Det tredje riket, Karl Ove Knausgård, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Karl Ove Knausgård odlar en fascination för det marginaliserade och avvikande, gränsmänniskor som befinner sig nära psykotiska tillstånd. Konstnären Tove känner vi från Morgonstjärnan, första delen i hans senaste trilogi. Där skildrades hon genom maken Arnes blick, men här, i den avslutande Det tredje riket, är det hennes perspektiv som dominerar, och dessa sidor hör till det bästa Knausgård har skrivit (och han har som bekant skrivit många sidor!).

 

Hon blir något av huvudperson, men tyvärr måste vi vänta cirka 300 sidor innan hon återkommer i den här romanen, som tålmodigt ger ett stort persongalleri fritt spelrum. Bland de andra märks bibeltolkaren Katherine, läraren Gaute, arkitekten Helge, läkaren Jarle, polisen Geir, begravningsentreprenören Syvert, samt tonåringen Line, hon som dejtar en sångare i black metal-bandet Domen. En del scener hade jag gärna undvarit, som just Domens konsert och Jarles möte med en kvinna som säljer kristaller.

 

Möten mellan vidskepelse och vetenskap ges stort utrymme i den här romanen, som nog kunde ha bromsat en del av de mirakel och övernaturligheter som uppstår. Ändå är jag mestadels betydligt mer imponerad av den här romanen än de två föregående. Knausgård är expert på att orsaka bryderier, som när han resonerar om förnuftet som är så bedrägligt till sin natur och våra hjärnor som det mest tillkrånglade av allt, trots eller tack vare våra försök att rationalisera och skapa ordning. Därför får vi långa och oombedda utläggningar om neurologi. 

 

Det är bara ett exempel bland många på författarens essäkonst. Dessa essäer handlar annars mest om skapandet, om det som går förlorat mellan ingivelsen och det färdiga alstret. Vi känner sedan tidigare till Knausgårds faiblesse för skam, och här excellerar han också i flera karaktärers misstankar och svartsjuka, hur deras destruktiva tankar för dem vilse. Det är skickligt gjort, nästan för skickligt, så att det blir något av cirkusuppvisning, att det är en stilkonst som är för bra för sitt eget bästa.

 

Därför imponeras jag allra mest av porträttet av Tove, och kan tycka att det är synd att inte hela romanen ägnades åt hennes vankelmod när hon smyger upp på nätterna och målar trots överenskommelsen att hon ska ha semester. Här är Knausgårds inlevelse av unikt slag. Han går rätt in i hennes förtvivlan, och det blir svårt att värja sig för de krafter som släpps lös av en författare på höjden av sin skapande förmåga. Det kanske är så enkelt att han är en övernaturligt bra författare, åtminstone när han skriver om Tove.

 

(Också publicerad i Vi 4/23)