Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin, Benjamin J.B. Lipscomb, översättning Henrik Gundenäs, Daidalos

Jag har under den senaste tiden funderat på att börja läsa Iris Murdoch, en av mina många kunskapsluckor. Men var börjar jag? Som av en händelse råkade jag läsa Benjamin J.B. Lipscombs nyöversatta bastanta bok om henne och tre jämnåriga kvinnliga filosofer som samtliga hade Oxforduniversitetet som språngbräda.

 

Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin är en bastant bok, som inte nöjer sig med att skriva var och ens biografi. Lipscomb, som själv är filosof, ska också reda ut hur deras filosofiska program växte fram under åren då England rustade sig för andra världskriget. The Women Are Up to Something lyder originaltiteln, och den borde ha behållits (”Kvinnorna kokar ihop någonting”?), då den visare att deras filosofi utgick från gemensamma utgångspunkter och strävanden som en reaktion mot den filosofi som utgick från Cambridge och hade Wittgenstein och Russell som ledstjärnor.

 

I original är också undertiteln starkare, då Lipscomb skriver ”revolutionized”, som onekligen är ett liviligare ord än ”förändrade”. När den amerikanska presidenten Truman – som hade bombat Hiroshima och Nagasaki – erbjöds bli hedersdoktor i Oxford fördömde främst Anscombe, och menade att det i så fall bara var en tidsfråga innan framtida Nero, Djingis Khan, Hitler eller Stalin också skulle hedras. Universitetsadministrationen blev förvarnad och skickade ut ett meddelande: ”Kvinnorna har något i görningen”, som gav Lipscomb titeln till sin bok. Det bästa kapitlet i boken är också det som heter ”Elizabeth Anscombe mot världen”.

 

Något kort om de fyra excentriska kvinnorna, som umgicks sinsemellan men inte alltid drog jämnt. Anscombe (1919-2001) var katolik och sjubarnsmor. Foot (1920-2001) var ateist som kom från överklassen. Midgley (1919-2018) var hemmafru som inte började ge ut sina böcker förrän hon var i sextioårsåldern. Murdoch (1919-1999) var romanförfattare och alltså den mest kända för allmänheten. Också den som för mig under en ganska lång tid har tett sig som den mest spännande.  

 

Att England befann sig i krig när de pluggade vid Oxford skapade gynnsamma situationer för kvinnorna. På högre nivå saknade lärarna manliga studenter. I Oxford fick kvinnor också ta en högre examen, något som skulle dröja till 1948 i Cambridge. Dock fick Oxford inte ha fler än 840 kvinnliga studenter totalt. De fyra i den här samlingen – Oxfordkvartetten – pluggade vid Somervilles college, som hade rykte om sig att samla dårarna och genierna. De tvingades bli sturska och målmedvetna för att överleva i en mansdominerad miljö.

 

Lipscomb visar hur kvinnorna kompletterade och hjälpte varandra, men också hur de grälade på varandra. Det ligger förstås ingen motsättning i det: bråk utvecklar. Vad de hade blir tydligt klarlagt: inre resurser, det som Emilia Fogelklou ungefär samtidigt kallade ”strålning”. De hade energi, vilja, nyfikenhet, engagemang – allt det som krävs för att uppnå kunskap. Några av deras slutsatser är häpnadsväckande, som denna: världen finns inte, vi skapar den – och därför kan vi förstås så lätt släppa den ifrån oss, till exempel när politiska beslut fattas. Därför blir de fyra inspirerande exempel, även om jag har vissa reservationer med hur de framställs.

 

För nog hade jag önskat att den här boken hade hjälpt mig i hur jag ska ta mig an Iris Murdochs romaner, men Lipscomb är mer intresserad av att göra grundliga genomgångar av den filosofiska kontexten. Men om det är så att jag sökte en bok om Murdoch (& co) fann jag en ocean av fängslande människoöden. Jag är inte besviken. Lipscomb berättar om hur mellankrigstidens människor levde i spännvidden mellan de grymheter som blottlagts under första världskriget och de oanade skändligheter som det andra världskriget skulle ställa i öppen dager. Det var kort sagt en fruktbar tid att ägna sig åt etiska frågor. Och Murdoch skrev redan 1957 något som liknar en dom över vår tids besatthet av frågor relaterade till AI: ”Människan är en varelse som gör bilder av sig själv och därefter kommer att likna bilden.”

 

Lipscomb är en nitisk förmedlare av informationen, och ibland blir det lite svårt att hålla isär de fyra – i synnerhet eftersom han envisas med att referera till dem med dopnamnen lite för ofta. De gifte sig samtliga, men bara Anscombe och Murdoch behöll sina dopnamn: därför heter Philippa Foot ibland Bosanquet, och Midgley heter ibland Scrutton. Jag saknar ändå något som förklarar hur de blev vänner. Här sker det hux flux – men kanske det helt enkelt är så, tillfälligheter som styr. Murdoch flirtade med Anscombe vid ett tillfälle – flera sidor revs ut ur Murdochs dagbok – och vad som exakt hände blir förstås spekulationer.

 

Murdoch var på en föreläsning som Sartre höll, och det var det som fick henne att besluta sig för att bli filosof. Hon tog dock senare avstånd från allt Sartre skrivit (som sig bör). Det finns en spänning mellan katoliken Anscombe och tvivlaren Murdoch, som vid någon tidpunkt övergav sin religiösa tro. Ändå får jag för mig att jag bör läsa Murdoch just för det andliga innehållet i hennes romaner. Det grämer mig att jag inte har läst dem, att jag inte hade någon klok person som tipsade om henne när jag var tonåring, i stället för alla tips jag fick på ”spännande” författare som Hemingway, Bukowski, Kafka, Dostojevskij, Hesse, Sartre, Lundell, Kerouac, Joyce …