Marigold och Rose. En berättelse, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus

Förra året meddelades att Louise Glück, känd för sitt Nobelpris 2020 (ett bra år), skulle ge ut sin första roman. Efter tretton diktsamlingar alltså, varav drygt hälften finns på svenska, tack vare ett intensivt arbete av förlaget Rámus och stafettparet som avlöst varandra som översättare: Stewe Claeson och Jonas Brun.

 

Den senare har översatt romanen Marigold och Rose, fast det är väl att ta i att kalla det för roman. Det är mer frågan om en kort berättelse i tio kapitel som tecknar ett porträtt av tvillingarna Marigold och Roses första år. De är spädbarn, fast översättningen säger ”bebisar” (snälla, sluta säg ”bääbisar”). Marigold tycker om böcker, fast hon inte lärt sig läsa ännu, och Rose tycker om att göra saker. Det liknar i mångt och mycket en barnbok, fast om den hade varit en barnbok kanske den hade översatts till Ringblomma och Ros.

 

Lindrig barnslighet ökar genialiteten, brukar det ju heta, och även om geniordet är lite överanvänt är det åtminstone något snillrikt över Glücks skrivande. När hon nu går över till kortprosan sker det i sagans form. Glück hör till de författare som det är givande att läsa mer av, som det är svårt att tröttna på. Utöver de svenska utgåvorna har jag läst hennes fyra första diktsamlingar på engelska (ännu oöversatta), samt en ganska fantastisk essäsamling. Läser du mer av henne blir du onekligen allt mer indragen i hennes världssyn.

 

Slutsatserna som ges i den här boken är anslående. Vad är det då i slutändan som gör en bok så bra? Kort sagt: temperamentet. Och den som läst Glück tidigare känner igen hennes skarpa blick på världen, och den dragning åt det absurda som alltid ligger nära till hands även om hon sällan släpper helt på bromsen. Men temperament är något annat än enbart åsikter och intelligens.

 

Samt: det här är inte mer en barnbok än de Muminböcker som skrevs av Tove Janssson, vars anarkistiska sinne nog skulle ha uppskattat den här otyglade texten som uppmuntrar till subversiv verksamhet. Men det finns också drag av den Oscar Wilde som skrev sina underskattade sagor strax innan han häktades för gross indecency.

 

Glück skriver en prosa som inte fullt ut följer de principer vi annars förknippar med texttypen. Således liknar det mer poesins strofindelning än prosans styckesindelning, när hon skjuter in mer mellanrum mellan textpartierna. Det sker en förskjutning, en ovisshet: är det stycken eller strofer det är frågan om? Det är som att hon inte helt vill överge poetens handgrepp när hon ger sig in på ett annat skrivande.

 

Berättelsen i sig är arketypisk, av det slag att den är lätt att ringakta. Djur och föräldrar finns i barnens värld, men på avstånd. Familjen skyr överraskningar. Barnen lever i det enda paradis vi känner till – det som vi ska förlora. Den världen är regelbunden, och tilliten råder och ordningen är ännu orubbad: ”Det var en vacker dag. Det hade mamma sagt. Pappa var iväg och räknade saker.” På sätt och vis är det ändå en förtrollad värld, där det finns utrymme för det fantasifulla tänkandet.

 

Poesin visar sig också i Glücks förmåga att säga maximala saker på minimalt utrymme. Utan att det blir för kortfattat eller knapphändigt. Den bildningsresa tvillingarna genomgår ter sig fullt naturlig, fast det är kanske mer en bildningsutflykt än –resa, tbh. Den världen finns till för att upptäckas, och där kallas kaniner för ”skuttisar”, och du kan fråga dig vad du föredrar: krass verklighet – kaninerna – eller magin – skuttisarna. Med sin bok omfattar Glück både likheterna och olikheterna mellan oss människor.

 

Rose är det utåtriktade barnet, som tycker om människor. Marigold bär på det som Glück i en av sina böcker kallar ”a certain gloomy inwardness”. Det kanske ska ses som en pik mot oss läsare: om vi gillade människor mer skulle vi läsa färre böcker. Tål att tänkas på. Kanske. Båda väntar på att saker ska falla på plats, på den frihet som ska infinna sig bara de slipper vara barn längre, men boken innehåller också överraskningar som vänder upp och ned på förutsättningarna.

 

Uppriktigt sagt befarade jag att Glück skulle skriva en sentimental bagatell, och kanske dess premisser ger fog för det. Men utfallet är mycket mer spännande än så. Det här är en älskvärd bok. Och just ”älskvärd” hör väl till de undervärderade värdeomdömena. Med stillsam humor lotsas vi genom tillvarons mångtydigheter, där linjen mellan det sanna och det verkliga finns till för att överskridas. Våra liv är stöpta i negationer.