Sidor

6 maj 2023

Poesiåret 2022. Litteraturkritisk kalender, [red] Edith Söderström, Örnen och Kråkan

För sjätte året i rad anländer Örnen och Kråkans sammanställning med sina recenserade diktsamlingar från fjolåret. Den är lite försenad, men det som tidigare varit ett säkert vårtecken har blivit ett säkert försommartecken. Poesiåret 2022 är en oumbärlig resurs för den som är nyfiken på poesiutgivningen. Magnus William-Ohlsson har lämnat över rodret till Edith Söderström.

 

Var 2022 ett bra år för poesin? Ja, Söderström menar att utgivningen har varit ”[e]xceptionellt stark”. Att ta del av de långa recensionerna, som i vanlig ordning mer och mer antar formen av essäer, påminner att det är de små förlagen som har piggast utgivning. Det är glädjande att se hur böcker från till exempel Anti, Smockadoll och it-lit ingår i den ordinarie redovisningen där varje onsdag en ny bok – ibland ett par – recenseras. En inledande text av Hedvig Ljungar betonar poesins lekfullhet som en tendens, och hon använder Iman Mohammed och Helena Boberg som exempel: bra urval, eftersom just de skrev några av årets bästa böcker.

 


Och den långa essän som tar upp (nästan) alla böcker som inte recenserats, som William-Ohlsson vanligtvis avrundar boken med, har nu ersatts av Henrik Sahl Johanssons något kortare version, och de tidigare hyperkorta sammanfattningarna blir här något längre, så därmed blir det en sammanfattning med brister. Det tar emot att låta gnällig, men nog är det märkligt att det ges utrymme åt Lorentz pinsamma samling men inte åt Kristoffer Apelvik Lax på alla plan starkare bok Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst.  

 

Recensionerna är som bekant långa, något de behandlade böckerna i de flesta fall tjänar på. Det som sker blir kanske oundvikligt, att själva värderingsarbetet blir mindre slagkraftigt. Den som vill ha snabba omdömen får leta efter kortare dagstidningsrecensioner, medan vi här mer får läsa om böcker bedömda utifrån alla tänkbara synvinklar. Därmed nyanseras bilden av var bok, så att en villrådig läsare kan börja undra vilka det är värt att ägna sin läsning åt. Kritikerna balanserar mellan fakta och inlevelse.

 

Å andra sidan – nu befarar jag att min recension börjar härma detta förhållningssätt – är det en myt att en bok mår dåligt av att sågas. Eller så här: det som avgör om jag ska läsa en bok som recenseras handlar inte så mycket om att den får unisona hyllningar. Det kan vara värt att författare börjar notera detta: din bok i första hand och i förlängningen ditt författarskap kanske mår bättre om du inte hela tiden blir smekt medhårs.

 

Med detta sagt är det hög klass på recensionerna här, och det som är allra mest påfallande är att det inte blir likriktat. Var och en har sin egen kritiska stämma. Det är inte heller enkelt att säga vilken metod som är mest gångbar: varje bok kräver en unik läsart, där du som kritiker måste uppfinna hjulet till varje text. Alexander Svedberg recenserar initierat en nyöversättning av Georg Trakl, med starkt fokus på den annars efterfrågade översättningskritiken. Det är en suverän recension. I den här boken blir recensionerna rum att röra sig i, och den som vill kan alltså se den här boken som ett grönmålat hus med 30 rum. Vissa kan du lätt känna dig hemma i, de har en bra vibe, och i andra råder en sämre stämning.

 

För det bästa med recensioner är inte de gånger du håller med (vilket sker ofta), utan kanske just de gånger du vill gräla med kritikern. En recension jag gillar är Felicia Mulinaris essä om Elena Medel. Mulinari har jag bara läst som poet, men här skriver hon om faran med en identifikatorisk läsning: ”Risken med igenkännande är att språket inte söker de nya världar som behövs för att nå sanning och skönhet bortom normaliteten.” I flera av texterna ser jag en önskan att poeterna behöver gå ett steg längre, in i det icke-normativa, in i vansinnet, in i upplösning och gränslöshet. Helt enkelt sluta fega ur inför det som bränns på riktigt.

Det är en rimlig önskan, men samtidigt undrar jag om poesin alltid måste vara så bråkig och rebellisk. Ibland kan poesin fungera allra mest effektivt när tonläget skruvas ned, men det är också kruxet: vi vet inte förrän i efterhand vilken poetik som passar den enskilde poeten. En sådan poet är Ingela Strandberg, som nyligen välförtjänt vann SR:s lyrikpris för Ingenstans mitt segel. När dikterna blir rutinmässigt oförutsägbara är det ett säkert tecken på att den inte längre är angelägen. Återigen är det bristen på likriktning som är poängen med poesi, och vi ska vara tacksamma för att det finns utrymme både åt metaforsjuka traditionalister och subversiva ikonoklaster. 

 

Olika teman kan också följas när recensionerna inte indelas i strikt kronologisk ordning. Då kan några av de äldre läsas i ett svep, från Lennart Sjögren (född 1930) och Göran Sonnevi (född 1939) till Ingela Strandberg (född 1944). Jonas Brun gör en bra läsning av Sjögren, även om han fått Bibelns story om Adam och Eva om bakfoten (äpplet är minst sagt omtvistat), liksom att upplysningen att Sjögren står för det längsta ”lyriska författarskapet på det svenska språket” inte håller, då Lasse Söderberg debuterade tre år tidigare (1955) än Sjögren. Den ett år yngre Söderberg gav liksom Sjögren ut en diktsamling 2022.

 

Poesiåret 2022 är liksom föregångarna utsökt formgiven av Mikael Nydahl, och boken håller både för sträckläsning och som encyklopedi när den placeras jämte de fem tidigare. Men en bättre korrekturläsning hade avhjälpt en del fadäser, som dubblering av ord och inkonsekvent stavning av författarnamn. Men sådan stör bara pedanter: andra kan läsa och glädjas åt att det åtminstone finns några människor i det kulturfattiga Sverige som ger poesin det allvar och det utrymme den förtjänar.

1 kommentar:

  1. Ja, o Söderberg debuterade redan 1952 med Anteckningar till ett eko (Metamorfos).

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.