Det röda är det gränslösa, Judith Kiros, Bonniers

Julian of Norwich (1342-ca 1416) är i religionshistorien känd för sina sexton mystiska uppenbarelser, som ömsom kallas ”Showings” och ömsom ”Revelations”. Hon tog sig antagligen sitt namn när hon blev anakoret (”anchoress”) i St Julians kyrka i Norwich (en anakoret är en slags eremit). Språk- och litteraturhistorien ser henne som en unikt tidig författare som kombinerar retorisk elegans med hemvävt bildspråk. När jag pluggade engelska läste vi några av hennes ”Showings”, och ett utdrag ger en liten uppfattning om hur levande hon skrev:

 

And in this suddenly I saw the red blood running down from under the garland, hot and freshly, plenteously and lively, right as it was in the time that the garland of thorns was pressed on his blessed head. Right so, both God and man, the same that suffered from me, I conceived truly and mightily that it was himself that shewed it me without any mean.

 

När Judith Kiros nu ger ut sin andra diktsamling efter den imponerande debuten O sker det med ambitionen intakt, och hon tar sikte på denna medeltida Julian of Norwich. Det röda är det gränslösa är en diktsamling som håller vad titeln lovar: den är röd, den är gränslös. Den är också ett stort äventyr att upptäcka, en bok som i ett huj får den svenska samtidspoesin att upptäcka sina dimensioner och hitta en plats där det inte anstår poeten att göra sig mindre än hen är.

 

Det är en bok att slå bo i, att vistas i under flera dagar. Omslaget visar en stygg djävul som sträcker sina skändliga armar mot en kyskt sovande kvinna, och bilden blir en modell som pekar ut en tid där både Djävulen och Gud höll sig närmare människorna än de gör nu. Den medeltida miljön har uppsökts av andra svenska poeter, mer eller mindre konsekvent. Exempelvis har Åsa Maria Kraft skrivit böcker som tagit sin utgångspunkt därifrån. Kiros projekt är ändå uppfriskande och tämligen oväntat.

 

De drömsyner som skrivs fram hämtar näring både från medeltiden och samtiden, och dikterna rör sig sömlöst mellan Guds lux perpetua och Comviqs kundtjänst. Nutiden sipprar in, i ett språkligt läckage i kollage-dikter. Här är rosorna röda, och blodet väller ymnigt fram över diktraderna. Kiros imiterar både metod och idiom från de medeltida förlagorna, och skapar ett narrativ bundet vid Julians anafor ”jag såg”. Dikterna är starkt sammanhållna, och det tarvas ju, när det gränslösa gjorts till ideal.  

 

Vi hamnar i en annan världsbild, och det är till en början inte helt lätt att förstå vad det är för värld vi har hamnat i. Men det är en bok som tål att läsas under en längre period, och jag vet just nu bara att jag får svårt att stoppa undan den i en bokhylla; det är en bok som inte lägger sig till ro när den är utläst. Det är mycket att bearbeta.

 

Liksom Kiros lånar inslag från vår tid finns en del diktcitat insmugna, bland annat från TS Eliot. Hon går uttryckligt i polemik med John Milton, och åtminstone uppfattar jag ”elektra bredvid en azalea” som en underförstådd blinkning till Sylvia Plaths dikt ”Electra on Azalea Path”, inte minst eftersom Kiros dikt apostroferar en dotter (Plaths dikttitel kan vara en ordlek som anspelar på modern, Aurela Plath). Och vår heliga Birgitta, hon kallas golare. Det sakrala språket i Kiros dikt skär sig ibland mot obsceniteter, men hon lyckas också vårda ett ömsint vackert tilltal:

 

som jag tar sats. som jag är tömd på allt förutom smärta. ett djur i konturerna av. knappt någon känsel i överkroppen. stockholm i ljus, livet exponerat i sin vidrighet, jag tar mig hela vägen till köket utan att svimma. ingenting att satsa på förutom smärta. och härifrån: svartfågeln över sjöns oberäkneliga skimrande. den spottas ut ur grenarna. en snusares loska. den ömkansvärda färden vinglande.

 

Att läsa den här boken är sannerligen en sällsam och annorlunda upplevelse. Smidigt infogas en obekväm samhällskritik, och det är inte att säga för mycket att hävda att Kiros uppfinner ett nytt sätt att skriva politisk dikt. Även när hon gör avkall på realistisk återgivning behålls fokus på verkligheten så som vi känner den, som när hon finner anledning att skriva satir över NPM-språket. Så kan dikten utbrista i ett slags trots mot allt: ”mitt hjärta (lat. cor meum) har övergivit mig (lat. dereliquit me) / fuck! (sv. knulla allt!)”

 

Dikterna befrämjar också sambanden mellan galenskap och skapande. Det är inte riktigt så att det krävs förkunskaper, däremot ett intresse – en vetgirighet och nyfikenhet. Kiros nördar loss, men är ingen renodlad ciceron i den medeltida världen, utan hon utnyttjar källmaterialet mer som en resurs, ett diskussionsmaterial. De olika stilnivåerna korsbefruktar varandra i en konstruktiv och snygg ömsesidighet (säg ett vackrare ord på svenska än ”ömsesidighet”).

 

Det är mycket kropp i dikterna. Liksom hos Julian of Norwich en hel del blod, men också svett, hjärtan, urin, svärd, ödesmättade symboler. Vi måste erkänna att poesin har angelägnare uppgifter än att bara formulera konventionellt vackra fraser, och vad en än säger om Det röda är det gränslösa som bok hamnar inte ”konventionell” högst på listan. Däremot är det en bok som tar risker, som vågar uppvakta patos, och det är ju som bekant en svår partner att stödja sig på. Men Kiros når långt:

 

dagen höjer sin glasklara klinga och jag inväntar den tålmodigt

ett snitt genom vilket ännu mer ljus kan föröda in

jag är här, jag är längre bort än jag någonsin har varit

en mjölkvit millimeter, någonting ett kors kan spotta ur sig

och vattnet i fjärran skimrar så mjölkvitt och pärla

om någon kunde kalla på mig med en mjukare stämma

en fåraktig, en dåraktig … en sådan stämma …

 

Jag kan inte låta bli att fråga mig vad det är som ger Judith Kiros detta självförtroende. Sällan har jag läst ny svensk poesi som gjort mig så här … ja, lycklig, för att inte säga … salig. Den här gränslösa ordrika – och roliga! – boken är en anomali, en otidsenlig skattkista som utmanar själva uppfattningen vad poesi är och vilka vägar den tillåter sig ta när poeten drivs av sublim ambition. I ett huj ställer den hennes kolleger i skamvrån och får dem att likna slashasar och slöfockar.