Varseblivningar, Krister Gustavsson, Lejd

På författarfotot har Krister Gustavsson glasögon, där ena glaset är svart. Förklaringen finns i hans nya bok Varseblivningar, som utan omsvep skildrar en tumör som angriper ögat och tvingar honom till en operation. Synen tappas. Men han har också tidigare skrivit om kroppsligheten, hur allt bara försämras med åren. Han debuterade 1975 med en diktsamling (1987, enligt förlaget Lejd, men Libris säger annorlunda).

 

I vilket fall har det varit nöjsamt att följa hans utveckling under 10-talet och framåt – senaste boken Toposatopicus blev nominerad till Sveriges Radios lyrikpris 2020. Han skriver det slags dikt som den tretton år äldre Göran Sonnevi ibland nosar på: dagboksdikten, där det i ena stunden kan handla om ölrap och hundar som jagar en pinne i en sjö, eller att bara äta en äppelkaka – och så på nästa rad är det krig någonstans.

 

I strikt mening har boken tre skarpt indelade avsnitt. Den första och kortaste är skriven i prosa, som en förklaring och bakgrund om ögonsjukdomen. Här skapas en ingång till hans bok, till hans poetik, i denna utläggning om ögat. Men det är svårt att värja sig mot det som angripit hans öga. ”Jag skriver med ögonen”, säger han, och där sätts boken igång, med synen som metod – en syn som håller på att förloras.

 

Och det stämmer väl på oss alla, vi som sysslar med litteratur, och kanske i synnerhet – i syn-nerhet – vi som läser poesi. Inte lyssnar vi på ljudböcker i tre gånger hastigheten för att hinna med att ”ha läst” (det vill säga: ”ha lyssnat”) på flest böcker innan vi dör. Poesin kräver något annat av oss än att redovisa en hög siffra.

 

Centralt placerad är så titelsviten. Begreppet ”varseblivningar” har Gustavsson laborerat med tidigare, i essäboken Vindbro (2010). Här dominerar eftertänksamheten, i korta dikter som rör sig mot en lojhet. Men hetta saknas ingalunda. Det som frammanas är en värld som samlar sig, som bidar sin tid. Det är en värld som har pausats, och i så måtto liknar den något den stämning av stillestånd som lamslog oss under pandemin.

 

De stämningar som Gustavsson når fram till är starka: ”Den vassa känslan når ända ut i fingertopparna.” Och hans bildspråk fungerar ofta så, med en fattbar enkelhet. ”Vi frös som silverbestick”, lyder en annan av hans enkla men slagkraftiga troper. Om det i någon mån stämmer att sjukdom gör oss fega – nja, inte riktigt, va? Är det inte mer frågan om att sjukdomen gör oss skygga?

 

I vilket fall, Gustavssons vassa fingertoppar liknar den känsla som jag hade när jag häromveckan efter drygt två veckors sömnlöshet uppsökte en läkare för att få hjälp. Jag har haft jobbiga perioder tidigare i mitt liv, men den här gången var det verkligen som att jag blev rädd, på riktigt rädd för mina egna fingrar, att det var som att de härbärgerade allt det som gjorde ont i mig, att de utgjorde en samlingspunkt för allt vasst inom mig, allt som gjorde ont – och då menar jag gjorde ont i ordets alla bemärkelser.   

 

Snarare ser jag ett mod i Gustavssons sjukdomsdikter, där han vågar bejaka ett visst slags patos. I den här delen finns också (ännu) en variant av Goethes klassiska kortdikt ”Über allen Gipfeln”, en dikt som det lär finnas drygt två tusen svenska översättningar av redan.

 

Och så i den avslutande delen når Gustavsson fram till elegin, romantikens stora favorit, allra ståtligast iscensatt på vårt språk av Stagnelius. Gustavsson väljer att landa i femton hårt mallade elegier, där var och en ges sex fyraradiga strofer (quatrains, som det heter, men jag kan för stunden inte komma på vad det blir på svenska). Där ställs ett fönster på glänt, och bildar ytterligare en öppning. Här är det en livserfarenhet som tecknas, med en ny slags vardag för diktjaget. Rytmens trokéer bidrar till intrycket av en summering, men i så fall en summering i hoppets tecken.