Straff, Ann-Helén Laestadius, Romanus & Selling

Ann-Helén Laestadius är bra på att gestalta moraliska dilemman, men sämre på att gestalta den komplexitet som finns hos också elaka människor. Därför blir hennes nya roman aldrig lika spännande och övertygande som debuten.

 

Med sin första roman för vuxna, Stöld, gav Ann-Helén Laestadius liv i den döda deckargenren och åstadkom likartad stämning som i Kerstin Ekmans tv-serieaktuella Händelser vid vatten. Föga förvånande kommer Netflix filmatisering av Stöld inom kort. Nu utkommer Laestadius med en andra roman, men den som förväntar sig spänning bedrar sig.

 

I stället koncentrerar sig Laestadius på att berätta fem personers erfarenheter från Nomadskolan. Som barn tas de från sina familjer i Kirunatrakten – föräldrarna är renskötare – för att hamna i Láttevárri. Lannavaara heter det på kartan (en samisk ordlista medföljer). Väl där utsätts de för hård pennalism, främst av husmor som går under öknmanet ”Häxan”. Tänk en kombination av aunt Lydia i The Handmaid’s Tale och Caligula i Hets.

 

Bestraffningarna är både fysiska och mentala. Det samiska arvet ska förtigas och tryckas undan. Laestadius växlar mellan 50-tal och 80-tal. Som vuxna bearbetar de fem fortfarande sina trauman. En av dem arbetar i hemtjänsten och får en åldrad husmor som brukare; det är upplagt för gruvlig hämnd.

 

Knepet att skriva en roman utifrån fem olika karaktärer är en svår balansgång. Det blir inte riktigt så att de får kontur och blir egna gestalter, även om varje kort kapitel pedagogiskt nog ges namn och årtal, som kan skifta så frekvent att en viss yrsel uppstår.

 

Den här romanen har större problem än så. Laestadius jobbar hårt för att vi ska förstå var sympatierna ligger. Därför blir husmor demoniserad, och det som ligger bakom hennes antipatier utreds inte. Så kan hennes beteende förklaras, med en hänvisning till Hannah Arendt, som ”den banala elakheten”. I Stöld hade ondskan ett sammanhang och en komplexitet som gjorde den både handlingsmässigt och litterärt motiverad.  

 

Språkligt är Laestadius idiom glanslöst och opersonligt. Det är övertydligt och redovisande där det borde vara subtilt och fokuserat. Stilen är schematisk och livlös. De många upprepningarna och utfyllnaderna gör det till stundtals monoton läsning, där intresset falnar.

 

Jag är också lite trött på alla dessa romaner som låter händelser i barndomen ha en avgörande roll för vuxna personer. Inte för att bagatellisera det som sker i just den här nomadskolan, men det börjar bli slitet med de olika tidsperspektiven. Det är en för enkel väg att gå för en författare, och utfallet blir garanterat förutsägbart. Här tillåts du aldrig tvivla på var du ska lägga dina sympatier.

 

Det som fungerar bättre är Laestadius förmåga att gestalta skam. Hon skriver också inkännande om skillnaden mellan de ärr som är synliga på kroppen och de som finns på insidan. Och det problematiska i hämnden ges också en inramning som skapar bryderier. Är hämnd alltid att föredra? Hur långt ska en förlåtelse gå?

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2023)