Poetskötsel, Lina Hagelbäck, Lejd

Hybridboken har eventuellt fått en viss renässans på senare år bland svenska författare. Dels prosaböckerna som vistas i gränslandet mellan romanen och novellen, såsom Ia Genbergs Augustprisade Detaljerna och Hanna-Linnéa Rengfors skandalöst nog inte Augustprisnominerade Tillsammans i mörker. Och dels i böcker som inte trivs vare sig med att vara renodlad skönlitteratur eller renodlad facklitteratur. För hur ska Isabella Nilssons senaste, En bok för ingen, ens kategoriseras?

 

Det kanske är oviktigt: hellre nöja sig med att kalla det oundgänglig litteratur bara. Till denna kategori hör också Lina Hagelbäcks senaste, Poetskötsel, en bok som omslaget titulerar ”diktroman”. Hennes framfart inom den svenska poesin hör till 10-talets mest välkomna, och det har varit oerhört spännande att följa henne sedan hon gjorde sitt första intryck i en debutantantologi på Brombergs. Sedermera har det blivit sju böcker i eget namn och en samskriven med Ulrika Nielsen.

 

Poetskötsel skildrar hur en poet går i terapi, men på något sätt slinker också poesin med i terapisessionerna. Och Hagelbäck växlar hejvilt mellan poesi och prosa, mellan blankettskrivande och journalanteckningar, listor och citat, och allt är skrivet på en humor som balanserar över en avgrund. I tjugo korta kapitel återges en svindlande färd över denna avgrund, med välbehövliga pauser hos en psykoterapeut. Sa jag prosa? Hagelbäck förhåller sig minst sagt avmätt till denna texttyp, men det slår mig att hennes två första böcker – de om Violencia – kallades ”lyriska berättelser” och var skrivna på en slags prosa.

 

Vi följer ett rastlöst diktjag som ohämmat kastas mellan olika känslomässiga ytterligheter. Det är som om inga spärrar tillåts hålla uttrycken tillbaka. Och det är som att Hagelbäck fått för sig att skriva prosa, men att poesin inte kan hållas utanför – den bara tränger sig på. Likaså infiltrerar litteraturen, i form av citat och annat, för att stöka till och göra texten levande.

 

Men mest lever den här boken av Hagelbäcks helt egna ord, där hon i hyperprecisa bilder av inre tillstånd ger uttryck för själens språk, det som följer egna lagar och upprätthåller en egen logik: ”Hon vill inte se sig som ett offer men känner sig söndervittrad. Plågad blundar hon spänt och säger att hon inte vill ta sitt liv, men att det finns ett svart sken inom henne, en krävande blodspegel.” Det är ojämnt så det förslår, men det är som det ska vara, hela texten ges en nerv och en närvaro som kunde kallas ”hudlös” om det inte vore en så slö kritikerklyscha.

 

Och vad är då en ”poetskötare”? Ja, någon som sköter om poeten, och poesin, kan tänkas. Diktjaget övergår i poeten, som anklagas skriva för intensiv dikt: ”Det behöver inte åska och blixtra oavbrutet”, som han förnumstigt påpekar. I kringgående manövrar får vi höra hur terapin utförs. Somligt rör sig mot de gränstrakter som Isabella Nilsson mutat in – alltså nonsensversen – men Hagelbäck är för originell för att dröja allt för länge i någon annans trakter. Det är ändå ett skrivande som går i clinch med det skrivna, att hon alltså aktiverar tidigare litteratur, allra mest så i ett kapitel som låter Nelly Sachs Glödande gåtor skölja genom den egna texten.

 

Ovanligt nog har Hagelbäck splittringen som enande princip, och det ska nog inte underskattas att det går att föreställa sig en gränslös estetik bakom hur boken har utformats – en poetik som inte lärt sig säga nej. Det bidrar till det rastlösa intrycket, till det vådliga utslaget. Men det blir också fyndigt, när arbetssättet görs så här tillåtande. För vad är gränser till för, om inte att utsättas för prövningar?

 

Det blir en bok som kan läsas på två plan: 1) som en inblick i det privata, med en författare som delar med sig av sina skrivarvåndor och sitt egna mående. Här finns skisser, idéer, uppslag. 2) som ren fiktion, en påhittad berättelse som kickar igång en pålitlig motor som spinner vackert men inte alltid harmoniskt. Sanningen? Den befinner sig som vanligt någon annanstans.

 

Det gränsöverskridande blir både det som befriar och det som stänger in. Hagelbäck skriver stundtals så vackert om elände och olycka att det är som att hon har kontaktat Sara Stridsberg som spökskrivare. Men det här är också en orolig bok i farlig närhet till det maniska, med en poet som ser ”anemisk ut, som ett gevär”. Det är gott om sådana situationsbilder eller lägesrapporter som väcker otrygghetskänslor. 

 

Och poetskötaren ställer diagnos på dikten:

 

Anorexia triste, avgränsningar. Icke-uppmärksamhetskrävande dikt. Dödens domäner, likgiltig och krackelerande poesi. Loppor, löss … Har du insektsmedel hemma? Dina dikter har drabbats av ohyra. Jag anar en mjölklik beläggning på orden, oregelbundna fläckar, någon form av svampangrepp. Lyssna nu: om dikterna blir sämre och vill in i kylskåpet, då återstår inget annat än att ta dem av daga.

 

Det är knappast något nytt, att Hagelbäck skriver det slags text som är lite lös i konturerna. Anteckningarna resulterar i spridda skurar, ärligt, naket och oförställt, med en lite snedställd och kantstött humor: ”Det luktar bränt: det kommer inifrån mig, det är otåligheten […] Tänk att få vara vattentät, en blåklocka som kan smälta uppåt.”

 

Om det tidigare varit patos som varit härskande i Hagelbäcks böcker ser jag en stark dragning mot logos här, eller en drift mot ett förnuftsstyrt tänkande som kan stadga upp känslostormarna. Jo, nog kan jag i den här bokens början uppleva en viss brist på styrsel, men det blir stabilare allt eftersom. Det är en stabilitet som är nödvändig för att bemöta den ångest som hela tiden finns i vår närhet, och Hagelbäck påminner hur nära vi har till sammanbrottet. Jag läser hennes bok som en manual i levnadskonst, som ett motgift mot det onda. Och logos tränger inte heller helt undan patos – här finns dramatik så det räcker och blir över. 

 

Om hennes pappa liksom tidigare fungerar både som hämsko och inspiration, måste jag säga att det är oerhört inspirerande att läsa Lina Hagelbäck, oavsett om det ska kallas poesi eller prosa eller hybrid. Det är en egen plats, och där vistas jag mer än gärna. Den förefaller stiliserad, men vid närmare bekantskap bereder den utrymme för det tredimensionella, det snygga, det effektfulla. Men också ges plats för det farliga: hon skriver en litteratur vars leende är mörkt.