet program. Döden är en kvinna som omtänksamt vårdar sin befolkning. Och vad gör då folket under ockupationen?

 

kvinnor och barn förde med sig

det allra värdefullaste ut ur byggnaderna

saltet i sina egna ögon

blodet i sin egen kropp

orden i sitt huvud

några futtiga smulor

av sin smärta

delade de med sig av

till sin nästa

 

Gladun skriver om ofrihet och har en smått surrealistisk blick på vardagen, den vardag som splittrats och sprängts sönder – kanske dikterna ser ut så här just därför, som en effekt av det sönderslitande som Putin åstadkommit. Några av de korta fragmenten liknar i all hast nedskrivna anteckningar. Döden finns överallt, men poeten visar att det finns utrymme för en motståndshandling – ett alternativ till det som sårar och dödar. Audens ord att poesi inte får något att hända motbevisas i Gladuns oundvikliga dikter, som rör sig mellan stränghet och uppsluppenhet.

 

Den här boken är ett grupparbete i sann högkvalitativ DIY-anda. Mikael Nydahls översättning har skett i samråd med poeterna och tillsammans med Nadja Kandrusevitj-Sjlidlovskaja för antologidikterna. Nydahl har också stått för sedvanligt professionell formgivning, med Erik Magntorn och Marie Pettersson som redaktörer. Dessutom med Evelyn Lervid och Alice Tjärnén som korrekturläsare. De handgjorda böckerna finns i 150 exemplar.