Bland blommor. En vandring i Himalaya, Jamaica Kincaid, översättning Niclas Nilsson, Tranan

När jag berättar om min nya balkong på jobbet försöker kollegerna övertala mig att odla allsköns grönsaker där: tomater, morötter, persilja, paprika, gurka, allt möjligt. Men det finns ju i affären? Om jag ska ha något där ordnar jag blommor – det vill säga, först kommer skönheten, sedan kommer maten. Jag börjar med en geranium, som får hålla sig inne tills det blir vår på riktigt.

 

Om en enskild källa ska anlitas för mitt nyfunna blomsterintresse är Jamaica Kincaid rätt person att skylla på. Jag har läst hennes senaste bok på svenska, Bland blommor. En vandring i Himalaya. Den utgår från en tre veckor lång vandring i Nepal, tillsammans med frösamlare. Ett äventyr, milt sagt.

 

Men hon börjar med ett egensinnigt förord, som tar avstamp i Moseböckerna (som jag händelsevis kommit till i min Bibelläsning för tillfället), med skapelsen – fast nä, hon börjar med den egna skapelsen, hur hon kom till läsningen, från tre och ett halvt års ålder, vilket fick henne att ljuga om sin ålder och säga att hon var fem för att bli insläppt i skolan. Och så fungerar hennes skrivande, ett associativt flöde som knappt låter tanken hämta andan innan hon sätter efter nästa intryck. En kunde också säga: där föddes en författare, med den lilla lögnen om hennes ålder.  

 

Med Kincaids ord blev trädgården till efter den sjunde dagen, och trädgården är det som inte hör till det nödvändiga. Men så går det inte att säga: att skönheten skulle vara överflödig. Den är ju absolut nödvändig. I förordet knyter Kincaid ihop olika skeenden i världshistorien, och kopplar det till odlingen. Hon menar också att handlingen att stoppa något i jorden – ett frö – och sedan vänta på att något ska växa där liknar skrivandet. Det blir inte heller alltid som en har tänkt sig.

 

Kincaid har skrivit något som rör sig fritt mellan essän, reseberättelsen, självbiografin, reportaget. Hennes grundinställning är ren och skär nyfikenhet, och den kommer hon långt med. Hon kombinerar det med entusiasm och ett öppet sinnelag, och ett ganska jämnmodigt humör. Det kommer väl till pass under de stundtals strapatsrika dagarna och nätterna, på en plats som härjas av regn, åskväder, blodiglar och en maoistisk gerillarörelse i konflikt med kungen.

 

En liten brasklapp måste ändå införas, avseende synen på de som hjälper Kincaid och frösamlarna. De har stor hjälp av bärare och kock med flera, men bryr sig inte om att lära sig deras namn, utan de får heta saker som ”Bordet” och ”Jag älskar dig”, i sann kolonialistisk anda. Bara för att Kincaid nämner det olämpliga i att bete sig som de gör upphör inte det olämpliga.

 

Även om jag blir inspirerad att inreda min balkong blir jag inte helt såld på den äventyrliga delen. Bara att ta del av den lista med förnödenheter som hon packar med sig är tämligen avskräckande. Varför utsätter en sig för detta helt frivilligt? Vid ett tillfälle menar Kincaid att en dag på berget var ett år långt – alltså, 365 dagar – och hon får det att låta som något annat än en hyperbol. Jag tror henne: en dag kan verkligen vara ett år långt.

 

Visst kan jag tycka att det är skönt att andra utsätter sig för dessa umbäranden. Men jag inser också att det är en egoistisk tanke. Världen behöver sina våghalsar, kanske på samma sätt som den behöver sina försiktiga generaler. Kincaid är bra på att förmedla både det dagliga slitet och de stora belöningarna, upplevelserna som lämnar oförglömliga spår. Där kan då och då en viss fascination anas, även hos en så räddhågsen läsare som undertecknad.

 

Själva vandringen lär Kincaid saker om sig själv. Är det nödvändigt? Nä, kanske inte, men det är värdefullt, och ibland är det faktiskt viktigare än något annat, just dessa stunder av värde av det slag som inte kan kallas något annat än genuint.