Monotonins blommor, Erik Hagelin, ARS förlag

Om jag har uppfattat det rätt är Erik Hagelin en heteronym och inneboende hos Jonas Rydin, författaren bakom två ganska imposanta böcker, Världens åttonde underverk och Dö som en konstnär. Medan dessa var förhållandevis brett upplagda idéromaner är Monotonins blommor en blygsam diktsamling.

 

Blygsam vid en okulär besiktning, med fem sviter som samlar dikter som rör sig i olika riktningar. Som det står i en av dikterna i den längsta, titelsviten:

 

Monotonins

blommor

är de vackraste

 

Nära metronomen

ur vilken

alla enskildheter blommat

 

Och det kretsar mycket kring just dessa enskildheter. Nog kan det tyckas spretigt, att det saknas en stark struktur som kunde föra samman innehållet till en stabilare enhetlighet. Inledningsvis kan Baudelaire fungera som en mentor till de hemlösa dikterna, men titeln till trots är det ett motto från en av den franska diktens dynamitarder (Folke Isakssons ord) som skänkt motto till boken, nämligen Rimbaud.

 

Dikterna handlar som helhet om det som upphör och försvinner, det som inte längre är aktuellt. Uppbrott, med ett större ord. Det förefaller spontant skrivet, och diktjaget rör sig i ensam suveränitet genom tid och rum. Ibland tas vi några hundra år bakåt i tiden, till århundraden då krig var vardagsmat och inte som nu en anomali. Återkommande träffar vi de fiktiva karaktärerna Ember och Brand.

 

Flera av de enskilda bilderna är välfunna, och skrivna med lätt hand men inte utan distinkt tonfall:

 

                      pojkarna

som oändligt försiktigt

spelar badminton

ute på gatan,

            sommartom

 

deras gula röster,

            skratten

      som utfällda girlanger

i luften

 

Så kan det stå i en av de mer lyckade dikterna. Hagelin blandar starka bilder med sådant som bara faller platt; som helhet blir mitt intryck därmed ganska ojämnt fördelat. Språket tampas med arkaismer, men det som fungerar bäst är ändå blandningen av de privata bekännelserna och allmänna resonemang om kärlek och sorg. Slitna teman för en diktsamling, jag vet, men det är slagkraftigt när rösten antar en ogarderad form.

 

Så kan jag också uppfånga att dikterna utspelar sig mellan det äkta och det oäkta. Är det där poesin blir till? Jodå, men det är ändå för försiktigt. Som avslutning står fem deppiga sekvenser om kärlek, som pekar ut en mer sammanhållen poetik.

 

Hagelins diktsamling är första utgåvan på ett återupplivat förlag, ARS, som tidigare drevs av Arne Häggkvist, som översatte främst från engelska, franska och spanska, men även danska, norska, rumänska, turkiska och arabiska. Nu har verksamheten övertagits av sonen Cyril Hellman, som har ett tungt arv att förvalta. Monotonins blommor är en försiktig trevare, som ändå pekar ut en riktning mot just det arv av den gränsöverskridande modernismen som Häggkvist gav svensk språkdräkt (Hemingway, Lorca, Michaux, Burroughs).